Gardberg Centers julkalender 2023 är en upptäcktsresa genom årstidsfester eller årligen återkommande fester. Skribenternas korta betraktelser är långt ifrån fullständiga. De vill i första hand väcka läsarens intresse för att själv iaktta årstidernas kretslopp och dess rika innehåll som en del av vårt kulturarv.

För tiotusentals år sedan då människan skulle skaffa sig föda, skydd för oväder, vilddjur och försvara sitt revir, var hon utlämnad för naturens krafter. Genom iakttagelser lärde hon sig upptäcka bl.a. de regelbundet återkommande årstiderna och planera sina handlingar. Blicken riktade sig mot naturen och upp mot stjärnhimlen. Nödvändigheten i att räkna tid var uppenbar. I Mesopotamien, jordbrukets hemland, lades grunden till tidsberäkningen (ca 4000 f.Kr.) och den första månkalendern. Den parallellt utvecklade egytiska solkalendern spred sig så småningom till Mellanöstern och Medelhavsområdet. Poetiskt uttryckt: från stjärnhimmlen har människan en gång skapat årstidernas fester.

De tidigaste höjdpunkterna var årets längsta och kortaste natt, samt  dagjämningarna. Under dessa dagar påbörjades eller avslutades vissa årstidsbundna arbeten. Ur denna tidsuppfattning uppstod avslutningen och begynnelsen på året, vilka tidspunkter upphöjdes redan i de tidigaste kulturerna som mest betydelsefulla under årets kretslopp. På tidiga medeltiden blev den kristna kykan en förmedlare av märkesdagar, legender och folklivstradition. Det uppstod årligen festriter, vilka bar minnesbilder av de  tidiga semiternas och antikens kulturer.

Årstider med sina rytmiskt återkommande fester förenar oss också på lokal nivå med hela mänsklighetens historia. 

Text: Meri Arni-Kauttu

De övriga textförfattarens namn visas under respektive betraktelse.


Bland dem som gav respons på julkalendern utlottades ett pris.
Denna gång gynnade lotten Maarika Kihlstedt som får de tre senaste Ta Plats som pris. Gratulerar!

           

            

 

24. JULEN - GIVANDETS HÖGTID

Julgubben och tåget Ukko-Pekka vid Karis järnvägsstation, ca 1980-tal.
Bild: Henrik Rantas vykortssamling, Lokalarkivet Arresten, Karis

 

Julgubbens urbild är ingen mindre än de fattigas givmilda Nikolaos undergöraren som levde på 300-talet i Myrra (nuv. Turkiet). Den protestantiska kyrkan ersatte dock honom som gåvogivare med Kristusbarnet som i sin tur ersattes med “julmannen”, föregångaren till den nuvarande julbocken. På 1700-talet blev julbocken julklappsutdelare.

S:t Nikolaus givmildhet levde kvar i välgörenhet och insamlingar för de fattiga under jultiden.

I Ekenäs utdelades till den blinde ”Lillskräddaren” Anders Jönsson, vid jultiden år 1682, inalles fyra daler kopparmynt från fattigbössan som var upphängd i kyrkan.

I de högre samhällsskikten som i Anders Ramsays (1832-1910) hem trädde julgubben in i salen med gyllene horn på huvudet. Han var en sann julbock, vars förebild i legenden är en bock som vägrar ge ull åt det nyfödda barnet i Betlehem. Som straff får bocken vandra land och rike runt och dela ut gåvor. Det finns i folklore många variationer av julgubben. Genom industrialismens ekonomiska tillväxt och konsumtion spred sig bilden av den övergödda Santa Claus i västvärlden. I Finland förekommer julgubbar av olika slag sida vid sida härstammande från olika traditioner.

Viktor Rydbergs “Tomten” (1881) och Jenny Nyströms vykort ger bilden av tomtar som välvilliga hjälpredor. Samma år 1881 uppträdde Aino Järnefelt (Sibelius), Helmi och Ilmari Krohn tillsammans med andra barn utklädda i tomtedräkter på Nya Studenthusets scen. Grunden till hur tomten såg ut var lagd. Under medeltiden, vid sidan av den välvilliga urgamla vitskäggiga hem-, kvarn- eller rietomten förekom även illdådare som påminde mera om troll. Julbockens hjälpredor blev de smärta tomtenissarna (härlett av namnet, Nils av Nikolaus) klädda vanligtvis i gråa skjortor.
Text: Meri Arni-Kauttu

    

Jultidens mörker lyses upp med granens ljus. Julen är den levande eldens årshögtid och i “dess ljusskrets blanda sig det gångnas skuggor med nuets levande gestalter och barnens framtidsdrömmar”, skriver Hilding Celander, den framstående svenske högtidsforskaren.
Foto: Torsten Rancken, Ekm TR 6340

23. JOULUKUUSI


Raaseporin partiolaiset kokoontuivat seuranpitoon ennen joulua.
Kuva: Harry Holmström 1950-1960, Ekm HH169

Jouluna koti koristeltiin seinävaattein ja olkihimmelein. Etenkin himmelit olivat rakkaimpia joulukoristeita etelä-Ruotsissa ja Suomessa. Mutta yksikään koriste ei vetänyt vertoja joulukuuselle.

 Se symbolisoi elämän puuta, se oli maailman perustoja kannatteleva pylväs. Sen sanottiin edustavan yhtä aikaa tiedonpuuta, elämänpuuta ja ristinpuuta.

Vanhimman joulukuusiperinteen tiedetään syntyneen Elsassin metsäisillä seuduilla aivan 1600-luvun alussa mistä se  levittäytyi ympäri Saksan. Mitä ilmeisimmin usean Ruotsin kuningashuoneen jäsenten saksalaisjuuret edistivät kuusiperinteen tuloa maahan 1700-luvulla, mistä se lopulta rantautui Suomeen 1800-luvun puolivälissä.

Herraskaiset piirit ottivat sen omakseen, sitä tavattiin pappiloissakin mutta talonpoikaisiin tupiin se löysi tiensä vasta vuosikymmenten kuluttua.

Rahvaan keskuudessa oli kyllä tupiin tuotu ”joulupuskia”, joita Ruotsissa kutsuttiin Mooseksen palaviksi pensaiksi. Pohjanmaalla saatettiin pienikokoinen kuusipuu ripustaa katosta tai se löysi tiensä pöydälle, kuten Snappertunassa. Kansanomaisen tavan mukaan pystytettiin juhannus-, hää- ja nimipäiväkuusia, vaikkakaan näitä ei tuotu tupaan. Puu juhlisti muitakin vuodenaikajuhlia ja merkittäviä perhetapahtumia. Mutta joulukuusi oli pari viikkoa kestävän juhlakauden keskipiste.

Koulujen kuusijuhlat toimivat esikuvina talonpojille ja teollistumisen myötä syntyneelle työväenluokalle. Lattialla seisovat kuuset yleistyivät, ne valaistiin ja niiden oksia koristeltiin omenoilla ja kävyillä, porvaris- ja ylemmissä yhteiskuntakerroksissa suosituiksi tulivat eri maiden koristeliput. Amerikan siirtolaisuus toi etenkin Pohjanmaalle kimallusta, lasikoristeita ja satulintuja joulupuun oksille. Kuusen oksille sytytetyistä kynttilöistä on Kustaa Vilkunan mukaan syntynyt 1920-luvulla perinne valaista hautakumpuja joulukynttilöillä.

