Gardberg Center rf har publicerat en digital kalender för andra gången i rad. Varje dag presenterades ett foto av personer som på ett eller annat sätt satt spår i Raseborg eller är härifrån och blivit berömda ute i världen. Textförfattarens namn visas under inlägget.
Bland dem som gav respons på denna webbsida utlottades ett pris.

Gardberg Center rf julkaisi  toista kertaa digitaalisen kalenterin. Joka päivä esitelltiin kuva merkkihenkilöstä Raaseporissa. Tekstintekijä löytyy artikkelin alta.


Utlottningen av priset bland dem som gav respons på vår Julkalender 2022 är utförd. Vinnare blev Solveig Stenroos, som får det senaste numret av Ta Plats och boken om John Gardberg i posten. Gratulerar!

Vi tackar för all respons och allt intresse vi fick och önskar God fortsättning på det nya året!

Julkalendrarna 2021 och 2022 finns kvar på hemsidan. Bekanta dig med lokalhistoria från Västnyland här

https://gardbergcenter.hembygd.fi/gardbergcenter/verksamhet/publicerat/

Hoppas du har intresse av att prenumerera på tidskriften Ta Plats där du hittar mera lokalhistoriskt material!

https://gardbergcenter.hembygd.fi/gardbergcenter/ta_plats_i_raseborg/prenumerera/

 

 

24. Barbro Gardberg

​  ”...hon går i dansen med röda gullband…”

Banden användes förr allmänt som hårband, hängslen, bälten, skoband, bärselar och brudtömmar. De strumpeband som kvinnorna förr lindade om strumporna under kjolarna och strax under knäna var bandvävda. Till folkdräkterna hör också bandvävda band. 
 (Foto: Beatrice Blåfield)

 

Den visan hade Barbro Gardberg nog sjungit många gånger på skolans julfester utan att kanske ana att hon en dag skulle börja väva sådana band. Intresset för dessa växte med åren, för ända sedan hon var liten hade hon sett modern väva och en bandgrind hänga på köksväggen i hemmet. Hennes far John Gardberg hade hittat den på Houtskärs Björkö på 1920-talet. Men inte förrän hon själv blev bortrationaliserad från sitt jobb, i mitten av 1970-talet, som livsmedelskemist och hennes föräldrar behövde vård i sitt hem kunde hon begrunda dessa band och hade kanske också tillfälle att diskutera dem med sina föräldrar. När de gått bort fick hon tid att att forska i Nationalmuseet där det fanns en samling av bandgrindar och band. Barbro tog då sig an textilkonsten på heltid.

Barbro använde två typer av bandgrindar. Den ena från Houtskär och den andra från Korsnäs. Karisbanden går att väva på grinden från Korsnäs. Mönstervävningen går mycket enklare med grindar av denna ålderdomliga typ.

Vävtekniken fanns inte nedskriven någonstans så Barbro lärde sig tekniken på egen hand. Hon blev flitigt anlitad som lärare och höll kurser i bandvävning både i Finland, Norge, Sverige, Estland och på Island. Barbro gick in för allt hon gjorde med själ och hjärta. Hon sökte det heliga i kyrkan, och det vackra i musik och natur.  

Hon forskade i historiska band, vävar, symboler och ornamentik och gjorde banbrytande forskning om forntextiler i de nordiska länderna och i Baltikum. 

Barbro Gardberg föddes i Åbo 1924 och dog i Karis 2011. Hennes föräldrar, John Gardberg rektor för Karis-Billnäs Samskola och konstnärinnan Göta Gardberg, var aktiva i samhälls- och kulturfrågor. Dessa intressen ärvdes av Barbro och hennes bröder Grels och Jan-Sverker. Också bröderna kom att göra sina karriärer på det konstnärliga området, den ene som violinist och den andre som arkitekt.


Bandvirtuosen Barbro Gardberg väver sina vackra band på en bandgrind vid Gardbergs hus i Karis
Foto: Karis Kulturbyrå /Lokalarkivet Arresten, bilden odat. men är troligen tagen på 1980-talet.

Läs mer om Barbro Gardberg i Ta Plats nr 13 och på webbsidan

Text: Synnöve Mansikkaniemi

23. Mona Leo

Den finländska dockteaterns och barnkulturens pionjär

Mona Leo gav ut Barnens Rimbok 1928, dikterna Miknoons sånger 1935, Livet älskar dig 1940, sagoboken Resan till Mångurdistan 1942, Sagans språk 1975 och 1983 gav hon ut sina memoarer Att leva sitt liv som ett barn.
Foto: Christina Lindbohm, Mona Leos bok tryckt 1975.

 

Mona Leo är en finlandssvensk konstnär som bodde under den sista tiden av sitt liv i Ekenäs. Hon betraktas av mången som föregångare inom den finländska dockteatern. Fastän hon själv inte helt tog till sig den äran, utan ville hellre betona att hon utgått från den dockteaterkultur som funnits där som grund före hennes insatser i dockteaterns värld. I början av 1800-talet förekom underhållare på väg från Stockholm till S:t Petersburg som höll dockteaterföreställningar i borgarhemmen och hos de intellektuella i Finland för att roa både barn och vuxna.

Professionell dockteater startade i Finland i början av 1900-talet och förekom under kommande årtionden på tivoli. Mona Leo inspirerades av fransk och rysk dockteater och grundade 1951 en svensk- och finskspråkig dockteater. Hon upprätthöll Helsingfors dockteater fram till slutet av 1960-talet. Efter det gick Mona Leo alltmer upp i sitt måleri.  

Mona Leo blev känd som dockteaterkonstnär utomlands. Som den första finländare utnämndes hon 1976 som hedersmedlem i Internationella dockteaterförbundet. Förutom dockteaterkonstnär var hon författare och skrev dikter, sagor och romaner. Hennes pjäser bygger ofta på sagor och myter från hela världen. Genom sagorna visade hon på de allmänmänskliga. Hon har berättat att hon ritat och skrivit sagor från den stund hon kunde föra en penna. Mona Leo var beläst och väl insatt i världslitteraturen och var speciellt intresserad av indisk och kinesisk filosofi. Hon fann att sagorna liknar varandra i olika länder. Hon menade att sagans innehåll och gestalter avslöjar all vår djupaste längtan, våra vackraste önskedrömmar men också aggressioner- hela skalan i vårt känsloliv. Sagor har sedan urminnes tider berättats både för vuxna och barn och hon menade att sagan är barnslig men får däremot inte underskattas som barnslig underhållning.
 

Mona Leo tidigare Ehrström-Enckell föddes 1903 i Helsingfors och dog 1986 i Ekenäs. Hon studerade smyckes- och möbeldesign i början av 1920-talet i München. Som konstnär designade hon möbler, leksaker och smycken och var porträttmålare.
Foto: Gurli Nurmi /Lokalarkivet Arresten, bilden odaterad men verkar vara tagen omkring 1970 eller första delen av 1970-talet vid en utställning med hennes tavlor?

 

Då Mona Leo var 48 år modellerade hon sina första dockhuvuden. Dockteatern gav henne ett nytt poetiskt sätt att uttrycka sig konstnärligt. Allt som allt har hon tillverkat cirka 200 dockor, hon tillverkade dem av papier-maché och lyckades få dem att leva på ett sällsamt sätt. År 1974 ställde hon ut sina dockor i Amos Andersons konstmuseum och i Statens historiska museum i Stockholm. Leo gjorde också två dockfilmer för tv, Den osynliga handen (1962) och Den gyllene grenen (1964). Strax innan sin död donerade hon hela sin docksamling, omfattande ett fyrtiotal gestalter, till Teatermuseet i Helsingfors.

Text: Ann-Marie Lindqvist

22. Max Frelander

Han satte sin prägel på Billnäs

En av amerikavillorna i Pentby, Billnäs.
Foto: Nils Bäckman 1980-tal/Lokalarkivet Arresten

 

För den som rör sig i Billnäs, närmare bestämt i Pentby, strax utanför Karis centrum, är det inte svårt att lägga märke till de säregna huslängorna, de långsmala arbetarbostäderna som i folkmun kallas för Amerikavillor. Med inspiration från studieår i New York tog arkitekt Max Frelander med sig amerikanskt byggnadsmönster hem till sitt ritbord, genom att konstruera byggnaderna med dubbla plankväggar samt med rappning på bägge sidor om väggarna, d.v.s. innanför och ytterom. Amerikavillornas stora rutiga fönster och egenartade höga takkonstruktioner är likaså unika i våra breddgrader. Villorna uppfördes åren 1910–1920 då bostadsproduktionen kring bruket tog fart. De ursprungligen 19 villorna gav hem åt både tjänstemanna- och arbetarfamiljer.
 

Max Frelander ritade flera andra iögonfallande dekorativa byggnader för både Pojo och Karis. Han är arkitekten bakom Ritkontoret (1915–1916), Grepfabriken (1917) och troligtvis även Disponentvillan i Billnäs bruk. I Karis ritade han bland annat Karis-Billnäs samskola som dessvärre brann 1918 endast fyra år efter uppförandet. 

Också i Hangö fattade beslutsfattarna tycke för Frelanders formspråk, då hans förslag till stadens blivande badpensionat vann ett första pris 1911. Men byggnaden som skulle ha fått sin plats i Badhusparken förverkligades emellertid aldrig. Byggnadskommittén motiverade sitt beslut i en skrivelse riktad till stadsfullmäktige i augusti 1912, med att projektet skulle bli alltför kostsamt. Andra exempel på Frelanders stilkonst är Helsingfors arbetarförenings nationalromantiska granithus på Broholmen och Hamburger Börs i Åbo. 

Arkitekt Max Frelander (1881–1949) var bosatt i Helsingfors. Han inspirerades av den tidstypiska stilriktningen jugend i början av 1900-talet. I Italien går stilen under namnet Stile floreale ("blomstil") vilket gör skäl för namnet. Stilen präglade Frelanders konstnärskap inom både arkitektur och möbeldesign. En stor del av sitt yrkesverksamma liv delade Frelander med sig av sin yrkeskunskap. Han var chef för Helsingfors Snickeriskola åren 1907–1915 och därefter fungerade han under två decennier som både lärare och chef för Ateneums möbelavdelning i Helsingfors.


