Julkalender 2023 - Gardberg Center

Gardberg Centers julkalender 2023 är en upptäcktsresa genom årstidsfester eller årligen återkommande fester. Skribenternas korta betraktelser är långt ifrån fullständiga. De vill i första hand väcka läsarens intresse för att själv iaktta årstidernas kretslopp och dess rika innehåll som en del av vårt kulturarv.

För tiotusentals år sedan då människan skulle skaffa sig föda, skydd för oväder, vilddjur och försvara sitt revir, var hon utlämnad för naturens krafter. Genom iakttagelser lärde hon sig upptäcka bl.a. de regelbundet återkommande årstiderna och planera sina handlingar. Blicken riktade sig mot naturen och upp mot stjärnhimlen. Nödvändigheten i att räkna tid var uppenbar. I Mesopotamien, jordbrukets hemland, lades grunden till tidsberäkningen (ca 4000 f.Kr.) och den första månkalendern. Den parallellt utvecklade egytiska solkalendern spred sig så småningom till Mellanöstern och Medelhavsområdet. Poetiskt uttryckt: från stjärnhimmlen har människan en gång skapat årstidernas fester.

De tidigaste höjdpunkterna var årets längsta och kortaste natt, samt dagjämningarna. Under dessa dagar påbörjades eller avslutades vissa årstidsbundna arbeten. Ur denna tidsuppfattning uppstod avslutningen och begynnelsen på året, vilka tidspunkter upphöjdes redan i de tidigaste kulturerna som mest betydelsefulla under årets kretslopp. På tidiga medeltiden blev den kristna kykan en förmedlare av märkesdagar, legender och folklivstradition. Det uppstod årligen festriter, vilka bar minnesbilder av de tidiga semiternas och antikens kulturer.

Årstider med sina rytmiskt återkommande fester förenar oss också på lokal nivå med hela mänsklighetens historia.

Text: Meri Arni-Kauttu

De övriga textförfattarens namn visas under respektive betraktelse.

Bland dem som ger respons på julkalendern utlottas ett pris. Klicka på lådan här nere!

GE RESPONS HÄR:

4. PENKIS

Penkis eller bänkskuddardagen 1963, Karis-Billnäs samskola
Foto: KBS bildsamling, Lokalarkivet Arresten.

I februari vid sportlovstider är den sista terminen i skolan slut för skolans äldsta studerande, abiturienterna och därefter följer förberedelserna inför studentskrivningarna. Några har redan inlett en del av proven under föregående höst. Nu är det också fritt fram för skolans näst högsta klass att morska upp sig.

Abiturienterna tar på olika sätt med spex och glam avsked av skolan, sina lärare och av den näst högsta klassen. Det nya skedet går under namnet bänkskuddardagen, man skuddar så att säga skolans stoft av sig, på finska penkinpainajaiset. Av tradition åker ofta utklädda abin ropande och gastande på utsmyckade lastbilsflak runt stadens gator och kastar mängder av karameller över bord under färden, till de yngres förtjusning.

Fram till år 1921 avlade alla abiturienter i vårt land studentexamen vid Helsingfors universitet men efter det arrangerade var och en skola det praktiska kring examensskrivningarna. Balen som av tradition ordnas i skolorna är inte längre abinas utan nu en begivenhet för de äldsta studerande i skolan.

Under krigsåren ordnades inget penkisfirande. Men några mera högtidliga begivenheter kunde stå på programmet. I Helsingfors uppvaktades till exempel Runebergsstatyn med sång. Våren 1940 fick abina på grund av kriget sina avslutningsbetyg utan att ha genomgått kunskapsprövningar i form av studentskrivningar.
Text: Beatrice Blåfield

3. RUNEBERGSDAGEN

Under katolska tiden fick olika helgon sitt namn i almanackan för att påminna folket om helgonens betydelse. Efter protestantismens intåg togs så småningom många helgonnamn bort. Idag fyller vi vår almanacka med andra märkespersoner som har påverkat vårt samhälle, som till exempel författare och olika aktivister.