 

Odotuksen ja kaipuun herättäminen  joulun alla herättää lapsissa kiinnostusta ja uteliaisuutta . Ihmettely on tie selkeään ajatteluun, tietoon ja myötätuntoon.
Kuva: lasten joulunajan odotusta, todennäköisesti yksityisessä lastenhoito ryhmässä. Kunnallinen päivähoito käynnistyi Tammisaaressa vasta talvisodan jälkeen. Torsten Rancken 1930-luku, Ekm TR 6918

 


Teksti: Meri Arni-Kauttu

22. TRETTONDAGEN - KNUTDAGEN

 Hyllningen av Jesus barnet i Betlehem.
I de  nordiska stjärngossespelen, rikliga i Österbotten men fåtalt förekommande i västra Nyland, föreställs dramatiska händelser.
De tre vise männen sviker Herodes och han sätter i gång med barnamord.
Foto: Public domain

 

I Karelen firades den 6 januari till Jordandopets ära. I  östkyrkan är  festen den egentliga julfesten som också är nämnd som epifaniafest. Benämningen hänvisar till ljus och till de tre vise männen Kaspar, Melkior och Baltasar från Österland som var på väg för att skänka Kristusbarnet myrrha, rökelse och guld genom att följa den gåtfulla Betlehemstjärnan. Dagens astronomer anser stjärnan ha varit en konjuktion av Saturnus och Jupiter.

 

Så här  sjöng djäknarna fordom, då de vid juletid drog landet runt för att uppbygga folket med det gamla sångspelet om Herodes och "morianernas" kung.
Text och bild: Kaffeannons i VN 13.12 1949

 


Då de “farliga“julens helgdagar (se 1.12: FÖRKRISTNA JULEN) hade utlösts av nymånen, rörde sig sällskap med vända kappor omkring i byn och krävde öltraktering. Bytet fördes till största huset i byn där man drack och dansade julen ut. I svenska trakter runt Borgå  kördes julen ut även med en halmkärve.

Den legendariska  stjärnan gav i Norden upphov till nya festseder med influenser från Tyskland, bland annat stjärngossespel. Seden kom till på 1600-talet i skolorna där studeranden skulle samla in pengar för sitt uppehälle. Stjärngossarna blev i det svenska bondesamhället en viktig del i att sprida julens budskap. Det var en dramatisk och rörande helhet som förvandlades med tiden genom humoristiska gestalter till en sed som fick spridning på finskt håll från Uleåborgstrakten.  

Text: Meri Arni-Kauttu

 

På Ekenäs torg firades julen avslutning av stadsbor och gäster. En sed som stärkte gemenskap människor emellan.
Foto: Harri Kaunisranta, 1976/1977

21. SVENSKA DAGEN

Gustaf II Adolf var mer än en krigare. Han ansågs vara begåvad, en strålande talare och en god organisatör. Men sin maka fick han inte välja utan giftes bort med Maria Eleanora av Brandenburg. Han var dessutom en viljestark arbetsmänniska. Han var emot Vasaättens enväldestendenser och ville ha till stånd en maktfördelning mellan kungahuset, adeln och ständerna. Han insåg att landet behövde utländskt kapital och främjade därför näringslivet genom att ta in både utländskt kapital och arbetskraft, till exempel vallonerna.
Foto: Gustaf II Adolf som staty i Stockholm. Pixaby

 

I Finland firas Svenska dagen den 6 november, efter den svenska krigarkungens dödsdag vid Lützen i Tyskland. I Sverige är samma dag Gustav Adolfs dag. 

Festdagen fick sin början 1908 då Svenska Folkpartiet instiftade en särskild svensk dag för att skapa sammanhållning mellan den svenskspråkiga allmogen och tjänstemän i Finland. Under de första åren fokuserade festligheterna mest på kungen som person, han var ju den som skapade Sveriges stormaktsvälde. Svenskspråkiga upplevde att man hade hört till Sverige under den tiden, medan finskspråkiga ansåg att de hade levt under det svenska väldet (”Ruotsin vallan alla”). Detta ledde på 1930-talet till gatuslagsmål mellan språkgrupperna. 

Under andra världskriget började man sträva efter enighet oberoende av språkbakgrund. Svenska Finlands folkting eller ungdomsföreningar blev festarrangörer. Senare stod kommunernas kulturnämnd ofta som arrangör eller medarrangör för festligheterna. Skolelever fick sälja Svenska dagen-märken och uppträda med sång och recitation. Festligheterna hölls oftast i någon folkskola eller ungdomslokal på landet.

Under 1960-talet blev festligheterna mindre populära. Sedan 1979 har 6 november varit en flaggdag i Finland  och insatt i almanackan sedan 1980 och därmed ökade också firandet av Svenska dagen. Att sjunga Modersmålets sång är alltid en given programpunkt förutom högtidliga tal, sång och musik av både lokala och kända stjärnor.

Text: Synnöve Mansikkaniemi

 

Tenala ungdomsförening tog initiativet till byggandet av Bygdegården som blev färdig 1935. Det tog endast två och en halv månad att uppföra gården.Vid invigningen hölls högtidliga tal, av bland andra kantor J.E. Ahlskog och fullmäktigeordförande C.G. Bruncrona, och det bjöds på förplägnad, sjöngs och spelades musik. Tillställningen avslutades med dans. Västra Nyland förutspådde att byggnaden skulle bli en kulturhärd i den västnyländska svenskbygden. Svenska dagen har firats där, såväl som bröllop, födelsedagar och andra stora sammankomster.
Foto: Gunilla Lindholm

20. ALEKSIS KIVIS DAG

Torpet i Fanjunkars där Aleksis Kivi bodde 1864–1871 hos Charlotta Lönnqvist.
Foto: Heikel, A. O. år 1913. Historiska bildsamlingen
,  Museiverket.

Vårt lands nationalförfattare Aleksis Kivi (1834–1872) var den första författaren som skrev på finska. Till minne av honom firar vi den finska litteraturens dag på hans födelsedag den 10 oktober. Han bodde i Sjundeå under sin mest produktiva tid. Han kom första gången till Sjundeå 1858 och flyttade efter några år in hos Charlotta Lönnqvist på Fanjunkars.

Under hans tid var den bildade klassen i Finland helt svenskspråkig och all högre undervisning gick på svenska. Verken Kullervo och Nummisuutarit utkom 1863 och hans främsta verk Seitsemän veljestä utkom 1870. Han upplevde en lycklig skaparperiod i Sjundeå men kände sig främmande i den svenskspråkiga bygden och saknade den gemenskap han upplevde bland finskspråkiga. Hans dag uppmärksammas som allmän flaggdag. Sedan 1953 har Nurmijärven Kivi-juhlat ry ordnat sommarteater i närheten av hans barndomshem. Under åren har man spelat många av Kivis verk och haft som målsättning att göra hans produktion känd. Finska Litteratursällskapet (SKS) delar vart tredje år ut ett Aleksis Kivi pris till en meriterad finländsk författare, i år gick priset till Rosa Liksom.