Max Frelander har ritat Grepfabriken i Billnäs bruk.
Foto: Beatrice Blåfield
 

Med goda skäl kunde man motivera en minnesplakett tillägnad Max Frelander på någon av hans ritade byggnader i Billnäs.

Text: Beatrice Blåfield

21. Vera Hjelt

Taitelija, opettaja, ammattientarkastaja ja kansanedustaja

Tämän hämmästyttävän naisen kerrotaan olleen sangen seurallinen; vieraanvaraisessa kodissa musisoitiin ja anekdootit seurasivat toisiaan.
Kuva: Vera Hjelt 1927 på verannalla Bromarvissa, Museovirasto

 

Vera Hjelt (1857−1947) syntyi kaikin puolin opinhaluiseen perheeseen, mutta vanhempien varattomuuden vuoksi hänen koulunkäyntinsä rajoittui äidin Augusta Charlotta von Pfalerin ylläpitämään yksityiseen kouluun Turussa.

Vera oli taiteellinen, hän soitti ja lauloi sydämensä kyllyydestä. Käytännöllisyyttäkään häneltä ei puuttunut.  Kun nuotteja ei ollut saatavilla Turussa, perusti Vera Hjelt kaupunkiin nuotteja myyvän kaupan. Jonkin ajan kuluttua hän vapaaoppilaspaikan turvin aloitti opettajaopinnot Tammisaaren seminaarissa.  Koska veisto kiinnosti Veraa, suoritti hän Ruotsissa ympäri maailmaa puoleensa vetävässä Nääsin veistokoulussa veisto-opettajan tutkinnon.

Suomeen palattuaan hän toimi opettajana paitsi perustamassaan menestykkäässä veistokoulussa myös ruotsinkielisissä oppilaitoksissa ja SYK:ssa, kielirajojen yli. Vera Hjelt tunnettiin tulevien veisto-opettajien kouluttajana ja alan opetuksen tason varmistajana. Hän piti tuhansia esitelmiä ja kirjoitti veiston opetuksesta oppaita.  Sopivien mallikappaleiden saamiseksi opettajille sekä pulpettien ja höyläpenkkien valmistamiseksi Vera perusti tehtaan (Vera Hjelts Ångsågs och Snickerifabrik) Oulunkylään, joka tosin myöhemmin tuhoutui palossa 1893.

Yhteiskunnallisen vaikuttamisen hän koki niin ikään tärkeäksi ja tie ensimmäiseksi naispuoliseksi ammattientarkastajaksi avautui hänelle 1903. Työläisten oloissa oli vakavia puutteita, lapsityövoima oli erityisen altis väärinkäytöksille. Suomi oli 1800-lopulle vielä nälkämaa ja lapsityövoima kukoisti vuonna 1889 lapsityötä rajoittavasta laista huolimatta. Vera Hjeltin tehtäväksi tuli valvoa maanlaajuisesti naisten ja lasten työoloja: tapaturmien ehkäisyä, asumista, työtilojen valaistusta ja ilmastointia.  Vielä 82-vuotiaana hän kirjoitti kirjan työtapaturmien ja työperäisten sairauksien ehkäisystä.

Vera toimi RKP:n kansanedustajana vuosina 1908─1917 ja oli erityisen aktiivinen sosiaalivaliokunnan jäsen. Uupumattomalla työllä hän aikaansai parannuksia vankeinhoitoon, avioliiton ulkopuolella syntyneiden lasten oikeuksiin ja äitiyshuoltoon.  

Vera Hjeltiä veti Länsi-Uudellemaalle Bromarfiin ystävyys senaattori Leo Mechelinin tyttären Cely Mechelinin kanssa. Bromarfiin nousikin Vera Hjeltin huvila kauniiseen harjumaisemaan. Laakereilla lepääminen ei kuitenkaan käynyt päinsä. Hän toimi Martta-yhdistyksessä ja paikalliset asukkaat saivat tutustua Veran elämäntyöhön tämän avattua paikkakunnalla työsuojelunäyttelyn. Koko elämänsä hän omisti toisten, tuttujen ja tuntemattomien hyvinvoinnin kohentamiseen.

Teksti: Meri Arni-Kauttu

Lue lisää Ta Plats-lehdessä nro 8 (ruotsiksi)

 

20. Johannes Roos

Urmakaren i kyrktornet

Urmakaryrket har långa traditioner i Ekenäs. Under 1800-talet och en bit in på 1900-talet fanns flera mästare i staden som hade både lärlingar och gesäller. Johannes Roos (1885–1968) var född och uppvuxen i Helsingfors, men hade tillbringat småbarnsåren och de flesta sommarloven i Ekenäs. Sommaren 1899 började han som lärling hos urmakaren J. F. Sanngren d.y. i Ekenäs. Efter Sanngrens död 1904 skötte Roos verksamheten och övertog rörelsen 1907. År 1909 gifte han sig med lärarinnan Ella Berg och paret fick två barn.

Största delen av urmakarens tid gick åt till att reparera, putsa och smörja mekaniska klockor. En viktig del av Roos´ arbete var att sköta tornuret i Ekenäs kyrktorn. Väder och vind påverkade uret på olika sätt under åren. Minst en gång i veckan skulle uret dras upp, d.vs. ”spännas”. Roos skötte tornuret från 1902 ända till 1960. Ett annat viktigt arbetsområde var skötseln av uren i Billnäs bruk dit han första gången reste tillsammans med Sanngren 1902. Två gånger i månaden åkte han till Billnäs ända fram till slutet av 1952. Sista gången han var i Billnäs hölls en avskedsfest för honom och han fick boken ”Billnäs bruk 300 år” i gåva. Johannes Roos skötte också om kommunens, sjukhusets och många företags klockor i många år.
 

Roos uraffär vid Långgatan 17 i Ekenäs, Raseborg. Foto: Gunilla Lindholm 2022.

 

Så småningom fick han också flera förtroendeuppdrag i staden samt deltog aktivt i olika urmakarorganisationers verksamhet. Familjen Roos var aktiv i församlingen, de deltog i sång- och evangeliefester och gjorde gärna utfärder och resor.

Johannes Roos gjorde i unga år gärna resor till fots och med tåg och redogjorde för dem i sina dagböcker. Roos hade många lärlingar i sin affär, varav några blev urmakare. Sonen Åke började som urmakarlärling i affären 1934, han var då fjorton år gammal. Affärens verksamhets-område sträckte sig från Hangö i söder till Fagervik och Ingå i öster och till Tenala i väster. I Ekenäs verkade samtidigt med Roos urmakarna Axel Lindblad, Emil Ekman och Axel Skog. År 1955 övertar sonen Åke urmakerirörelsen och flyttar affären från Nikolaigatan 4 (Gustav Vasas gata) till Långgatan 17. År 1990 överlåter Åke Roos verksamheten till sin son urmakare Håkan Roos. I dag 2022 innehas affären av Håkans son, urmakare Erik Roos. Affären där fyra generationer Roos har verkat och verkar än, är unik i Finland, en av Raseborgs pärlor.

Text: Gunilla Lindholm

Förkortat ur artiklar i Ta Plats nr 5 och nr 7. Se vidare där, också angående källorna.

Läs artikel i Ta Plats 5

19. Fanny Sundström

 Företagare, hushållslärare och folkbildare


Fanny Cecilia Sundström föddes 1866 i Helsingfors och dog 1940 i Karis. Hon gick i den pedagogiska matlagningsskolan i Helsingfors och i trädgårds-och husmodersskolan i Haapavesi. Skolan gav utbildning åt kvinnor och framstod i tidningsartiklar som sensationell under sin tid. 
Foto: Hille Finnberg omkring 1910/Lokalarkivet Arresten

 

Fanny Sundström har genom sitt idoga arbete, engagemang och sin initiativförmåga påverkat utvecklandet av stationssamhället Karis. Utmärkande är att de insatser som kvinnor bidragit med under vår självständighetstid sällan omnämns i jubileumstal eller i historieböcker.

Fanny Sundström flyttade 1908 från Helsingfors till Karis och grundade Högvalla husmoders- och trädgårdsskola. Tidigare hade hon jobbat som lärarinna i huslig ekonomi. Skolans mål var att ”att väcka intresse, aktning och kärlek för huslig gärning samt arbeta för spridande av kunskap om kvinnans betydelsefulla uppgift i hemmet”.

Kvinnan i hemmet betraktades i början av 1900-talet som grundstenen i det moraliska samhällsbygget. Fanny var ambitiös och reste inom Norden samt till Tyskland och England för att söka ny kunskap. Hon var en av landets första hushållslärare och en föregångare inom vegetarisk kost.

Fanny kontaktade arkitekt Vivi Lönn som ritade Högvalla. Skolhuset stod färdigt 1908 men brann 1915. Efter det var skolan inhyst i Klockars. Den förödande branden var ett stort personligt nederlag.  Så småningom blev skolan ett aktiebolag och största delen av verksamheten flyttade till Hindhår i Borgå och till Boe gård där den verkade fram till 2000-talet.

År 1909 grundade Fanny tillsammans med 30 andra kvinnor en Marthaförening i Karis. Föreningen var en filial till Föreningen Martha i Helsingfors, och till ordförande valdes Fanny Sundström. Fanny verkade också som första ordförande för Västra Nylands Marthadistrikt. Martharörelsen i Finland grundades redan 1899 under namnet ”Bildning i hemmen”.  Marthorna satsade på upplysningsverksamhet och ordnade kurser i matlagning, hemvård, sjukvård, barnskötsel, uppfostran, sömnad, mjölkhushållning, trädgårds-och husdjursskötsel.  Fanny ansåg att det skulle finnas en trädgårdstäppa vid varje stuga. Karis svenska marthaförening anställde en konsulent som gav råd för både planteringar av fruktträd och bärbuskar samt odling av trädgårdsväxter.