I kyrkoboken är Johan Ludvigs släktnamn skrivet som Runnéberg och födelsedagen antecknad först som den 7 februari, men ovanför datumet i dopboken har någon skrivit 5.2. Hur som helst blev han döpt den 8 februari. Vid den tiden skulle dopet ske så fort som möjligt. Det var viktigt att få barnet kristnat och därmed få skydd mot onda makter.
Foto: Johan Ludvig Runeberg. Visitkort reproducerat av Daniel Nyblin, SLS samling

Den första i raden av flaggdagar för märkespersoner i almanackan är Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg, född den 5 februari 1804 i Jakobstad. Redan under sin levnadstid hyllades Runeberg som en stor diktare och i synnerhet efter hans död 1877.

Tidigt gjorde Runeberg sig känd som den som förenade det finska folket. Han hade skildrat hela folkets, de svenskatalandes såväl som finskatalandes, liv, seder, tankar och känslor. Som uppvuxen bland den svenskspråkiga befolkningen lärde han först i tjuguårs ålder känna inlandsbefolkningen under några år i Saarijärvi och Ruovesi. Han lyssnade där till den finska allmogens berättelser och såg värdigheten i deras heroism och fosterlandskärlek. Detta kom att påverka hans kommande diktning.

Under krigsåren 1939-1944 blev Runebergs dikter speciellt uppmärksammade. Många fann styrka och mod i dem under de svåra åren. En del menade att han glorifierade kriget som sådant, men man kan kanske också säga att Runeberg hyllade människorna i deras omständigheter, vän som fiende.
Text: Synnöve Mansikkaniemi

Karis ungdomsförening, KUF, grundades av en tillfällighet den 5 februari 1899. Det blev därför naturligt att börja fira Runebergsdagen på Borgkila efter att föreningshuset Borgkila hade invigts 1907. Huset är dock byggt 1905. Runeberg blev med andra ord under många årtionden som en symbol för föreningen. Den 5 februari firade man Runbergsfester med sånger, dikter och dramatiserade verk av skalden. Även årsmöten hölls länge den dagen.
Tanken bakom ungdomsrörelsen för över 100 år sedan var att höja bildningen; man ville bland annat väcka kärlek till hembygd, modersmål och fäderneärvd tradition, samt verka för nykterhet och goda seder. Därtill ville man främja ansvarskänsla inför samhällets problem utan något partipolitiskt ställningstagande. Efter att först läroplikten och kanske främst sedan grundskolan infördes och tog över bildningen har ungdomsrörelsens uppgift mer blivit inriktad på att samla folk på andra sätt, som exempelvis med dans.
Foto: Borgkila, Clara Westerlund-Horttana

Numera påminns vi kanske mest om J.L. Runeberg när Runebergstårtorna dyker upp i affärerna. Redan innan Fredrika Runeberg började baka dessa tårtor lär de ha köpt dessa av Lars Astenius, en sockerbagare i Borgå. Han hade studerat till konditor i St. Petersburg och hade kanske där snappat upp receptet.
Foto: Pixaby

2. NAMNSDAGSFIRANDET

Texten i gratulationsbrevet lyder:
”Welment
GRATULATION
Till
KNIPSMEDEN A-
DOLPH KLOKER
Uppå Namnsdagen
Som fires den 23 Junij 1829”
”Må Adolph må helt Glad.
Uppå sin Namnsdag
Med stor frögd, sin Namns-
Dag fira, O, Herre Stor, Som i Hög-
den bor, Eder med all Sällhet fira.
Lef förnögder då, med Moder lika så.
Äfvenledes Syskon och Wänner alla
Att ADOLPH må helt glad.
Säga Gud är Far
Dem som honom uppå Kalla
Lef förnögd till Er sista lefnads qvell
Må intet Moln Er Himmel Hölja.
Utan i en Öm Makas famn lefva väl,
Och Göra dess dagar Säll”
Foto: Hembygdsarkivet / Lokalarkivet Arresten

Den som fått sig tilldelat flera egennamn kan se fram emot många namnsdagskalas. Jo så var det förr, men i våra dagar är påståendet missvisande, för numera är det mera vanligt att namnsdagsföremålet inte får ta emot en endaste gratulation.

Förr firade familjer sina medlemmars namnsdagar med kaffekalas, man kunde till och med ställa till med större middagsbjudningar, åtminstone alla som hade råd och möjlighet till det.