I västra Nyland har tidigare funnits en tradition i skolorna att ordna dagsfester under den finska litteraturens dag. Numera har man övergått till att under finskalektionerna läsa Kivis texter och diskutera hans författarskap. En bok som man brukar läsa är Mauri Kunnas lätt tillgängliga bok Seitsemän koiraveljestä.

Text: Ann-Marie Lindqvist

Aleksis Kivi, teckning av Albert Edelfelt, Finna fi

Sommaren 1863 bodde Kivi på Fanjunkars gård i en liten stuga som kallades ”Alppila”. I stugan skrev han boken Kullervo och Sockenskomakarna. Stugan flyttades från Sjundeå 1913 till Fölisön i Helsingfors. I samband med flytten brann den upp men byggdes på nytt 1914.
Foto: Byggnadshistoriska bildsamlingen. Museiverket.

 

 

19. MARKNAD

Marknadsplatser har i alla tider uppkommit på orter där det bott en större folkmängd. För dem som ville byta eller sälja sina produkter hade de av naturliga skäl bättre förutsättningar att bli av med varorna på en marknad. Tillgängligheten var också viktig, såsom via vatten, vägar eller stigar på land.  Vanligtvis ordnades marknader vintertid då det inte fanns så mycket arbete på jordbruket. Samtidigt var det möjligt för ungdomar att träffa andra ungdomar längre ifrån och kanske hitta sin livskamrat. 

Så småningom började rikets myndigheter styra försäljningen. Borgare och allmoge kunde köpslå med varandra förutom i städerna även på de årliga landsmarknaderna. Regeringen i Sverige, som Finland var en del av, ansåg att all handel borde koncentreras till städerna.

I Åbo fanns hela åtta marknader i medlet av 1600-talet. Men även på mindre orter så som i Lojo, Karis, Ingå, Tenala och Snappertuna ordnades marknader i början av 1600-talet. I Karis ordnades den på midsommardagen på Kyrkbacken, men flyttades 1789 till Landsbro då kyrkfolket upplevde att det gick för livligt till och störde gudstjänstfirandet.

Gustav Vasa som gav Ekenäs stadsrättigheter 1546 ville att all handel skulle ske i städer. Ändå fick Ekenäs kämpa länge för att få en egen marknad. Järnbruken runt om i Västnyland ville själva sköta handeln. Åbo och den nya staden Helsingfors var främst emot. De ansåg att en marknad i Ekenäs skulle påverka dem negativt. Även Lojo och Karis stretade emot; till Ekenäs fanns ju inga ordentliga landsvägar. Staden låg på sidan om den stora strandvägen som gick mera norröver. Först i mitten av 1700-talet blev vägleden mellan Karis och Ekenäs en farbar landsväg och då först flyttades landsortsmarknaderna till Ekenäs.

Text: Synnöve Mansikkaniemi


Läs här hur det kunde gå till enligt Västra Nyland  1929. Här ser man att marknaden redan då var stor på marknadsplatsen: 


Under gågna tider lade Ekenäsborgarna ned mycket arbete för att åstadkomma en marknad, men eftersom det ofta uppstod ofog och störande fylleri på marknaden, började en och annan önska att man skulle sluta med den. Man beklagade sig redan i slutet av 1800-talet på att där vanligtvis inte fanns mer än några kringlor och lergökar, men desto fler fyllerister. Nojsande bonddrängar och landsortstöser som kom med tågen från Hangö och Svartå upplevdes också som störande.
Det fanns dock andra i Ekenäs som ville behålla marknaden och talade för att det var viktigt för skärgårds- och landsortsbefolkning att få sälja sina produkter. Föreningar såsom Frivilliga brandkåren passade på att ordna marknadsdans för att locka ungdomarna till staden, vilket också de rikligt företrädda guldsmederna gjorde. Barnen lockades förr av cirkusdjur. Godis fanns det inte så mycket av förr, men kringlor har hängt med sedan 1800-talet.

Marknaden i Ekenäs har sedan dess bara stärkt sin plats bland befolkningen. Numera är den hela Västnylands största folkfest; den besöks av både gammal och ung.

 

  
Trots att det är 477 år sedan Ekenäs grundades är marknaden bara ca 300 år gammal på grund av motståndet bland de omkringliggande orterna. Till att börja med ordnades både vintermarknad och höstmarknad, men i och med marknadsreformen 1867 förlorade Ekenäs sin vintermarknad. På den plats där marknaden nu för tiden brukar vara har den varit sedan 1954. I början höll marknaden till på Ekenäs torg men då den växte från år till år såg man sig tvungen att flytta den helt till en ny större plats, den nu brukliga.
Foto: Höstmarknaden i Ekenäs 2023, Synnöve Mansikkaniemi 

18. MIKAELIFEST


 På Mikaelskolans gård  inleds Mikaelfesten med dikter och sång.
Foto: Annika Kurtén

 


Den mest betydande höstfesten under medeltiden var ärkeängeln Mikaels minnesdag. Bland bönderna och allmogebefolkningen var dagen skördetidens höjdpunkt även i Norden. Boskapen stängdes in i ladugårdar och herdarna slutade valla får.

 

Den gamla folkliga festtraditonen, Mickelmässan med marknad då skördetiden närmar sin slut, markerar övergången till vinterhalvåret. Då skulle förråden vara fyllda med mat.
Foto: Annika Kurtén

 

Mikael hade en mäktig religiös betydelse som överbefälhavare av himmelska krafter med en apokalyptisk betoning. Han troddes ledsaga de dödas själar och uppvecka dem ifrån dödens dvala.  Dessutom stred han mot draken, symbolen för all ondska. Han har varit en av de främsta och mest anlitade änglarna i den kristna, judiska och muslimska traditionen.

I Finland är ärkeängeln Mikael ägnad tio kyrkor, bland dem Kyrkslätts kyrka, S:t Mikaelskyrkan från 1400-talet. 

Ljus och mod, det är Mikaelidagens festspel gjord av. Triumf över det onda firas högljutt och glatt. I den episka kampen höjer ärkeängeln Mikael sin svärd mot draken och den ger sig.
Foto: Annika Kurtén

 

I Mikaelskolan i Ekenäs ordnas årligen en så kallad Mikaelifest med ett återkommande skådespel där ärkeängel Mikael övervinner draken. Klassläraren Annika Kurtén berättar att hela skolan deltar i Mikaelifesten med någon uppgift. En klass tar hand om dräkter, en annan grupp ackompajerar och alla sjunger.  Den dramatiska scenen kulminerar i att draken hotar sluka en ung mö, prinsessan. Dock inför Mikaels kraft förvandlas odjuret, blir tämjt och ger sig. Skådespelaren tar av sig drakhuvudet och publiken jublar. Att fira en sådan fest förstärker skolans gemenskap, bekräftar Annika Kurtén.
Text: Meri Arni-Kauttu

17. SJUSOVARDAGEN

Sjusovardagen ordnas vanligtvis på orter med badhushistoria, exempelvis Hangö, Nådendal och Raumo. Dagen har alltmer fått en prägel av uppslupen sommarkarneval för stadens invånare. Festligheterna kulminerade fram till första världskriget och Finlands självständighet, då de flesta badhotellen upphörde med sin verksamhet. På 1950-talet återupplivades sjusovardagen på flera orter som ett publikt evenemang.