Fanny brann för folkbildning också genom sitt engagemang i en aftonskola för arbetare och för samskolan i Karis. Hon satt också i redaktionen för den handskrivna tidningen Stor-Karis. Tidningen på ett tiotal sidor per nummer utkom under åren 1919–1928. Fanny skrev under signaturen Högvallamor.



Fannygränd, Högvallagatan och Högvallapark i Karis är uppkallade efter Fanny Sundström.
Bild: Högvalla skola i Karis,  SLS 1555, veterinär Bernhard Åströms samling, 1911.

Text: Ann-Marie Lindqvist

Det gamla skolhuset i Pojo på stämbacken finns denna minnesplakett uppspikad.

18. Peter Lindroos

Tenoren från Pojo


Peter Lindroos minnesplakett på Stämbacken i Pojo.
Foto: Beatrice Blåfield

Paul Peter Christer Lindroos (1944–2003) föddes i Pojo som en av barnen i den musikaliska familjen Lindroos, hans far Paul Bertel Lindroos verkade under medlet av 1900-talet som omtyckt kantor och engagerad körledare i Pojo svenska församling och hans mor Hjördis Lindroos som sånglärare. Peters syster Carola Wikholm (Lindroos/Laine) (1941–2012) var också hon en framstående operasångerska, och som pensionär trogen sin hembygd Pojo.

Peter Lindroos (tenor) gjorde sin debut 1958 på Nationaloperan i Helsingfors som Rodolfo i La Boheme. Därefter gick hans karriär spikrakt uppåt och tog honom först till Stora teatern i Göteborg där han fick ett bejublat mottagande i sin första roll som Otello i Verdis opera. Han uppträdde på statsoperan i Wien, på Covent Garden i London och på La Scala i Milano, men även på operascener i Finland. 

På Grand Opéra i Paris innehade han rollen som Dimitri i operan Boris Godunov med musik och text av Modest Musorgskij. I Barcelona på Teatro del Liceu hade han 1985 rollen som Johan von Gobyn vid premiären av Eino Rautavaaras opera Thomas i Joensuu. Han framträdde tillsammans med Finska Nationaloperan vid festivalen i Edinburgh i Aarne Merikantos Juha. År 1988 kunde man i München höra honom som Apollo i Richard Strauss’ opera Daphne. Året därpå innehade han rollen som fältherren Radamès i Verdis opera Aida, vid festivalen i Savonlinna.  

Andra roller på hans repertoar var Manrico i Trubaduren, Adorno i Simon Boccanegra, Don José, Cavaradossi, den italienska sångaren i Rosenkavaljeren, Sergei i Shostakovichs Lady Macbeth från Mtsensk och David i Carl Nielsens Saul och David.

Peter Lindroos fungerade som lektor i solosång vid Sibelius-Akademin i Helsingfors från och med 1995 och minskade därmed sina uppträdande. Det var också där han fick sin grundutbildning genom att först studera till organist och musiklärare. Han fortsatte sina sångstudier under 1960- och 1970-talet för Jolanda di Maria Petrisi i Helsingfors och i Rom för Luigi Ricci och Mario del Monaco i Treviso.
 

Världsberömda tenorer så som Peter Lindroos är bl.a. bortgångna Gösta Björling, och Enrico Caruso samt nulevande Plácido Domingo, Luciano Pavarotti och José Carrera.
Foto: Karjaan Seutu 1985/Lokalarkivet Arresten

 

Peter Lindroos var bosatt i Sverige. Han dog 2003 i en tragisk trafikolycka i Skåne, nyss hemkommen från Finland, säkerligen hade han med i bagaget stor förhoppning om att få ta över operaprofessuren vid Sibelius-Akademin.

Musikaliteten och yrket som operasångare har gått vidare från far till son. Petri Lindroos (bas) debuterade redan som 21-åring. Han räknas i dag höra till de mest framgångsrika yngre operasångarna i Finland och anlitas mycket av operahusen runt om i Europa samt även där som konsertsolist. Och inte nog med det, ytterligare finns en ännu yngre musikalisk generation Lindroos, nämligen Kristian, vars farfar och far inspirerat honom att slå om sin bana från elgitarrist till att satsa på klassisk operasång. 

Text: Beatrice Blåfield

Källa:
Crescendi artists
Wikipedia
Kirkko ja Kaupunki

17. Cely Mechelin

Martta-, Kirjoja sokeille- ja Naisasia Unioni-yhdistyksen perustaja

Cely Mechelin kasvoi merkittävän valtiomiehen ja oikeusoppineen Leo Mechelinin ainoana tyttärenä ottamaan yhteiskunnallista vastuuta aloilla, joilta puuttui yhteiskunnan vastuunotto.
Kuva: Cely Mechelin 1870, Bernhard Reinholds målning, Helsingin kaupunginmuseo.

 

Kansanliikkeet loivat kansakunnan! Raittius-, työväen-, nuoriso- ja naisasialiike muovasivat Suomea ja kypsytti maan itsenäisyyspyrkimyksiä. 1800-luvun lopun suuret kysymykset liittyivät kansakunnan syntyyn, kansanliikkeisiin, eritoten työväenkysymykseen ja kansallisen omakuvan syntyyn.

Filantrooppisia yhdistyksiä perustettiin Suomeenkin 1800-luvun puolivälistä, mutta vuosisadan loppupuolella kansanliikkeet olivat jo omaehtoisia ja omistamattomat luokat olivat vapautumassa holhouksesta. 

Cely Mechelin (1866–1950) osallistui jo varhain säätyläisnaisille varsin tyypilliseen hyväntekeväisyys toimintaan. Vain 23- vuotiaana Cely perusti ystäviensä kanssa Kirjoja sokeille-yhdistyksen vuonna 1890 ja sokeiden lainaustoiminta saattoi alkaa. Yhdistysten perustaminen ja niissä toimiminen oli hänen elämänsä keskeinen tehtävä. 

Vuonna 1892 kokoontui joukko naisia Kämpin ylelliseen peilisaliin perustamaan yhdistystä Naisasia-Unioni Suomessa – Unionen Kvinnosaksförbund i Finland. Yhdessä yhdistyksen puheenjohtaja Lucina Hagmanin kanssa Cely oli Unionin merkittävä jäsen.  ”Kehitys, ei kumous”, oli liiton tunnus ja se pyrki edistämänä naisten opiskelumahdollisuuksia, kohentamaan hänen työolojaan ja se kamppaili sitkeästi naisten äänioikeuden puolesta. Unioni valmisti valtiopäiville eri komiteoittensa kautta ehdotuksia parannuksiksi. Ilmeisesti isänsä Leo Mechelinin avulla, joka toimi senaatin talousosaston puheenjohtajana, yritti tytär Cely vaikuttaa naisten mukaan ottamiseksi valtiopäivien uudistuskomiteaan, menestyksettä. Naisten ääni tuli kuitenkin kuulluksi. Yleinen ja yhtäläinen äänioikeus sekä vaalikelpoisuus teki Suomesta johtavan naisten tasa-arvoisuuden maan.

1899 maaliskuussa pidettiin Fabianinkadulla, Mechelinien kodissa sangen juhlallinen tilaisuus, joka johti Martta-Yhdistyksen perustamiseen. Sen ensi vuosina puheenjohtajana toimi Cely Mechelin ja yhdistyksen jakauduttua kielellisesti, tuli Cely Finlands svenska Marthaförbundin varapuheenjohtajaksi vuonna 1925.

Venäjän sortotoimien aikana maanalaisen Kagaali-järjestön sisarjärjestö Naiskagaali osallistui passiivisen vastarinnan organisoimiseen vuodesta 1902. Celyn isä senaattori Leo Mechelin, passiivinen vastarintaliikkeen kannattaja hänkin, oli julkaissut aiemmin eri eurooppalaisilla kielillä ilmestyneen, laajaa keskustelua herättäneen pamfletin Suomen valtiollisista oikeuksista. Tytär Cely osallistui Naiskagaalin toimintaan kirjanpitäjänä ja rahastonhoitajana. 

Cely Mechelin tunsi syvää kiintymystä isänsä Bromarfiin vuonna 1904 rakennuttamaa huvilaa ”Villa Mecheliniä” kohtaan. Siellä hän tapasi ystäviään, ennen muuta Vera Hjeltiä. Perheettömänä ja lapsettomana Cely, kuten Vera Hjeltkin, testamenttasi huvilansa paikalliselle Marthaföreningille 1950.  

Teksti: Meri Arni-Kauttu

16. Asta Seppänen

  Med Fokus på arbetarkulturen

Asta Seppänen var en av drivkrafterna som byggde upp Arbetets museum som numera är inlagt i Västra Nylands Landskapsmuseum Leira. Hon ville visa att Ekenäs varit en hantverkarstad som senare blev relativt rik på industrier. Klipp ur Ta Plats nr1.
 

Asta Seppänen var länge en betydande personlighet i det politiska livet i Ekenäs och hon kämpade alltid för kvinnornas situation ända sedan hon som barnskötare blev vald till TCO:s huvudförtroendeman på Västra Nylands kretssjukhus (VNKS) 1979. Senare på 1990-talet när VNKS, Ekåsens sjukhus och Mjölbolsta sjukhus hade fusionerats inom Nylands sjukvårdsdistrikt, blev hon huvudförtroendeman på heltid.

När arbetarnas bildningsförbund (ABF) firade sitt 100-årsjubileum i Ekenäs 2002 ordnade ABF samma år en utställning som presenterade traktens arbetarkultur. En studiecirkel inom Västra Nylands studieorganisation ledd av Asta Seppänen stod för insamlingen av material. Utställningen visade hur de anställda vid Ekenäs Klädesfabrik Ab och Pojovikens Klädesfabrik Ab arbetade och hur de tillbringade sin fritid i hemmen.  

