Konstnär och arkitekt
Ivar Lindqvist, 1911. Foto: Ålands museum fotoarkiv.
I början av 1900-talet upplevdes Ekenäs vara en industriort med framtidsutsikter. Staden drog till sig personligheter med framåtanda och visioner. En av dem var Ivar Lindqvist, född i Stockholm, som egentligen hade lockats till Åland av en konstnärsgrupp 1909. Till Ekenäs kom han med sin lilla familj 1912.
Han var konstnär och arkitekt, dock ej med fullgjorda studier från Tekniska skolan i Stockholm (senare Konstfack). Lindqvist blev en av de första bofasta arkitekterna i Mariehamn och fick därför snart flera viktiga uppdrag. Ett resulterade i en vacker byggnad i Västra hamnen som idag är säte för Ålands Fredsinstitut.
Spåren efter hans penna kan vi se än idag i Ekenäs. Han har ritat landets äldsta bevarade biograf, Bio Forum vid Helene Scherfbecksgatan, som fortfarande fungerar som sådan. Årtalet på fasaden, 1912, betyder att biografen var ett av hans första verk efter flytten till Ekenäs. Även det lilla, nätta affärshuset på adressen Stora Kyrkogatan 23 är troligen också hans verk.
När Ivar planerade byggnader lade han de utrymmen som skulle besökas av kunder nära gatunivå. Fasadens fönster utgjorde från början en viktig del av arkitekturen. Antagligen hade han sett exempel på sådan affärsarkitektur i Amerika där han hade vistats tjugo år tidigare.
Ivar ritade också en av landets första utomhusteatrar med kolonner på Ramsholmen, inte olika baldakinen på Stortorget som han också ritade. Några mindre byggnader i närheten står ännu kvar med detaljer som är typiskt lindqvistska, bland annat huset där man vid festliga tillfällen kan köpa varm korv, kaffe och annat tilltugg.
Eftersom Ivar Lindqvist inte blev klar med sina arkitekstudier fick han inte alla gånger använda sig av denna yrkestitel. Bland annat har han i Ekenäs ritat byggnader som bär andra arkitekters namn, så som Hjalmar Åberg och T. Nikander.
Ivar Lindqvist avled i Ekenäs 1936, endast 64 år gammal.
Bio Forum i Ekenäs
Foto: Synnöve Mansikkaniemi
Du kan läsa mer om Ivar Lindqvist i Ta Plats nr 11.
Text: Synnöve Mansikkaniemi