Sjusovardagen har långa kalenderanor, ända från 1600-talet. Från och med 1720 har 27 juli varit den utmärkta dagen och så har det förblivit fram till dags datum. Enligt tidigare uppfattning var 27 juli en dag då man kunde förutse vädret i framtiden under en längre period, typ ”om det regnar på sjusovardagen kommer det att regna sju veckor framåt”. Förutsägelsen härstammar från Bondepraktikan. Det finns också förutseende spådomar så som att den som sover länge på själva sjusovardagen kommer att vara sömnig hela resten av året, tro den som vill.

Hangöborna firar sjusovardagen den 27 juli då Marta (svenska kalendern) och Heidi (finska kalendern) har namnsdag. En och annan lokalt känd person har under årens lopp fått sig ett tidigt dopp utanför Casino. Därefter blir det sedvanligt program i Casinoparken med frukost som obligatorisk följd. Sjusovaren bärs i ”sin säng” med täcket över huvudet, iklädd pyjamas och nattmössa för att därefter kastas in i det våta. Sjusovaren har ett följe av högljudda hangöbor, alla iklädda i antingen nattsärk eller pyjamas. Traditionen har i modern tid hållits vid liv år efter år. Nu senast blev Jari Hedman utnämnd till Hangös sjusovare. Arrangörer är Hangö kulturbyrå och Hangö företagare.
Text: Beatrice Blåfield

 

År 1974 var det Svante Kallströms tur att omilt bli väckt av skrällande kastrullock, vattenspruta och megafon.
Foto: Hangö Museum

16. KARISDAGEN

Karisdagen 1983.
Foto: Jörgen Michelsson/Lokalarkivet Arresten, Karis.

 

Karisdagen fick så gott som alla Karisbor att gå ”man ur huse”. Dagen brukade infalla kring det andra veckoslutet i juni. Längs med Centralgatan i centrum stod marknadsstånden i rad och här presenterade brukligt nog också de lokala föreningarna sin verksamhet. Det var också nu som Karis stolt vågade visa upp sin mångkulturella sida.

Tidigare år hade Faces-festivalen tagit försprång under Karisdagen genom att bidra med musik, sång och smaker, för att därpå följande dagar blomma ut till en etnisk festival. Dofter av grillkorv och mera exotiska rätter, lockade från stånden som brukligt var utplacerade i en lång rad vid Centralgatan. Karisdagen var rätt och slätt en sommarmarknad, dock i liten skala.

Den första Karisdagen inföll den 2 juli 1949 kallad ”Nils Grabbe-fest”. Då berättade tidningen Västra Nyland om en omfattande utställning där forntiden förevisades. ”De väldigt fina fornfynd som under de senaste årtiondena gjorts i Karistrakten hör till de absolut märkligaste i hela vårt land. Karistrakten tycks ha varit bebodd i årtusenden och stundom har väl Karis ansetts som 'Finlands huvudstad'.”

Nils Grabbe-festen innehöll tal av professor Erik af Hällström och samtliga ungdomsföreningar i Karis med omnejd medverkade. Alla hus i köpingen flaggade dagen till ära. ”Lyckas det riktigt bra kommer denna speciella dag att i framtiden bli Karisdagen framom alla andra. Man har nämligen tänkt sig att festen skall bli regelbundet återkommande”, skrev en entusiastisk reporter.

Här några exempel på hur Karisdagen har firats i mera modern tid:

År 1996 höll Karis hembygdsförening öppet hus i Antkärrgården, invid Strandparken, med försäljning av lantbruksprodukter samt kaffeservering i det gröna.

År 2002 invigdes Luckan i Karis av dåvarande Västnyländska kultursamfundets ordförande Fredrik Åberg och likaså av dåvarande stadsdirektör Kaj Lindholm. Ännu i början av 2000-talet fungerade det legendariska Café Portman vid Köpmansgatan, dit folk vandrade trötta efter folkyran för att få sig en kopp gott kaffe med läckerheter.

År 2007 förevisade biblioteket i Karis en utställning under namnet ”Gammalt och nytt om gatunamn i Karis”. Utställniingen var sammanställd av Barbara Rosenqvist-Pettersson och Satu Suomela.

Då Karis upphörde med att fungera som stad (31.12.2008) för att ansluta sig till den större stadshelheten Raseborg, tillsammans med Ekenäs och Pojo, firades inte längre Karisdagen.

Beatrice Blåfield

  

Karisdagen på järnvägsstation 1982.
Foto: Mikko Nieminen /Hembygdsarkivet, Lokalarkivet Arresten, Karis.

Danslaven på Baklura; på fotot pågår tydligen ringdans eller dyl. En stor grupp människor - nästan alla barn - dansar i ring. Det är tydligen midsommartid för danslaven har prytts med björkar  ca 1900-1910. Fiskars museum bildsamling.

15. MIDSOMMARAFTON

På midsommaraftonen firar vi sommarsolståndet och det firades redan på hednatid. Högtiden slogs senare samman med Johannes döpares födelse den 24 juni på midsommardagen. Ända till 1955 firades midsommaren den 24 juni, men då ändrades den till att infalla mellan den 20 och 26 juni.


Till midsommartraditionerna hör midsommarbastu, midsommarbrasa och midsommardans. Man har traditionellt uppfattat att magiska krafter är i rörelse under midsommaren. En sed är att plocka sju eller nio sorters blommor och lägga dem under dynan för att drömma om den som man skall gifta sig med.

Traditionell midsommarmat är nypotatis, sill, grillmat samt jordgubbar. Förr åt man fil och lutfisk. Det fanns sill, men eftersom många åt saltsill under året ville man på midsommaren äta något annat.

Dans runt midsommarstången då den 1946 stod vid torget i Fiskars. Björn Lindgren, som arbetade på finsmedjan hade gjort ringarna till midsommarstången och städerskan Olga Maria Åkerfelt (f.16.3.1875 - d) hade gjort ritningarna för stångens uppförande och utsmyckning. Midsommarstången stod egentligen på Baklura festplats. Kulla-borna hade en egen, litet mindre midsommarstång.
Foto: Fotograf Nils Klevedal, Fiskars museums bildsamling.

 

Midsommarstången kom till Finland via Åland och Sverige på 1700-talet. I Fiskars kallade man midsommarstången för majstång. Det sägs att med den hoppades man på god sådd, växtlighet och skörd. Majstången restes på midsommaraftonen på dansgolvet framför finsmedjan. Unga och gamla förenades i att med samlade krafter klä stången. Majstången och dess nio ringar var klädda med dubbelvikta liljekonvaljblad och färggranna pappersremsor. Pojkarna hämtade konvaljbladen i stora kolfat och flickorna band bladen vid stången. Mitten av stången var prydd med en sol och i toppen placerades en flagga samt en gubbe med rörliga armar. En man som var utklädd till Bacchus körde omkring med en tunna öl, som bjöds åt alla. Vid stången sjöng man och dansade ringlekar. På midsommaraftonen körde man omkring i bruket och delade ut unga björkar som fiskarsborna placerades vid sina trappor. Bergsrådet John von Julin införde traditionen att fira midsommarhelgen i tre dagar. Den första kvällen dansade man till klockan två, den andra kvällen till ett och den tredje kvällen till tolv på natten. Senare flyttade midsommardansen till Baklura.
I våra dagar ordnas midsommardans på festplatsen i Gumnäs.
Text: Ann-Marie Lindqvist

Danslaven på Baklura. På fotot pågår ringdans eller dylikt; en stor grupp människor - nästan alla barn - dansar i  ring. Det är tydligen midsommartid för danslaven har prytts med björkar ca 1900 - 1910.
Foto: Fiskars museum bildsamling

 

14. SKOLAVSLUTNING

Skolavslutningen vid vårterminens slut kallades förr examen. Bakgrunden är från tiden när examen var skolårets höjdpunkt. Då förhördes eleverna i alla ämnen de hade läst under skolåret. Det var en högtidlig tillställning som pågick i många timmar innan sommarlovet började. Förutom elever och lärare närvar även personer med hög ställning i samhället i den stad där skolan fanns. Då examen var avslutad fick eleverna veta om de flyttades upp till följande klass eller om de måste gå om klassen.