När hon blev pensionär ägnade hon mycket av sin tid åt att forska i Ekenäs arbetarkultur, bl.a. skrev hon artiklar i tidskriften Ta Plats nr 1 - 5 och 8 – 10 (Kasslers korvfabrik nr 4, Leiras nr 8 - 9 och Gennarby mejeri nr 10).

Som studiehandledare inom ABF i Ekenäs var Asta Seppänen en inspirerande kraft i även dessa utställningar:
- Kvinnlig hantverkarkonst i Arbetets museum. 
- En utställning om medicinfabriken Rohto som blev Leiras.
- Hennes sista utställning blev Gennarby mejeri och bageri. Hon tog reda på vilka personer som syns på alla foton. 
”Jag har trakasserat alla Tenalabor jag mött på Ekenäs torg för att identifiera personerna på bilderna”, kommenterade hon utställningen.


Asta Seppänen föddes i Tenala 1940. Samhällets olika vårdfrågor stod henne nära och med dem var hon politiskt aktiv fram till sin död 2014.
Foto: Västra Nylands bildarkiv.

Text: Synnöve Mansikkaniemi

15. Nils Grabbe

Hövitsman och partigängare

Foto: Grabbacka ruiner. John Gardberg 1965/Lokalarkivet Arresten.

 

I Karis finns några historiska minnesmärken som påminner dagens invånare om att frälseätten Grabbe förekommit i våra trakter: en borgruin (Grabbacka) och en kanal (Grabbes kanal), samt senare en gata (Nils Grabbegatan) och en fastighet (Grabbegården). I Karis kyrka har det tidigare funnits en minnestavla som anger datum för hans bortgång samt födelse- och dödsdatum för hans tvenne fruar, Elin Klasdotter och Kristina Knutsdotter Kurck. De är alla tre begravda i Grabbes familjegrav i Karis kyrka.

Det är en hel del historiska fakta vi känner till om denne Nils Grabbe. Det vi vet är att han dog på Grabbacka i Karis 1549 och föddes uppskattningsvis mellan åren 1453–1505 (enlig MyHeritage 1492). Historiska källor berättar att Nils Grabbe var hövitsman d.v.s. en dåtida militär befälhavare. Han tillhörde Gustav Vasas specialförband och stred under kungens befrielsekrig 1521–1523. Kriget hade sin upptakt i Kalmarunionen som ingicks 1397 mellan de tre nordiska rikena Sverige, Danmark och Norge. Grabbe lär ha varit en djärv partigängare och en av kungens mest betrodda undersåtar. 

Efter befrielsekriget var Grabbe befälhavare på skeppet Ugglan utanför Reval och deltog i erövringen av Viborgs slott. Tillsammans med Erik Fleming fick han av kungen till uppdrag att ta kontroll över Viborgs slott och blev sedermera ensam hövitsman över slottet och länet. Den uppgiften ville han senare bli av med, vilket kungen inte genast gav honom lov till, först i slutligen av juni 1545 skrev konungen till efterträdaren, ”att ryssarna var så »ansinnige och illhärdade uppå» G, att denne bl. a. därför ej mera kunde brukas på Viborg.”

Från och med 1529 var Nils Grabbe häradshövding i Raseborgs län, en titel han fick behålla fram till sin död 1549.

Men det var inte Nils Grabbe som byggde borgen Grabbacka, utan hans far, Måns Grabbe (1470–1526), domare i Raseborgs östra härad. Borgen kom till tidigast i slutet på 1480-talet (en rätt ung byggherre) och byggdes i tre våningar. Kvar finns numera endast ruiner av källarvåningen.

Grabbes kanal

Det finns i dag rester av den kanal som fått benämningen ”Grabbes kanal”. Kanalen var cirka 600 meter lång och löpte från Svartån till det som på den tiden utgjorde Läppträskets norra strand. I dag är kanalens södra del mera synlig, cirka 60 m. På norra sidan om järnvägen finns även en bit av kanalen synlig, trots att den är igenväxt med större träd. 

Göran Fagerstedt, auktoriserad guide i Raseborg, betonar att den led som går under namnet Grabbes kanal, bättre kunde kallas ett båtdrag. Troligt är att båtdraget använts under lång tid, kanske redan under brons- och järnåldern, eftersom det finns fynd av mänskliga aktiviteter från den tiden i närheten av kanalen/båtdraget. Inte så långt därifrån finns också rester från stenåldern - kanske området för båtdraget då var ett sund där båtar kunde färdas och ta sig uppför Svartån till insjösystemet, Lojo sjö o.s.v. Kanalen/båtdraget ligger vid den lägsta punkten av åsen på sträckan Lojo–Ekenäs (i dag cirka 17 m.ö.h.)

Med kol-14-metoden har forskare (Willard Frank Libby fick nobelpris 1960 för upptäckten av metoden) kunnat tidsbestämma att den ursprungliga delen av kanalen antagligen är byggd mellan 1160 (+ /- 100 år) och 1290 (+/- 100 år). Den senare tidsangivelsen ger vid handen att kanalen funnits före och vid uppförandet av Raseborgs slott. Bo Jonsson Grip uppförde Raseborgs slott på 1370-talet. Privata borgar uppfördes i sin tur först i slutet av 1480-talet, då drottning Margaretas förbud att bygga borgar och torn i sten upphävdes för privat bruk. Detta var fallet med Måns Grabbes borg. Möjligtvis försökte man i samband med borgbygget göra den befintliga kanalen djupare för att därmed kunna dra fördel av en sådan transportsträcka, men vattennivån räckte inte till för ändamålet, hävdar en del källor. Möjligt är att man med draghjälp av oxar eller hästar drog byggmaterial till med båt längs med kanalen. Och att kanalen därmed fick sitt namn ”Grabbes kanal”.

 

Text: Beatrice Blåfield

MyHeritage: skärmavbild av Nils Grabbes sigill.

Sigillet finns på en större glasmålning från 1930-talet, med bland andra frälseätters sköldar, i Riddarhusets utskottsrum.

14. Alma Pihl

  Tant Alma var Fabergés´ pärla

Knut Oskar och Alma Pihls minnesplakett i Pojo. Foto: Beatrice Blåfield

En liten parvel på sex år sattes på en lastångare i Skuru hamn i Pojo för att som passagerare ta sig till S:t Petersburg. Året var 1866 och pojken, från Bollsta by i Pojo, hette Knut Oskar Pihl, en av elva syskon tillhörande skräddarmästaren Johan Gustav Pihls familj. Familjen hade svårt att försörja alla barnen och tänkte som så att Knut Oskar skulle få en bättre framtid hos sin barnlösa farbror, den erkänt duktiga urmakaren Anders Viktor Pihl. Tanken var att farbrodern med tiden skulle lära Knut Oskar hantverket.

Men Knut Oskar Pihl (1860–1897) hade en konstnärlig ådra och valde vid unga år att i stället bli lärling hos August Holmström (1829–1903) i hans smyckesverkstad, där juvelerarmästaren med sina hantverkare tillverkade smycken för Peter Carl Fabergés företag i S:t Petersburg. Väl som utbildad juvelerare arbetade Knut Oskar snart själv för Fabergé i Moskva, i egen verkstad. Med sig hade han sin unga fru, Fanny Holmström, dotter till August Holmström. Ett av deras fem barn fick namnet Alma (1888–1976). 

Dessvärre dog Almas far, Knut Oskar, alltför tidigt. Hans bortgång ledde till att Fanny Pihl återvände med barnen till sitt barndomshem i S:t Petersburg. År 1903 tog Albert Holmström efter sin fars död över familjens smyckesverkstad. Albert upptäckte rätt tidigt sin systerdotter Almas konstnärliga begåvning. Hon fick till uppgift, för företagets arkiv, teckna av alla de smycken och föremål som verkstaden framställde. 

Alma fick snart också praktisera hos sin morbror. Hon fick möjligheten att skissa förslag till några broscher som oljemagneten Emanuel Nobel beställt. Alma skissade sex varianter av ”iskristallsmycken” de som senare kom att bli världsberömda. Nästa betydande uppdrag Alma fick var att skissa två påskägg. Ett av dem ”Vinterägget” skulle tillfalla änkekejsarinnan Maria Fjodorovna. ”Vinterägget” anses i dag vara en av världens vackraste juvelerararbeten. Under påföljande år fick Alma komponera nya påskägg som alla blev unika och magnifika. Ett av dem ”Mosaikägget” har tillhört drottning Elisabeth II av England. Drottningen gick som känt bort detta år. Ägget lär ha varit ett av hennes käraste ägodelar. 

Almas framgång vid familjen Holmströms smyckesverkstad varade i tio år, fram till den ryska revolutionen. Peter Carl Fabergé stängde sin butik 1918 och flydde med sin familj till Schweiz. Vid det laget var Alma redan gift med Nikolaj Klee. Vid en husundersökning hos familjen Klee konfiskerades bland annat största delen av Almas smycken samt familjens bohag. Nikolaj Klee fängslades. År 1921 kunde Alma och Nikolaj, liksom Almas mor och två bröder, äntligen efter två långa bekymmersamma år, lämna Ryssland för Kuusankoski. Nikolaj fortsatte arbeta för Kymmene bruk, nu vid dess huvudkontor och inte som tidigare vid kontoret i S:t Petersburg. Alma fick anställning som lärarinna i teckning och kalligrafi vid brukets svenska samskola, där hon fortsatte leva ett jämförelsevis mera anspråkslöst liv, i hela 24 år som elevernas ”tant Alma”, än som framgångsrik och uppskattad smyckeskonstnär. 

Efter Nikolaj Klees pensionering 1951 flyttade paret Klee till Helsingfors.

Ulla Tillander, juvelerarexpert och forskare, var den som kom Alma Klees hemlighet på spåret, d.v.s. att bruksläraren Alma Klee var samma person som Fabergékonstnären Alma Pihl. 