Namnsdagarna har kristet ursprung. Den äldsta bevarade svenska almanackan är skriven för år 1585, och skrevs av den i övrigt okände Petrus Olai Vadstenensis. Den finska almanackan utkom för första gången 1608. Namnlängden var kopierad ur katolska helgonkalendrar. Allt eftersom tiden gått har namnlängderna fått tillägg och ändrats, influerande av den svenska historiska tiden och den likaså ryska. Vårt lands poeter och sagoberättare har fått egna dagar noterade i almanackan, så som Runebergsdagen (5 februari), Topeliusdagen (14 januari) och Aleksis Kividagen (10 oktober), liksom också vissa bestämda veckor under året har betydelse för det organiserade jordbruksarbetet. Den svensk- och finskspråkiga befolkningen har sedan 1929 separata namnsdagskalendrar.

Husbonden på Stor-Kansbacka i Karis gjorde i början på 1900-talet ett fynd på sin åker, en tobaksdosa i mässing. En kalender var ingraverad på dosans lock och botten. Den gällde från år till år och betecknade de mera betydelsefulla namnsdagarna för helgon och var dels också försedd med figurer som hänvisade till dagliga jordbruksgöromål. Almanackan kunde hänvisas till 1700-talets Sverige, tillverkad i Skultuna mässingsbruk.

En tobaksdosa med almanacka liknande den som hittades på Stor-Kansbacka har auktionerats ut på Bukowski.
Foto: Bukowskis

I högre ståndsfamiljer firades namnsdagar redan på 1600-talet och till Finland kom traditionen ett århundrade senare. Här var de sydvästra kuststäderna först med att anamma traditionen som influerades av tyska handelsmannafamiljer.

Namnet Wilhelm var ett familjenamn som gick i arv inom familjen på Karsby herrgård i Tenala under 1800-talet. Namnsdagen firades den 6 april. Då ställde familjen till med namnsdagsbjudningar som omfattade middagar och kaffekalas. De som inte kunde närvara skickade ofta gratulationsbrev. Som kuriositet kan nämnas att boken Finländskt herrgårdsliv – En etnologisk studie över Karsby gård i Tenala utkom 1978 med Bo Lönnqvist som redaktör.

Namnsdagarna under fruntimmersveckan mellan den 20–24 juli hör kanske i våra dagar till de mest firade, eftersom det då är sommar och familjemedlemmarna mera tillgängliga på grund av sommarledigheter. Då kan Sara, Margareta, Johanna, Maria och Christina sjungas upp och bjudas på ett kaffekalas i naturen med närvarande släkt och vänner, även om just de här julidagarna har rykte om sig att vara regniga.
Text: Beatrice Blåfield

En namnsdagshälsning från en vän 1914.
Foto: Bildsamling J. Henriksson, Lokalarkivet Arresten.

1. FÖRKRISTNA JULEN

Solnedgång och soluppgång från bron över Pojoviken i Ekenäs.
Foto: Tor-Erik Stolpe

Den hedniska “julen” bestod även i Norden av dragkampen mellan ljus och mörker. Då vintersolståndet nalkades och mörkret bredde ut sig växte osäkerheten om solens återkomst. Därför betonades mörkret och döden innan det kristna ljusare budskapet fick spridning från och med 300-talet. Redan under sagornas tid i Norden talades det om att “dricka jul”. Det dracks sanslöst och själen upplevde sig närma döden. Under denna tid trodde man sig kunna se in i framtiden. För de avlidna skulle mat ställas fram på bordet och dörrarna vara olåsta. Först mot nyåret kvickande man till och befallde tomtar, de avlidnas själar och själva döden att avlägsna sig från stugan.

I antikens Grekland och Rom var jultiden solgudens, Saturnus födelsefest, som firades i början av januari. I Rom kallades “julfesten” Saturnalia och under festtiden upphävdes klasskillnader och slavarna fick håna sina värdar hur mycket de ville. Saturnalias karnevalistiska stämning nedtonades av kyrkan på 300-talet och den kristna julen flyttades till den 25 december. I stället för Saturnus låg ljuset i form av Kristusbarnet i stallens krubba eller lyste upp grottans mörker.

Text: Meri Arni-Kauttu

I väntan på julen tänder vi ljus och fördriver mörkret.
Foto: Wallhere.com