I och med folkskolförordningen i mitten av 1800-talet föll examen så småningom bort och man började i stället hålla prov under terminen. Utifrån de resultaten gavs terminsbetyg där det stod om de kunde flyttas upp eller stanna kvar på klass. Benämningen examen kvarstod ändå länge. Numera avser examen student-,  yrkes- eller en akademisk examen.

Ännu på 1960-talet visade man i folkskolan, där det var möjligt på skolavslutningen, upp olika arbeten som eleverna hade gjort. Man hade tecknings-, slöjd- och handarbetsutställningar. Eleverna i de olika klasserna fick sjunga i kör sånger de hade lärt sig under året. De duktigaste fick sjunga solo eller deklamera dikter. På så sätt fick alla visa någonting av vad de hade lärt sig. Läraren fick tacka för året och önska eleverna en vederkvickande sommar som skulle ge dem ork för följande läsår. De som avslutade sin skolgång med en yrkesexamen tillönskades naturligtvis en lycklig framtid i de yrken de kom att välja.

Elever som klarat sig ända upp till gymnasiet och blivit godkända i studentskrivningarna fick sjunga om studentens lyckliga dag efter att ha blivit prydda med en ny fin och vit studentmössa. I Västnyland har det länge varit sed att samlas till fest på restaurang Knipan i Ekenäs innan alla sprids åt olika håll för fortsatta studier. 
Text: Synnöve Mansikkaniemi


De första studenterna från Karis-Billnäs samskola 1942. Här står de på Betels trappa eftersom den nya skolan inte var färdig än efter att den gamla brann ned 1941. Barbro Gardberg andra från vänster i första raden.
Foto: KBS bildsamling, Lokalarkivet Arresten, Karis.

På examensdagen är det tradition att de nybakade västnyländska studenterna samlas på restaurang Knipan i Ekenäs. 
Foto: Rita Pihl

13. LUCIA

Luciadagen den 13 december har en lång historia bakom sig. Lucia fanns med i Mikael Agricolas kalender som han gav ut i samband med hans finskspråkiga bönbok Rucouskiria 1544. Några hundra år senare finns luciadagen med i den första finskspråkiga almanackan som gavs ut 1705. Luciadagen var också skolterminens avslutningsdag och fanns nämnd i skolordningen från 1724, då skolavslutningen firades med en luciafest som gick av stapeln den 13 december. Vid den stora namnrevideringen 1929 försvann namnet Lucia ur den finskspråkiga kalendern och namnbäraren Seija tog över den specifika dagen i december. Men däremot ingick luciadagen fortsättningsvis i den finlandssvenska festkalendern.

Jeanette Lind, Karis-Pojo Lucia 1987.
Foto: Gurli Nurmi, Lokalarkivet Arresten, Karis.

 

Den finlandssvenska traditionen med luciafirandet i dess nuvarande form med ljuskrona och tärnor tog form i slutet på 1940-talet. Heidi Sandström (gift Nyberg) var den första folkvalda lucian och även Västnylands första lucia. Hon röstades fram av tidningen Västra Nylands läsare år 1948, då 21 år gammal. Folkhälsan var medarrangör i festligheterna som den finlandssvenska journalisten och tv-producenten Allan Schulman framarbetat. Lucian Heidi turnerade i västra och mellersta Nyland och spred glädje och ljus där hon skred fram med sitt följe. Och som brukligt är än idag, fick också hon ett luciasmycke att behålla till minne av sitt uppdrag.

Hela Svenskfinlands folkvalda lucia var Barbro Reihe (gift Wallgren). Hon valdes 1950 till lucia med bistånd av Hufvudstadsbladets läsare. Konceptet för festligheterna genomfördes i samråd med Folkhälsan och enligt motsvarande koncept som Allan Schulman tagit fram för Västnylands egen lucia. Men först ut med luciatraditionen i Svenskfinland var Helsingfors Svenska Sångarförbund redan 1930. Bland sina medlemmar och i samråd med tidskriften Allas Krönikas läsare, röstade man fram Anna-Lena Stormåns från Österbotten. Följande år blev Elisabeth Aminoff hemmahörande i Bromarf och studerande i Helsingfors, vald till Sångarförbundets och tidskriftens lucia.
Text:​​​​​​ ​Beatrice Blåfield
 

 

Luciafest i Kilaskolan, numera Katarinaskolan 1986. Foto: Gurli Nurmi, Lokalarkivet Arresten, Karis.

12. PINGSTDAGEN

 
Under pingst firas den helige andes utgjutande över lärjungarna och anses vara den tredje största kristna högtiden efter påsk och jul. Ordet pingst kommer från grekiskans ord för den femtionde, pentekoste. Pingsten ligger alltid 50 dagar efter den rörliga påsken och innebär att den inträffar ungefär i medlet av maj eller i början av juni, vanligtvis tiden mellan hägg och syren.

Pingstdagen är numera alltid på en söndag. Ända till 1773 firade man pingsten i fyra dagar men 400 år senare, 1973, avskaffades slutligen pingstannandag.  Anledningen var att industrin ville få fler arbetsdagar.



Kristna pilgrimer döps i Jordanfloden i Israel 2012.
Foto: Dreamstime

 

Pingsten kan också kallas för kyrkans födelsedag. Det var under firandet av att Gud gav Moses de tio budorden som tusentals människor var samlade när apostlarna blev fyllda av den helige ande och började predika på olika språk till folket runtomkring. Aposteln Paulus döpte då tusentals människor till kristna. De började gå ut och predika om Jesus och hans gärningar och småningom organisera sig som en kyrka.

 

När man inom kyrkan förr i världen firade, och ännu i dag firar den helige anden, var pingstens betydelse för det vanliga folket i tiderna mer jordnära: man gladde sig åt att vintern definitivt var slut och att våren var kommen och sommaren på väg. Korna släpptes på grönbete, om man inte redan hade gjort det till Kristi himmelsfärdsdagen.

Vidskeplighet och spådomar hörde också till pingstfirandet. Det sades att man kunde spå hurdant sommarens och hela årets väder skulle bli. Man kunde också se var den kommande maken bodde, om man var ogift, och hur snart det skulle bli bröllop om man slängde upp bastukvasten på bastuns tak efter pingstbastun. Ju närmare stuprännan bastukvasten låg, desto närmare var bröllopet.