Maj-Britt Paro har i sin bok ”Tant Almas hemlighet. Fabergékonstnären Alma Pihl” skrivit en betagande och rikt illustrerad bok om Almas liv. Boken utkom 2011. Hon hade förmånen att själv få uppleva tant Alma i skolan på 1940-talet. ”Hon var en snäll och glad dam med pepparkornsögon… Alla elever älskade lilla tant Alma, och ingen i bruket hade en aning om hennes förflutna som Fabergékonstnär.” Maj-Britt Paro kom också hon tant Almas "hemlighet" på spåret, då ovetande om Tillanders forskning.

Text: Beatrice Blåfield

Källa:
Maj-Britt Paro: Tant Almas hemlighet. Fabergékonstnären Alma Pihl, 2011.
Maj-Britt Paro: Alma Pihl. Hon skapade kejserlig konst för Fabergé, Ta Plats nummer 19, 2018.

13. Lucia

 Första folkvalda lucian i Finland

Lucia Heidi Sandström med sitt luciafölje 1948.
Foto: Västra Nylands bildarkiv


Heidi Sandström (gift Nyberg) var otvivelaktigt den första folkvalda lucian i landet och Västnylands första lucia. Hon röstades fram av tidningen Västra Nylands läsare år 1948, då 21 år gammal. Folkhälsan var medarrangör i festligheterna som den finlandssvenska journalisten och tv-producenten Allan Schulman framarbetat.  Lucia Heidi turnerade i västra och mellersta Nyland och spred glädje och ljus där hon skred fram med sitt följe. Och som brukligt är än idag, fick också hon ett luciasmycke att behålla till minne av sitt uppdrag.

Lucia Heidi Sandström (1927–2001) växte upp på familjens gård Eskils i Evitskog, Kyrkslätt. Heidi gick lärarseminariet i Ekenäs. Hennes musiklärare Sigurd Snåre komponerade sånger som hon framförde, ibland tillsammans med sin syster Gudrun som sjöng altstämman medan Heidi var sopran. Heidi spelade också Anna i ”Värmlänningarna” på Ramsholmen i Ekenäs. Heidi fick sin första lärartjänst i Helsingfors, senare fortsatte hon sin lärarbana i Esbo. De sista åren som lärare verkade hon i skolan i Evitskog, där hon själv gått som flicka. Heidi var väldigt omtyckt som lärare och värnade speciellt om dem som var svaga.

Hon gifte sig med journalisten Jarl Nyberg 1952, samma år som hon medverkade i den grupp elitgymnaster som uppträdde vid Olympiska spelens öppningsceremoni. Heidi blev pensionär 1988 men hann aldrig njuta av sin tid som sådan, eftersom hon redan tidigare hunnit insjukna i Alzheimer.

Heidi och Jarl Nybergs dotter, Astrid Nikula berättar att hennes mor aldrig uppträdde som lucia för dem, däremot fick hon själv tidigt hemma den rollen.

Svenskfinlands första riksomfattande folkvalda lucia var emellertid Barbro Reihe (gift Wallgren). Hon valdes 1950 till lucia nu med bistånd av Hufvudstadsbladets läsekrets. Konceptet för festligheterna genomfördes också nu i samråd med Folkhälsan och enligt motsvarande koncept som Allan Schulman tagit fram för Västnylands lucia.

Först ut med luciatraditionen i Svenskfinland var ändå Helsingfors Svenska Sångarförbund och det redan 1930. Bland sina medlemmar och i samråd med tidskriften Allas Krönikas läsekrets, röstade man fram Anna-Lena Stormåns från Österbotten. Följande år blev Elisabeth Aminoff hemmahörande i Bromarf och studerande i Helsingfors, vald till Sångarförbundets och tidskriftens lucia.
 

 

Foto: Canva

Text: Beatrice Blåfield

Källa:
Brevledes kontakt med Astrid Nikula, Lucia Heidi Sandströms dotter, oktober 2022.
Intervju med Helen Aminoff-Karlsson 29.10.2022
Svenska Yle, Vem var Finlands första Lucia? publicerad 12.12.2013

12. Ivar Lindqvist

  Konstnär och arkitekt

Ivar Lindqvist, 1911. Foto: Ålands museum fotoarkiv.

I början av 1900-talet upplevdes Ekenäs vara en industriort med framtidsutsikter. Staden drog till sig personligheter med framåtanda och visioner. En av dem var Ivar Lindqvist, född i Stockholm, som egentligen hade lockats till Åland av en konstnärsgrupp 1909. Till Ekenäs kom han med sin lilla familj 1912.

Han var konstnär och arkitekt, dock ej med fullgjorda studier från Tekniska skolan i Stockholm (senare Konstfack). Lindqvist blev en av de första bofasta arkitekterna i Mariehamn och fick därför snart flera viktiga uppdrag. Ett resulterade i en vacker byggnad i Västra hamnen som idag är säte för Ålands Fredsinstitut.

Spåren efter hans penna kan vi se än idag i Ekenäs. Han har ritat landets äldsta bevarade biograf, Bio Forum vid Helene Scherfbecksgatan, som fortfarande fungerar som sådan. Årtalet på fasaden, 1912, betyder att biografen var ett av hans första verk efter flytten till Ekenäs. Även det lilla, nätta affärshuset på adressen Stora Kyrkogatan 23 är troligen också hans verk.

När Ivar planerade byggnader lade han de utrymmen som skulle besökas av kunder nära gatunivå. Fasadens fönster utgjorde från början en viktig del av arkitekturen. Antagligen hade han sett exempel på sådan affärsarkitektur i Amerika där han hade vistats tjugo år tidigare.

Ivar ritade också en av landets första utomhusteatrar med kolonner på Ramsholmen, inte olika baldakinen på Stortorget som han också ritade. Några mindre byggnader i närheten står ännu kvar med detaljer som är typiskt lindqvistska, bland annat huset där man vid festliga tillfällen kan köpa varm korv, kaffe och annat tilltugg.

Eftersom Ivar Lindqvist inte blev klar med sina arkitekstudier fick han inte alla gånger använda sig av denna yrkestitel. Bland annat har han i Ekenäs ritat byggnader som bär andra arkitekters namn, så som Hjalmar Åberg och T. Nikander.

Ivar Lindqvist avled i Ekenäs 1936, endast 64 år gammal. 

                                                                                                                                                                                         Bio Forum i Ekenäs
Foto: Synnöve Mansikkaniemi  

Du kan läsa mer om Ivar Lindqvist i Ta Plats nr 11.

Text: Synnöve Mansikkaniemi 

11. Gustaf John Ramstedt

 Språkforskare, forskningsresande och diplomat

John Ramstedt, föddes i Ekenäs 1873. Han anses vara en av den finländska vetenskapens klarast lysande stjärnor, vilket bekräftas av det som står på monumentet på  svenska, finska, japanska och koreanska. Vid avtäckningstillfället deltog både Japans och Koreas ambassadörer, vilket vittnar om att han uppskattades stort i deras hemländer.
Foto: Synnöve Mansikkaniemi

Gustaf John Ramstedts familj var fattig; faderns bruk av starka drycker var en bidragande orsak till detta. Vistelsen i Ekenäs blev kort då fadern ofta sökte sig till andra arbeten. Familjen Ramstedt tvingades därför ofta byta boningsort. Slutligen hamnade familjen i Raunistola i Åbo, en ort som var ökänd för slagsmål och dryckenskap.

Johns lycka blev att han i folkskolan blev god vän med Gunnar Wennerström, vars far hade blivit bekant med Johns far på ett väckelsemöte. Wennerström önskade att även John fick börja i Åbos svenska lyceum där hans son skulle börja. Skolgången avslutades givetvis med ett lysande studentbetyg.

John följde moderns vilja och började studera teologi vid kejserliga Alexanderuniversitet i Helsingfors. Han inledde med att studera latin, grekiska och hebreiska. Även sanskrit ingick i hans studier. Utöver dessa språk tog han kurser i stenografi och esperanto. Därutöver var han engagerad i nykterhets-organisationer som Hoppets här och Hemfrid. Hans fasta punkt under studieåren var moderns släktingar i Ekenäs skärgård.

Efter några år tog han ett avgörande steg i sin yrkeskarriär; han anmälde sig till professorn Otto Donner vid Helsingfors universitet för att tentera i sanskrit. Otaliga blev de resor han sedan gjorde österut. De blev både lärorika och flera gånger dramatiska.

Tack vare att John var Finlands sändebud i Japan blev japanerna väl insatta i Ålandsfrågan när den kom upp i Nationernas förbund. Frågan kunde där lösas till Finlands fördel.

Johns dröm om ett eget jordbruk blev verklighet 1926 då han blev hemmansägare till Kila lägenhet i Öby som då hörde till Bromarf socken. Han hade något att se framemot när de tre åren som diplomat i Japan var över.

Gustaf John Ramstedt.
Foto: Finna.fi, Salong Strindberg, Museibyrån, Historiska bildsamlingen.


Gustaf John Ramstedt blev känd i fjärran länder som språkforskare, trots detta är han knappt känd i sitt eget hemland. I dagens Finland då språkkunskaper nästan bara begränsar sig till modersmålet och engelska förtjänar John Ramstedt att uppmärksammas. Förutom sitt modersmål svenska behärskade han också finska, japanska, koreanska och ett dussintal andra språk.

John Ramstedt avled i Helsingfors 1950. Prosten V. Forsman framhöll i talet vid hans kista: ”Hos Gustaf John Ramstedt fanns en smittande glädje, en fördragsamhet som genom prövningar utvecklats till en djup förståelse för andra människor och en sorglöshet som kom sig av den. Ty fördragsamhet och mildhet är alltid och överallt en bättre skyddsmur än grovhet och hat”.

Text: Synnöve Mansikkaniemi

Källa:
Anna Lena Bengelsdorff: En mongolsjäl i professorsrock, Gustaf John Ramstedt

Läs mer om Gustaf John Ramstedts äventyr!

 

10. Emma Engdahl

Sångfågeln från Ekenäs

Foto: Emma Engdahl som Margaretha i Faust, Jägerskiölds familjearkiv.

