Den finländska dockteaterns och barnkulturens pionjär
Klicka på texten för att öppna bilden.
Mona Leo är en finlandssvensk konstnär som bodde under den sista tiden av sitt liv i Ekenäs. Hon betraktas av mången som föregångare inom den finländska dockteatern. Fastän hon själv inte helt tog till sig den äran, utan ville hellre betona att hon utgått från den dockteaterkultur som funnits där som grund före hennes insatser i dockteaterns värld. I början av 1800-talet förekom underhållare på väg från Stockholm till S:t Petersburg som höll dockteaterföreställningar i borgarhemmen och hos de intellektuella i Finland för att roa både barn och vuxna.
Professionell dockteater startade i Finland i början av 1900-talet och förekom under kommande årtionden på tivoli. Mona Leo inspirerades av fransk och rysk dockteater och grundade 1951 en svensk- och finskspråkig dockteater. Hon upprätthöll Helsingfors dockteater fram till slutet av 1960-talet. Efter det gick Mona Leo alltmer upp i sitt måleri.
Mona Leo blev känd som dockteaterkonstnär utomlands. Som den första finländare utnämndes hon 1976 som hedersmedlem i Internationella dockteaterförbundet. Förutom dockteaterkonstnär var hon författare och skrev dikter, sagor och romaner. Hennes pjäser bygger ofta på sagor och myter från hela världen. Genom sagorna visade hon på de allmänmänskliga. Hon har berättat att hon ritat och skrivit sagor från den stund hon kunde föra en penna. Mona Leo var beläst och väl insatt i världslitteraturen och var speciellt intresserad av indisk och kinesisk filosofi. Hon fann att sagorna liknar varandra i olika länder. Hon menade att sagans innehåll och gestalter avslöjar all vår djupaste längtan, våra vackraste önskedrömmar men också aggressioner- hela skalan i vårt känsloliv. Sagor har sedan urminnes tider berättats både för vuxna och barn och hon menade att sagan är barnslig men får däremot inte underskattas som barnslig underhållning.
Klicka på texten för att öppna bilden:
Då Mona Leo var 48 år modellerade hon sina första dockhuvuden. Dockteatern gav henne ett nytt poetiskt sätt att uttrycka sig konstnärligt. Allt som allt har hon tillverkat cirka 200 dockor, hon tillverkade dem av papier-maché och lyckades få dem att leva på ett sällsamt sätt. År 1974 ställde hon ut sina dockor i Amos Andersons konstmuseum och i Statens historiska museum i Stockholm. Leo gjorde också två dockfilmer för tv, Den osynliga handen (1962) och Den gyllene grenen (1964). Strax innan sin död donerade hon hela sin docksamling, omfattande ett fyrtiotal gestalter, till Teatermuseet i Helsingfors.
Text: Ann-Marie Lindqvist