Under medeltiden firades pingsten med en speciell festvecka. Köpmannagillen samlades till mässor och fester. På landsbygden innebar pingsten att man flyttade ut till bodarna för att sova. Naturen var som vackrast och flertalet blommor skulle precis slå ut i full blom. Detta inspirerade diktaren Esaias Tegnér att kalla helgen hänryckningens helg.

För de unga var pingsten en tid för lekar, dans och flirt. Ungdomarna klädde ut sig till  pingstbrudpar och firade pingstbröllop. Att gifta sig vid pingst, också på riktigt, är en gammal svensk tradition och populärt också i Finland.



Pingströrelsen, som betonar speciellt pingstens bibliska händelser, är internationell, och grundades i USA av fattiga före detta slavar runt sekelskiftet. Grunden i läran är den personliga upplevelsen av kontakt med Gud, frälsningen, innan man låter döpa sig som vuxen genom nedsänkning i vatten.

Text: Synnöve Mansikkaniemi


   

Baptiströrelsen kom till Finland i mitten av 1800-talet. Ur den uppkom senare pingstförsamlingar. Baptistförsamlingen i Karis bildades 1887. Bruksherren Fridolf Linder på Svartå bruk ville förbjuda den helt, och fördrev 19 familjer från bruket. Men hos bruksherren i Billnäs, Fridolf Leopold Hisinger, fann de stöd. Han lät bygga Templet i Billnäs 1905. Olika skismer uppstod och församlingen fick problem. Till slut klarade man krisen och kunde inviga Betel vid Centralgatan mitt i Karis 1911. Läs mer i Ta Plats nr 6.
Foto: Templet i Billnäs och Betel i Karis, Synnöve Mansikkaniemi

11. BRANDKÅRSFEST

Brandkårsfest 1951.
Foto: Rolf Björklund, Lokalarkivet Arresten, Karis

 

Frivilliga brandkårerna var föreningar som i början av 1900-talet lockade till sig folk från olika samhällsgrupper. Karis Frivilliga Brandkår grundades i Karis 1907. För att skaffa utrustning ordnade brandkåren lotterier, samkväm och fester. De årliga brandkårsfesterna var mycket populära. Man tågade runt i stationssamhället med hornorkestern i spetsen och invånarna tätt i följd. Brandkåristerna bar vita rockar med gula, gröna eller röda manschetter och kragar, mörka byxor, ett brett brandkårsbälte samt hjälmar.

Brandkårsfesterna var folkliga familjefester. Man kastade pil, lekte groda, slog kägel, sköt med luftgevär, slog spikar i planka samt höll släckningstävlingar. Festen kunde pågå i tre dagar. Festerna bestod ofta av musik av brandkårens egen hornorkester, deklamation, körsång, bygdemål, teater och allmän dans.

Text: Ann-Marie Lindqvist

 

Brandkårsfest i Strandparken, Karis, på 1930-talet.
Foto Bildsamling D. Holmström, Lokalarkivet Arresten.

10. KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG

En kyrka är givetvis den naturligaste platsen om man vill fira Kristi himmelsefärd. Altartavlan i S:ta Katarina kyrka i Karis är ett konstverk av den glaskonstnären Gunnar Forsström, född i Svartå, Karis. Altartavlan är indelad i tre sektioner. Den understa beskriver medeltidskyrkan där kyrkans skyddshelgon Sankta Katarina tillbeds av hjälpsökande människor. Den mellersta beskriver jordelivet omkring 1948 då tavlan skapades. Den översta beskriver Kristus med den heliga anden svävande över huvudet och upptagen till himlen ovanom molnen med dyrkande änglaskaror på båda sidor.
Foto: Synnöve Mansikkaniemi

 

Kristi himmelsfärdsdag infaller alltid på en torsdag, men inte alltid på samma datum, eftersom dagen infaller 40 dagar efter påsk. Det är dagen då Jesus enligt Apostlagärningarna i Bibeln togs upp i skyn. Dagen kan tidigast infalla den 30 maj och senast 6 juni. Eftersom det inte fanns någon naturlig koppling till årstiderna som, jul och midsommar, började man fira dagen först när kristendomen hade brett ut sig bland folket.

I våra dagar är inte Kristi himmelsfärdsdag någon stor kyrkhelg som jul och påsk. Gustav III strök 19 helger ur almanackan under sin tid på Sveriges kungatron, men han lät Kristi himmelsfärdsdagen stå kvar. Senare har man försökt flytta den till en lördag, men inte lyckats. När lördagen sedermera blev en ledig dag, kunde vissa yrkesgrupper få en långhelg då fredagen blev en klämdag. De fick därmed mera tid för utflykter i naturen. Att på en picknick njuta av den späda grönskan och fågelkvitter en tidig vårmorgon kallades förr för gökotta.

Eftersom det är vår har olika traditioner bildats beroende på var man bor. Förr kallades dagen för "första metaredagen". Då kunde man se vilken tid på dagen det skulle nappa allra bäst det året om man satte sig att meta hela dagen. Den kunde också vara dagen då man släppte ut korna för första gången efter den långa vintern. Vanligt var också att det var första dagen man skulle ta sig ett dopp eller börja gå barfota.
Text: Synnöve Mansikkaniemi

 

Om Kristi himmelsfärdsdag infaller tidigt i maj blommar vitsipporna överallt i Västnyland. Mest känd för vitsipporna är kanske ändå Ramsholmen i Ekenäs där vitsipporna bildar en vit matta när blomningen är som bäst.
Foto: Anita Valtonen

9. VALBORGSMÄSSOAFTON


Den heliga Valborg eller Santta Walpirgis. Foto:Wikipedia

 

Valborgsmässoafton eller "vappen" firas den sista april. På 1400-talet började man fira dagen till minne av det tyska helgonet Valborg. Hennes namn har förknippats med förkristna germanska vårfester. Man trodde att häxor på valborgsmässonatten mellan den 30 april och den 1 maj red på kvastar eller getabockar till gamla offerplatser. För att skydda sig mot häxor och onda andar, förde man oväsen genom rop, skott och annat oljud samt tände eldar. Men seden att tända eldar har sitt ursprung inte endast för att skrämma bort häxor utan också för att bränna det gamla och ge plats för det nya.

Att ge plats för det nya stämde överens med den kristna tolkningen av livet där påskens tema från död till liv också symboliskt fick gestaltas i valborgselden. Valborgsfesten står därför som symbol för våren och ljuset. Man firar Valborg med struvor och mjöd. Valborgsmässoafton har traditionellt varit studenternas festkväll.


Valborgsmässoaftonen firades under gamla goda tider i Fiskars med majbrasor eller majeldar och skottlossning. Seden att tända majbrasor hämtades till bruket av arbetare från Sverige. Man hade en brasa i nedre bruket och en i övre bruket. Man tävlade om vem som hade den större elden och vems skott som smällde hårdast. I god tid började man samla in brännmaterial som man gömde så att man kunde överraska varandra. Det hände till och med att rivaler tjuvtänt för att minska på de andras brasa. Det gällde för alla som hade något brännbart vara på sin vakt så att inte det hamnade bland det brinnande bråtet. Bästa sättet att få ordentliga brasor var att använda tjärtunnor som man staplade på varandra. Då lågorna slog ut hurrade och skrek folket av hjärtans lust. Det sköts och smälldes med alla möjliga verktyg.