 


Redan vid unga år uppträdde Emma Engdahl (f. Madsén) på de största scenerna runt om i Europa. Emma Madsén föddes i S:t Petersburg men växte upp i Ekenäs. Endast en anspråkslös marmorplakett fäst på ett av husen vid Östra Strandgatan i Ekenäs berättar i dag för förbipasserande att en operasångerska vid namn Emma Engdahl (1852–1930), tillbringat barndoms- och ungdomsåren just där. 

Efter ett tidigt och kort äktenskap med Ekenäsbon Emil Engdahl, satsade Emma, med familjens godkännande, på sitt uppenbara sångarkall. Hennes lärare i Helsingfors var Emilia Michelin. Emma debuterade 1875 på Nya Teatern (senare Svenska Teatern), där hon som 23-åring erhöll ett tvåårigt kontrakt vid dess operascen. 

Emma Engdahl erhöll efter scenframgången vid Nya Teatern ett statsstipendium vilket gjorde det möjligt för henne att studera både i Milano och Paris i slutet av 1870-talet. Hennes lärare var bland andra Francesco Lamberti, Pauline Viardot-Garcia och Mathilde Marchesi. Väl hemma igen gav hon konserter i sin hemstad Ekenäs och åren därefter i de nordiska länderna samt runt om i Europa och i Ryssland.

Emma var den första i Finland som sjöng Bizets’ opera Carmen på ett inhemskt språk, i hennes fall givetvis på svenska. Andra roller hon hade under sin korta karriär var bland andra Adina i Bellinis opera Sömngångerskan, Susanna i Mozars Figaros bröllop, Naidion i Pacius Prinsessan av Cypern, Mathilde i Rossinis Wilhelm Tell och Gida i Verdis Rigoletto.

Var hon än uppträdde blev hon storligen rosad och uppburen, i synnerhet i Tyskland. Då hon uppträdde på en stor musikfestival i Weimar med Franz Listz som dirigent, berättas det att han blev så förtjust i Emmas framförande att hon fick motta en blomsterbukett av honom.

Orsaken till primadonnan Emmas lysande men korta karriär är att hon valde äktenskapet med Christer Jägerskiöld framom fortsatta turnéer. Däremot lät hon gärna sin sopran drilla på välgörenhetskonserter bland annat i Kimito, där paret om somrarna bodde på Sjölax.

För att lyfta fram Emma Engdahls bländande karriär, beslöt historieskrivaren Bo Wessman att utförligt presentera hennes framgångsrika liv som operasångerska, i bokform ”Emma Engdahl – operaprimadonna”. Boken utkom 2021.

Text: Beatrice Blåfield

Källa: Bo Wessman, Emma Engdahl - En bortglömd operastjärna, Ta Plats nr 19, 2018

9. Hedvig Sohlberg

Seminarieledare och riksdagsledamot

Foto: Hedvig Sohlberg, Jonason et co, Mikkelin kaupungin museo 

Hedvig Sohlberg föddes 1858 i Pojo i en välbärgad familj med bildning och materiella resurser. Trots det blev hennes bildning något av ett lapptäcke. Folkskoleförordningen trädde i kraft 1866 men på landsorten kunde varje kommun själv fatta beslut om att grunda folkskolor, så också i Pojo. Men i sitt hem fick Hedvig som privilegierad den bildning hon behövde för att träda in på lärarbanan. Hedvig studerade ivrigt pedagogik, dogmatik och kristlig sedlighetslära, varpå följde praktiska kurser i slöjd och påläsning av kurser som gjorde henne kompetent att söka ledartjänst i Ekenäs seminariet. Seminariet var kärnan i utbildningen för svenskspråkiga folkskolelärare i Finland. Där lyste som en klar stjärna den lärda och inspirerande Emma Irene Åström, älskad av sina elever. Hedvig Sohlberg hade inte lika omfattande och djupa kunskapsintressen som Emma Irene. Hedvig Sohlberg blev seminarieledare år 1889 och den pragmatiker som hon var, ledde hon seminariet i 38 år. 

Hedvig Sohlberg blev uppmärksammad av statsmakten och inkallad som ledamot i en kommitté vars mål var att höja standarden på flickors handarbete i folkskolan. Tack vare kommitténs betänkande och dess tillämpning höjdes de obesuttna familjernas tillit till folkskolebildning. 

Hedvigs intresse att få påverka samhällsutvecklingen växte allt mer. Ståndssamhället höll på att gå under och enkammarsriksdagen blev ett oundvikligt faktum. Det nyssgrundade Svenska folkpartiet (1906) och Svenska Kvinnoförbundet nominerade Hedvig Sohlberg som en av sina kandidater inför det första riksdagsvalet 1907. Som invald satt hon i flere utskott. Det var kännetecknande för Hedvig att delta i allt som hon upplevde värdefullt. 

Hedvig Sohlberg lyste inte med samma styrka som Emma Irene Åström på ideérnas himmel. Hon var inte Topelius´ eller Cygnaeus´ gunstling. Men det mest visionära var måhända hennes insatser för att höja handarbetes ställning med alla de gynnsamma följder det förde med sig för barnens personlighetutveckling och i det praktiska livet.

Text: Meri Arni-Kauttu

 

8. Lisa Geijer

Trädgårdsmästare, lärare och skribent

Lisa Geijer var under förra halvan av 1900-talet en känd person i västra Nyland, men också inom trädgårdskretsar i övrigt.

Elisabeth ”Lisa” Ölander föddes i Stockholm 1889 och växte upp i Sordavala där fadern var trädgårdsmästare. Hon utbildade sig till trädgårdsmästare vid Villa Billnäs Trädgårdsskola i Billnäs. Hon gifte sig med Gösta Geijer, rektor vid skolan, år 1909. Paret fick tre barn. Lisa Geijer undervisade i trädgårdsskolan under 1910-talet, hon engagerade sig också i den lokala marthaföreningen. Under 1920-talet innehade hon flera butiker i Ekenäs, men hade ingen större framgång med dem.

 

Villa Billnäs Trädgårdskola i början av 1900-talet. Vykort/ Bildsamling Ranta/Lokalarkivet Arresten

 

Lisa Geijer undervisade i trädgårdsskötsel och planering vid Högvalla hushålls- och trädgårdsskola i Karis omkring 1920 och senare vid Högvalla seminarium i Borgå under 1930-talet. Hon fortbildade sig kontinuerligt genom att delta i olika kurser. År 1942 anställdes hon som trädgårdsmästare vid Ekenäs seminarium, en befattning som hon innehade ända till sin pensionering. Seminariets trädgård fungerade som en handelsträdgård med egna anslag. Trädgårdsmästaren ansvarade för driften och skötseln, liksom för undervisning och handledning av eleverna i odling och trädgårdsskötsel.

Lisa Geijer var en aktiv skribent och medverkade med artiklar om sin bransch i både trädgårdstidskrifter och dagstidningar t.ex. Västra Nyland, Hufvudstadsbladet och Stockholmstidningen. Hon höll också trädgårdsrelaterade föredrag i radion. Från 1937 fram till sin död verkade hon som redaktör för tidskriften Lantmannabladets trädgårdssidor. Tidskriften utkom en gång i veckan. Hennes artiklar handlar om det mesta inom trädgårdsbranschen, allt från odling till planering. Hon reste runt på mässor och besökte trädgårdar i Norden och Europa och delgav sina intryck därifrån. Artiklarna riktade sig främst till yrkesfolk.

Lisa Geijers största intresse var trädgårdsplanering. Hon planerade många trädgårdar i västra Nyland. Hon skriver 1945 bl.a. ”Trädgården är en rik källa att ösa visdom och kunskap ur. Även i det praktiska arbetet finner man tillfredsställelse och njutning om man har hjärna och hjärta med. Då infinner sig arbetsglädjen, en av människans största och sannaste lyckokänslor.” Lisa Geijer avled kort efter sin pensionering 1952 i stroke.
 

Lisa Geijer var också med om att grunda Västra Nylands Trädgårdsförbund 1945 tillsammans med Josef Herrmans, Gunnar Ekholm, Bjarne Lönegren, K. E. Liljeström och Assar Lindbom. Bilden troligtvis tagen vid Ekenäs Seminarium 1946.
Foto: Västra Nylands Trädgårdsförbunds arkiv/Lokalarkivet Arresten


Text: Gunilla Lindholm
Förkortat ur artikel i Ta Plats nr 15. Se vidare där, också angående källorna.

7. Gurli Nurmi

Toimittaja ja kunnalispoliitikko

  
Kuva: Gurli Nurmen arkisto, Paikallisarkisto Aresti

 

Gurli Nurmi tunnettiin Västra Nyland-lehden toimittajana ja kunnallispoliitikkona. Gurli (1931–2016) syntyi Pohjanmaalla ja perhe muutti Karjaalle Gurlin ollessa 6-vuotias. Keskikoulun päätettyään hän sai työpaikan sementtitehtaan konttorissa.  Vain puolen vuoden päästä hän hakeutui konttoristiksi Meltolan sairaalaan. Terveystarkastuksessa havaittiin löydös toisessa keuhkossa. Hän oli silloin vain 17-vuotias. Hänen omistautumisensa sosiaali- ja terveydenhuollon kysymyksiin pohjautui omiin kokemuksiinsa potilaana Meltolan parantolassa vuosina 1948–1955.

Gurli tuli Västra Nyland-lehteen oikolukijaksi ja uutisten vastaanottajaksi ja sai pian toimittajan työn. Hän työskenteli toimittajana lehdessä vuosina 1962–1986. Gurli kirjoitti nimimerkillä ”Regina” suosittua pakinasarjaa ”Stationsbacken” lehden sunnuntainumerossa. Gurli kuvaili elämänsä parhaaksi ajaksi vuosiaan toimittajana. Jäätyään työkyvyttömyyseläkkeelle hänestä tuli v. 1988 päätoimittaja God Tid-lehteen.  Kun hän lopetti työn v. 1992, totesi hän eräässä haastattelussa ”Toimittajan ei tulisi olla töissä kuin viisi vuotta samassa paikassa”.

Vuonna 2012 Gurli Nurmi sai Valkoisen Ruusun 1. luokan mitalin kultaristein ansioistaan yhteiskunnallisessa toiminnassa. Hän oli aktiivisesti mukana kunnallispolitiikassa Karjaalla ja oli jäsenenä kulttuuri – ja sosiaalilautakunnassa sekä kaupunginhallituksessa. Hänen antaumuksestaan kertoo se, että hän oli Vanhusneuvoston puheenjohtaja, kirkkoneuvoston jäsen ja kirkkovaltuuston puheenjohtaja, Pohjola-Norden järjestön aktiivi, Meltolan potilasyhdistyksen puheenjohtaja vuosina 1996–2009 ja aloitteentekijä Pro Meltolan nimienkeräyksessä. Hän oli yksi aloitteentekijöistä Karjaanseudun musiikkikoulun perustamiseksi, mukana Fontana klubitalon toiminnassa ja aloitteentekijä Olgahemmet-säätiössä, joka rakensi eläkeläisasuntoja Lövkullaan. Vastapainona yhteiskunnalliselle työlle hän rentoutui lukemalla ja neulomalla.

Vuonna 2003 hän luopui kaikista luottamustoimistaan. Hänellä oli asemia, joissa vaikutettiin yhteiskuntaan. Hän totesi ”En ole ollut kiinnostunut vallasta sinällään, mutta olen kuitenkin halunnut sanoa viimeisen sanan”. RKP-poliitikkona hänet muistetaan asiallisena ja toisten ihmisten mielipiteitä kunnioittavana henkilönä. Hän on jättänyt merkittävän jäljen kotikuntansa historiaan.

Teksti: Ann-Marie Lindqvist
Käännös: Harri Yltävä

Lähteet: ”Samtal om livet” Gurli Nurmen kanssa 8.11.2014. Svenska Yle.

Lue lisää Gurlista: Ta Plats numero 4 ”Lekboll i ödesgemenskapen, intervju med Gurli Nurmi” Torsten Bergman

6. Lars Nyberg

 Lantbrukare, radioman, kommunalråd och hembygdsberättare

Det är en hel del vi får reda på om Karisbon Lars Nyberg (1905–1999) genom att slå upp namnet i Biografiskt lexikon för Finland. Vi får veta att han studerade vid Tekniska högskolan i Helsingfors och vid Åbo Akademi. Att han ivrade för folkbildning, anställdes av Rundradion och kom därmed från grunden bygga upp den svenska rundradioverksamheten i Finland.
Foto: Gurli Nurmi 1975/Lokalarkivet Arresten.

 

Lars Nyberg var vältalig och en lysande föredragshållare, vilket han även praktiserade i och med att han fick ansvar för rundradions svenskspråkiga sändningar, där han själv stod för ett flertal föredrag. 

Efter krigsåren 1942 tog Lars Nyberg över hemgården Borgmästars, som funnits i släktens ägo allt sedan 1700-talet. I hjärterötterna var Lars Nyberg Karisbo. Han engagerade sig i hembygdens framtida välmåga och i dess historia. Det gjorde att han också lade ned stor energi på det kommunala arbetet, vilket medförde att han satt som ordförande i köpingsfullmäktige i tvenne repriser, sammanlagt i tjugo år. Därtill innehade han en hel del andra kommunala förtroendeuppdrag. Han hade ledande poster inom bland annat Karis sparbank, Andelsboden, NSP i Karis, Rotary, Karis fornminnes- och museiförening och Karis ungdomsförening. År 1970 blev han utnämnd till kommunalråd. Det var för övrigt han som köpte det gamla fallfärdiga stockhuset beläget i Pojo, med avsikt att få det flyttat till Karis. Stockbyggnaden blev till den nuvarande Antkärrgården, som i dag har sin plats invid Strandparken i Karis, detta långt tack vare medlemmar inom dåvarande Karis musei- och hembygdsförening och deras ihärdiga arbete i talkoanda.

Framför allt var Lars Nyberg en lysande skriftlig berättare, värd att åter upptäckas och läsas av en ny generation Karisbor. Få skribenter kan så engagerat som Lars Nyberg teckna ned iakttagelser från sin hembygd. Få kan så berörande och varmt som han skildra de personer han mött och beskriver i sin bok Ekon från hembyn. I boken Kriser och ödesår har han tecknat ned händelseförlopp utgående från flertal personers vittnesmål från orostiderna i Karis, motståndstiden mellan åren 1900–1905, mellanåren 1906–1915 och slutligen de gastkramande oroligheterna i bygden under 1916–1918.

Text: Beatrice Blåfield

Läs mer om Lars Nyberg i Ta Plats nr 3

Källor: 
Arkivförteckning över Lars Nyberg, Lokalarkivet Arresten.
Henrik Ekberg, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt lexikon för Finland, 2014.

Lars Nybergs litteratur:
Ekon från hembyn, Ekenäs Tryckeri 1975.
Kriser och ödesår, Ekenäs Tryckeri 1978.
Ingen kyrkby, s. 13–20, Västnyländsk Årsbok 1977
Vägar och stigar i Karisbygden 1987
Vallar och murar 1991
Terrassernas budskap 2001

 

5. Maria Åkerblom

Sömnpredikant och affärskvinna

Maria Åkerblom som tonåring då hon nyligen inlett sin bana som sömnpredikant.
Foto: Inge-Britt Åkerblom


Att predika i dvala, liksom i sömntillstånd, var något som uppkom speciellt i Savolax i slutet av 1800-talet. Det var för det mesta bondkvinnor eller pigor som främst under nattetid kom med suggestiva profetior med kristet innehåll. Väckelserörelse och pietism verkade som motkraft gentemot den med världsliga makten allierade kyrkan. Nu vände sig kyrkans kontrollerande blick mot dessa profeterande kvinnor. Biskop Gustav Johansson hänvisade till bibelns påbud att kvinnor skall tiga i församlingen.

Dottern till en fattig backstugusittare, född i Snappertuna, hamnade som femåring ut i världen för att förtjäna sitt uppehälle. I den förmögna fosterfamiljen som tog hand om henne var kyrkan livets medelpunkt. Flickan hette Maria Åkerblom (1898–1981) och hon kom att bli en av de mest kända och omskrivna predikanterna under 1900-talet. Maria har själv beskrivit, att då hon som 19-åring genomgått en allvarlig febersjukdom kom hon till någon slags insikt som gjorde henne synsk. En kort tid vårdades hon på mentalsjukhus.

Under inbördeskriget samlade Maria Åkerblom stora folkskaror, ofta mer än 1 000 åhörare. Hennes mod växte. Genom de vita och en väckelserörelse fick hon inbjudan till Karleby.  På de orter där prästerna attackerade henne växte hennes popularitet mest. Hon predikade i kyrkor och församlingslokaler och under nattetid för stora folkskaror. Hon red på en vit häst längs gator som ryttaren på den vita hästen i Uppståndelseboken. Vid altaret lades en säng där Maria Åkerblom låg under ett vitt lakan. I sömntillstånd stod hon upp för att predika. De som motarbetade henne ansåg att hon vara sjuk. Men att få sina åhörare i extatiskt tillstånd, det lyckades hon med.

Maria Åkerbloms anhängare räknas ha uppgått till närmare 700 personer. Men själva rörelsen började avta på 1920-talet. Flera anhängare sålde sin egendom i Karlebytrakten och flyttade efter sin andliga profet till Helsingfors. Då det i Marias krets uppkom rättegångar, våldsdåd, förskingringar, och hon själv blev dömd till fängelse 1927–1933 lämnade närmare 200 anhängare henne. Villa Toivola i Mejlans var de trognas fasta punkt i världen intill det sista.

Foto: Maria Åkerbloms villa i Mejlans, Jouko Tolonen 1956, Sibelius museets arkiv.


Maria Åkerblom påstod att allt hon gjorde och sade kom av en ängel som ledde henne. Men trots det var hon ingen eterisk och skör människa. Hon hade makt och hon kunde bruka den till sin fördel. Efter fängelse började hon med kennelverksamhet och hon var ägare till en exklusiv parkettfirma. Hon lyckades tilltala människor i en orolig och instabil tid med sina extatiska och teatraliska performance. Var hon psykopat?  Det anser Gustav Björkstrand som disputerat om Maria Åkerblom. Gåtfull var hon i varje fall och hennes dragningskraft har åter börjat tilltala vår tids människor.

Text: Meri Arni-Kauttu

4. John Österholm

Kontroversiell riksdagsman och fredsaktivist

Ekenäsbördige John Österholm var en av hörnstenarna i den finlandssvenska folkbildningen och som riksdagsman i fredsopinionen. Men framför allt var svenskheten i Finland viktig för honom.
Foto: Bror Brandt, Västra Nylands arkiv.
 



John Österholm lämnade sina universitetsstudier för att helt koncentrera sig på folkbildningen. Han bekantade sig då med folkhögskoleverksamheten i Sverige och Danmark och anställdes samma år som lärare vid folkhögskolan i Kuggom utanför Lovisa. Han blev skolans rektor 1908 och stannade där till 1923. Österholm tog sitt folkbildningsarbete på djupt allvar. Mellan åren 1909 och 1960 höll han totalt 1 046 föredrag. Ju äldre han blev utvecklades dessa till att bli mer politiska och fosterländska.

Österholms riksdagsarbete började 1919 och det blev då allt svårare för honom att sköta arbetet i Kuggom när han därtill flyttade till Helsingfors 1922 efter att ha gift sig. I Helsingfors blev han rektor för Helsingfors stads arbetarinstitutet och där stannade han till 1950. Där kunde han påverka elever i tusental mot några tiotal i folkhögskolan.