Text: Ann-Marie Lindqvist

Kokkobrasa i Fiskars, 30.4.1981.
Foto:  Alfons Henriksson, Fiskars Museums arkiv.

 

8. PÅSK


Till Hangö udd kom efter fortsättningkriget flera hundratals karelare. De förstärkte firandet av östliga påskseder på orten.
Dagen före eller på palmsöndag gick man omkring i staden och hälsade på bekanta och främmande med dekorerade kvistar.

Foto: Påsknatt i Hangö ortodoxa kyrka, ledd av fader Kalevi Kasala. Fotografen okänd

 

Påskägg, påskliljor, påskhäxor och påskharar vimlar det av under vårens största fest. Men vad ligger bakom denna äldsta kristliga fest?

Ordet påsk härstammar från judiska pesha, en fest som firades till minnet av judarnas uttåg ur Egypten. Däremot Easter och Oster i de anglosaxiska språken hänvisar till en hednisk vårens gud. I antikens Grekland firades på våren en mysteriefest där modern Demeter möter sin i jordens dunkla hålrum gömda dotter och får vandra med henne på jorden en stund. Grunden till den hedniska vårfesten, föregångaren till påsken, ligger i ljusets tillväxt efter vårdagsjämningen.

År 325 bestämde kyrkomötet i Nicea, att påsken som Kristus uppståndelsefest skulle firas efter vårdagsjämningen, den söndag som följer närmast efter fullmånen. Det blev alltså olikt julen en tidsbestämd fest.

Då kyrkan delades 1054 till väst- och östkyrka utvecklades påskritualer på olika håll.

Man närmar sig påsken med  en fastlagsfest före den 40 dagar långa fastan, i östkyrkan kallad den stora fastan.  Denna asketiska väg leder enligt Tito Colliander till självrannsakan och  övervinnelse av egoism.

På palmsöndagen vandrar utklädda barn med dekorerade kvistar och rabblar ramsor från dörr till dörr. Kvistar läggs vid ikoner, vilka får ligga kvar till Kristi himmelsfärd.

I den västliga folktraditionen i Norden och i Österbotten ansågs onda makter härja från skärtorsdag till påskmorgon. Då trodde man sig kunna se påskhäxor som hade kontrakt med själva djävulen. “Göra påskilla” var tillåtet inom vissa gränser och ungdomar utnyttjade tillfället. I början av 1900-talet kom seden från Sverige att klä ut sig till påskhäxor och vandra runt i jakt på godis på påskaftonen.

Östkyrkans ritualer kulminerar på påsknatten då den mörka kyrkan med ens förvandlas vid midnatt till ett böneljushav. Kyrkofolket vandrar sjungande runt kyrkan med ljus i händerna. Många glada hälsningar hörs på olika språk “Kristus är uppstånden”. Påskbordet står dukat med pasha och kulitsa utöver påsklamm. Rödmålade påskägg, urbild av det eviga livet delas ut.

 
 Efter 40 dagars fasta är det dukade påskbordet överflödande.
Pasha, kulitsa, baba är delikatesser som serveras vid kaffebordet i ett ortodoxt hem.
Foto: Bild med mat, Pokrovan veljestö 2023

Gravfynd av skyter och etrusker bevisar att dekorerade ägg hänger ihop med odödlighet. Målade påskägg kom till Finland från Karelen och mötte en västlig äggmålningstradition inhämtad från Skåneområdet.  

På 1900-talet då sekulariseringen blev allmännare importerades påskharen och överraskningsägg från Tyskland. Långsamt men säkert har påskens urprungliga rika traditioner försvagats och anpassats till dagens jäktade människor.
Text: Meri Arni-Kauttu

7. NYKTERHETSFEST


Nykterhetsmöte en vårvinter i Finnäs folkskola, Snappertuna, i början av 1900-talet.
Foto: Einar Öhmans arkiv, Lokalarkivet Arresten

 

Nykterhetsrörelsen nådde sin höjdpunkt på 1890-talet och var den största folkrörelsen i storfurstendömet som samlade folk från alla samhällsgrupper. De problem som brännvinet förde med sig skapade svårigheter inom familjer och i närsamhället.

Nykterhetsföreningen i Fiskars hade total nykterhet som motto. Man ville ge upplysning om alkoholens skadlighet och bjöd in allmänheten till sina temöten. Inträdet till mötena var gratis där man bjöd på programnummer med sång, deklamation, bygdemålsberättelser och föredrag. Västra Nylands Nykterhetskrets ordnade på olika håll i Pojo samkväm där nykterhetsföreläsare underströk betydelsen av en förbudslag och om de social problem som spritmissbruk medför.

Text: Ann-Marie Lindqvist

Nykterhetsrörelsen i Billnäs: ett stort sällskap människor samlade i "Lustigkulla". Främsta raden 4:de fr.v är nykterhetsaktivisten Widén och 5:te fr.v är Karl Johan Forsberg (död år 1934, 77 år); han grundade Billnäs nykterhets- och även ungdomsförening.. På fotot finns också enligt uppgift Arvid Åsten, Bonnevier, Emil Lindstedt i (översta raden fr.h) och Gustaf Hällström.
Foto: Fiskars museums bildsamling

6. SJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN

Finland blev en självständig stat 1917 som en följd av den ryska revolutionen. Den 6 december godkände riksdagen i Finland senatens föreslagna självständighetsförklaring. År 1919 fattades beslutet formellt att den 6 december skulle vara Finlands nationaldag.

Under den här dagen står statsmakten, militären och nationella organisationer i centrum. Självständighetsdagen hedras lokalt runt om i landet med flaggning, uppvakning vid de stupades grav, gudstjänster och högtidliga fester. Utdelning av en lång rad förtjänstmedaljer hör även till nationaldagen som kulmineras med slottsbalen med presidentparet som värdar.

Traditionen att lägga ljus i fönstren räknas till en nationaltradition som härstammar från 1800-talet då nationalskalden Johan Ludvig Runeberg hedrades i samband med hans födelsedag den 5 februari. I slutet av 1800-talet blev två tända ljus i fönstren en protestyttring mot förryskningssträvandena. Senare ansågs ljus i fönstren på självständighetsdagen stå för borgerlig fosterländskhet. Numera associeras ljusen i fönstren inte med politisk tillhörighet eller samhällelig position utan anses som en vacker symbolisk handling för att ära fosterlandet, en tradition som alla medborgare i landet såväl fattig som rik, oberoende av politisk tillhörighet har möjlighet att medverka i.
Text: Beatrice Blåfield
 

För att hedra självständigheten tänder vi två ljus i fönstret. 
Foto: Synnöve Mansikkaniemi

 

Hedersvakt vid hjältegravarna i Karis 1970-talet.
Foto: Hembygdsarkivet, Lokalarkivet Arresten.

5. FASTLAGSTISDAGEN


Traditionen att gröpa ur vetebullarna och fylla dem med smör och socker går tillbaka till 1500-talet. På 1700-talet blev det brukligt bland den välbärgade befolkningen att fylla vetebullen med mandelmassa. Hetvägg är en tradition som håller på att försvinna. Man serverar fastlagsbullen i en djup tallrik med het mjölk.​​​​ ​Foto: Pixaby

Fastlagstisdagen är tisdagen efter fastlagssöndagen och firas av kristen tradition. Tidigare pratade man om fettisdagen (fet tisdag). Förr var det en dag som var fylld av lekar och festliga traditioner. Bland annat kunde man piska varandra med fastlagsris. Många av fastlagstraditionerna härstammar troligen från den gamla arbetarfesten, då kvinnor höll upp med att bearbeta och spinna linne, hampa och ull till garn.