John Österholm föddes på Stora Kyrkogatan 1 i Ekenäs 1882 och dog i Helsingfors 1960. Hans föräldrar var handlanden Edvard Österholm och Maria Alexandra Sällström. Foto: Gunilla Lindholm
 


Mest synlighet fick han i riksdagen där han var en aktiv opinionsbildare trots att han inte fick någon högre ställning än som ordförande för SFP:s riksdagsgrupp. Då han gick samman med Socialdemokraterna, i att skära ner bidragen till skyddskårerna för att på så sätt få stöd för språkpolitiken från vänstern, retade han upp de borgerliga finska partierna. Som Helsingforsredaktör för tidningen Västra Nyland lyckades han sprida sina skarpa politiska åsikter till en vidare krets. Han deltog också i en kommitté för borgerliga politiker som motsatte sig Lapporörelsen.

Österholm hörde till de politiker som förhöll sig kritiskt till planerna att Finland skulle delta i det tyska anfallskriget mot Sovjetunionen. Han anslöt sig till den så kallade fredsoppositionen under senare delen av fortsättningskriget. Denna motsatte sig kriget och krävde att regeringen skulle gå med på de krav Sovjetunionen ställde för att sluta fred.

Efter kriget hörde han till dem som kraftigt fördömde den politik som hade förts. I synnerhet blev det tydligt 1945 då han tillsammans med Urho Kekkonen och en grupp vänsteraktivister lämnade in en interpellation om att de krigsansvariga skulle dömas. Österholm var med i den finska fredsdelegationen som skickades till Paris, trots att president Paasikivi inte alltid delade hans åsikter.

Text: Synnöve Mansikkaniemi

Källor: Wikipedia och Biografiskt lexikon för Finland

3. José Fredenstjärna

 Fred, nykterhet och folkupplysningsarbete


José Fredenstjärna med sin sista årskurs klass 1 i Billnäs småskola 1948–49.
Foto: Bildsamling Ryytty/Lokalarkivet Arresten


José Fredenstjärna har beskrivits som en ovanligt vanlig kvinna i sin tid. Vanlig för att hon utbildade sig till ett yrke som var typiskt för kvinnor, folkskollärare och ovanlig för att hon i en tid av skarpa klassmotsättningar uttryckte en kraftig samhällskritik i brukssamhället.

Josefina Emilia Fagerholm föddes i Helsinge 1883 och dog 1973 i en ålder av 90 år Helsingfors. Efter att ha gått ut lärarseminariet i Helsingfors 1908, blev hon lärare vid Billnäs lägre svenska folkskola. Hennes religiösa intresse gjorde att hon också arbetade som söndagsskollärare i Karis. Hon var en varmhjärtad lärare och uppfostrare.

I början av 1900-talet började hon använda pseudonymen ”Fredenstjärna” och i december 1928 ändrade hon sitt namn till José Fredenstjärna. Hennes val av namn kan ha varit en motreaktion mot kvinnornas underordnade ställning inom samhället och familjen i början av förra seklet.

José Fredenstjärna förhöll sig kritiskt till samtidens materialism och egoism. Efter första världskriget 1919 gav hon ut boken ”Allvarsord i aktuella frågor” där hon debatterade ämnen som krig och fred. Under inbördeskriget 1918 hamnade hon i korselden då tyskarna kom till Helsingfors. De här erfarenheterna bidrog till att hon blev en aktiv försvarare av fred.

Fredenstjärna grundade 1925 i Billnäs en svenskspråkig lokalavdelning till Finlands Fredsförbund, ”Fredsfacklan”.  Hon var föreningens eldsjäl tills hon som pensionär flyttade till Helsingfors. Föreningen hade en aktiv verksamhet med föredrag, medlemsmöten, fester, skördefester, basarer och samkväm. Fredsföreningen ordnade många föreläsningar av gästande fredsvänner. Under ledning av Fredenstjärna kunde föreningen upprätthålla sin verksamhet under Lapporörelsens tid och under tiden då andra världskriget pågick.

Som 18-årig blev hon medveten om alkoholdryckernas fördärvliga inflytande och lovade sig själv att aldrig använda alkohol. Hon blev senare en förkämpe för förbudslagen som trädde i kraft 1919. Under många år var hon sekreterare i Billnäs Nykterhetsförening.

José var en flitig skribent och skrev artiklar i dagstidningar, svensk- och finskspråkiga fredstidskrifter och nykterhetstidskrifter. Ibland använde hon signaturen Erica, som torde komma från nykterhetens symbol, ljungblomman. År 1927 utgav hon fredssånger. Hon gav också ut en egen handskriven tidning med nio nummer per år ”Nykterhetsskriften Myran”.

Fredenstjärnas stora intresse för folkupplysningsarbetet visar sig också genom att hon var sekreterare i Billnäs Marthaförening och medlem i Billnäs bruks biblioteksstyrelse.
 


Billnäs skola, foto Synnöve Mansikkaniemi

Text: Ann-Marie Lindqvist

2. Kaj-Erik Nordström

   En dynamisk rektor för VNF

Riggert Munsterhjelms porträtt av Kaj-Erik Nordström.
 

 

Kaj-Erik Nordström (1942-2004) var en erkänd kraftgestalt inom bildnings- och kulturlivet i Västnyland. Mest känd är han för sin tid som rektor för Västra Nylands folkhögskola. Det uppdraget skötte han från 1968 fram till 2004 då han gick bort efter en längre tids sjukdom. Under hans tid utvecklades VNF från att vara en mindre finlandssvensk folkhögskola till att bli en av de största i hela landet. Skolan hade verkat i Pojo sedan 1906 men utrymmena där blev nu för trånga. Nordström arbetade för en flyttning av verksamheten till Karis och under slutet av 1970-talet uppfördes nya byggnader både för undervisning och internatboende på den natursköna plats invid Pumpviken där skolan nu ligger. Skolans profil utvecklades alltmera mot internationella frågor, språk och samhällsämnen men också konstens och kulturens olika områden.    

Nordström arbetade målmedvetet för folkhögskolans pedagogiska grundtanke med fokus på individens frihet, humanismens och demokratins värdegrunder. Hans stora intresse för globala utvecklingslinjer förde in VNF i ett stort antal internationella projekt och studerandeutbyten. Finlands inträde i EU på 1990-talet möjliggjorde finansiering för nya samarbetsformer europeiska bildningsinstitutioner emellan, vilket Nordström snabbt hakade på. Många är de unga vuxna som kom att studera vidare utomlands inom exempelvis bildkonst och design efter sitt år på VNF.

Nordström hade en stor mängd förtroendeuppdrag. Här finns utrymme för att nämna enbart några: han satt i styrelsen för Finlands FN-förbund 1973-1978 och var medlem i Finlands delegation vid FN:s generalförsamling i New York år 1979. På det nordiska och nationella planet engagerade han sig inte minst i folkhögskolornas intresseföreningar. Lokalt stod exempelvis Paasikivi-samfundets verksamhet honom nära.

Text: Kerstin Romberg     

1. Marie Linder

Feminist och författare

Marie Linders tavla i Svartå slott. Foto: Synnöve Mansikkaniemi 

 

På 1800-talet kunde adelskvinnor skriva dagböcker, men franska komedier och samhällskritik, det var ovanligt i Finland. Att bryta mot normer ställda för att inskränka kvinnornas livssfär, det ville  grevinna Marie Musin-Pushkin(1840-1870) göra med sin vassa penna och livsstil.  Marie Musin-Pushkins far tillhörde en av de förnämsta ryska adelssläkterna. Fadern hade hamnat i exil till Helsingfors efter att han deltagit i dekabrist-upproret mot Nikolai I. Sin kärlek hittade han i Emilia Stjernvall, den kända mesenaten Aurora Karamzins syster. Maria blev dock tidigt föräldralös.  I tant Aurora fann Marie sin beskyddare och mentor som utbildade henne. Genom Aurora fann hon sin livsstil. Hon engagerade sig i att förbättra de svagas ställning i samhället. I ”tante Aurores” franska salonger i Villa Hagasund och Träskända rörde sig intellektuellt präglad rysk och internationell adel. Det var en stimulerande atmosfär för den skarpt iakttagande Marie.

Självfallet svärmade friare omkring den unga Marie, en skönhet som hon var. Giftermålet med gardeskapten Constantin Linder 1859 öppnade för Marie kontakter med tidningsmän, intellektuella och konstnärer, en motpol för de mondäna miljöer hon förhöll sig så kritiskt till. Hon uppmuntrades till litterära försök. Hon skrev noveller på svenska i Vecko-biblioteket. Få förstod henne, många hånade henne då hon utkom med sin bok Qvinna af vår tid 1867. Hon hade tagit kvinnofrågan till sig.

Marie tog itu med socialt arbete på Nääs gård (Kytäjä), som paret Linder hade skaffat. Godset bestod av 18 000 ha och sträckte sig genom tre kommuner. Hon uppbyggde sjukvård, sjukhem och tog själv itu med att lindra lidanden som hungeråren hade fört med sig. Den av paret Linder grundade folkskolan är ännu i idag i funktion.

Svartå slott. Foto: Historian Kuvakokoelma, Kustannusosakeyhtiö Kiven kokoelma, Museovirasto 1936.

 

Av parets efterkomlingar ärvde Hjalmar Linder Svartå slott vars arbetsförhållanden han reformerade genom att införa åtta timmars arbetsdag redan år 1908. Moderns humana anda lyste igenom.

Marie var som en lysande stjärna som slocknade snabbt. Hon överskred med sitt engagemang sina krafter. Äktenskapet kallnade och paret gled från varandra. Marie verkade bryta i samtidens ögon alla de normer som kvinnor kontrollerades med på 1800-talet. I Topelius befann hon förståelse och stöd. Han såg henne som en betydelsefull banbrytare för kvinnornas bildning på 1800-talet. Maries hälsa sviktade och sitt slut mötte hon i en överdosering av smärtlindrande kloroform endast som 29 år gammal.

 

Text: Meri Arni-Kauttu

 

 

Gardberg Center
Medlem i Finlands Svenska Hembygdsförbund