Nu är fastlagstisdagen förknippat med att man säger adjö till den mörka vintern och börjar se fram emot våren. I den gamla goda tiden i Fiskars var fettisdagen en stor händelse. Det började med att småpojkar sprang runt i bruket och ringde i klockor tidigt på morgonen. De hade i förväg lånat skolornas inringningsklockor men alla slags klockor och skällor användes. Till middag åt man ärter och fläsk och bulla med varm mjölk till efterrätt. Stora som små åkte med stolpkälkor i ladugårdsbacken. Tjänstemannafamiljerna brukade åka slädparti.
Text: Ann-Marie Lindqvist

Fastlagsåkning 1942 i Flemingsbacken i Pojo.
Fotot i privat ägo

 

4. PENKIS

Penkis eller bänkskuddardagen 1963, Karis-Billnäs samskola
Foto: KBS bildsamling, Lokalarkivet Arresten.

 

I februari vid sportlovstider är den sista terminen i skolan slut för skolans äldsta studerande, abiturienterna och därefter följer förberedelserna inför studentskrivningarna. Några har redan inlett en del av proven under föregående höst. Nu är det också fritt fram för skolans näst högsta klass att morska upp sig.

Abiturienterna tar på olika sätt med spex och glam avsked av skolan, sina lärare och av den näst högsta klassen. Det nya skedet går under namnet bänkskuddardagen, man skuddar så att säga skolans stoft av sig, på finska penkinpainajaiset. Av tradition åker ofta utklädda abin ropande och gastande på utsmyckade lastbilsflak runt stadens gator och kastar mängder av karameller över bord under färden, till de yngres förtjusning.

Fram till år 1921 avlade alla abiturienter i vårt land studentexamen vid Helsingfors universitet men efter det arrangerade var och en skola det praktiska kring examensskrivningarna. Balen som av tradition ordnas i skolorna är inte längre abinas utan nu en begivenhet för de äldsta studerande i skolan.

Under krigsåren ordnades inget penkisfirande. Men några mera högtidliga begivenheter kunde stå på programmet. I Helsingfors uppvaktades till exempel Runebergsstatyn med sång. Våren 1940 fick abina på grund av kriget sina avslutningsbetyg utan att ha genomgått kunskapsprövningar i form av studentskrivningar.
Text: Beatrice Blåfield

3. RUNEBERGSDAGEN

Under katolska tiden fick olika helgon sitt namn i almanackan för att påminna folket om helgonens betydelse. Efter protestantismens intåg togs så småningom många helgonnamn bort. Idag fyller vi vår almanacka med andra märkespersoner som har påverkat vårt samhälle, som till exempel författare och olika aktivister.



I kyrkoboken är Johan Ludvigs  släktnamn skrivet som Runnéberg och födelsedagen antecknad först som den 7 februari, men ovanför datumet i dopboken har någon skrivit 5.2. Hur som helst blev han döpt den 8 februari. Vid den tiden skulle dopet ske så fort som möjligt. Det var viktigt att få barnet kristnat och därmed få skydd mot onda makter.
Foto: Johan Ludvig Runeberg. Visitkort reproducerat av Daniel Nyblin, SLS samling

 

Den första i raden av flaggdagar för märkespersoner i almanackan är Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg, född den 5 februari 1804 i Jakobstad. Redan under sin levnadstid hyllades Runeberg som en stor diktare och i synnerhet efter hans död 1877.

Tidigt gjorde Runeberg sig känd som den som förenade det finska folket. Han hade skildrat hela folkets, de svenskatalandes såväl som finskatalandes, liv, seder, tankar och känslor. Som uppvuxen bland den svenskspråkiga befolkningen lärde han först i tjuguårs ålder känna inlandsbefolkningen under några år i Saarijärvi och Ruovesi. Han lyssnade där till den finska allmogens berättelser och såg värdigheten i deras heroism och fosterlandskärlek. Detta kom att påverka hans kommande diktning.


Under krigsåren 1939-1944 blev Runebergs dikter speciellt uppmärksammade. Många fann styrka och mod i dem under de svåra åren. En del menade att han glorifierade kriget som sådant, men man kan kanske också säga att Runeberg hyllade människorna i deras omständigheter, vän som fiende.
Text: Synnöve Mansikkaniemi

 


Karis ungdomsförening, KUF, grundades av en tillfällighet den 5 februari 1899. Det blev därför naturligt att börja fira Runebergsdagen på Borgkila efter att föreningshuset Borgkila hade invigts 1907. Huset är dock byggt 1905. Runeberg blev med andra ord under många årtionden som en symbol för föreningen. Den 5 februari firade man Runbergsfester med sånger, dikter och dramatiserade verk av skalden. Även årsmöten hölls länge den dagen.
Tanken bakom ungdomsrörelsen för över 100 år sedan var att höja bildningen; m
an ville bland annat väcka kärlek till hembygd, modersmål och fäderneärvd tradition, samt verka för nykterhet och goda seder. Därtill ville man främja ansvarskänsla inför samhällets problem utan något partipolitiskt ställningstagande. Efter att först läroplikten och kanske främst sedan grundskolan infördes och tog över bildningen har ungdomsrörelsens uppgift mer blivit inriktad på att samla folk på andra sätt, som exempelvis med dans.
Foto: Borgkila, Clara Westerlund-Horttana

Numera påminns vi kanske mest om J.L. Runeberg när Runebergstårtorna dyker upp i affärerna. Redan innan Fredrika Runeberg började baka dessa tårtor lär de ha köpt dessa av Lars Astenius, en sockerbagare i Borgå. Han hade studerat till konditor i St. Petersburg och hade kanske där snappat upp receptet. 
Foto: Pixaby

2. NAMNSDAGSFIRANDET

Texten i gratulationsbrevet lyder:
”Welment
GRATULATION
Till
KNIPSMEDEN A-
DOLPH KLOKER
Uppå Namnsdagen
Som fires den 23 Junij 1829”
”Må Adolph må helt Glad.
Uppå sin Namnsdag
Med stor frögd, sin Namns-
Dag fira, O, Herre Stor, Som i Hög-
den bor, Eder med all Sällhet fira.
Lef förnögder då, med Moder lika så.
Äfvenledes Syskon och Wänner alla
Att ADOLPH må helt glad.
Säga Gud är Far
Dem som honom uppå Kalla
Lef förnögd till Er sista lefnads qvell
Må intet Moln Er Himmel Hölja.
Utan i en Öm Makas famn lefva väl,
Och Göra dess dagar Säll”

Foto: Hembygdsarkivet / Lokalarkivet Arresten
 

Den som fått sig tilldelat flera egennamn kan se fram emot många namnsdagskalas. Jo så var det förr, men i våra dagar är påståendet missvisande, för numera är det mera vanligt att namnsdagsföremålet inte får ta emot en endaste gratulation. 

Förr firade familjer sina medlemmars namnsdagar med kaffekalas, man kunde till och med ställa till med större middagsbjudningar, åtminstone alla som hade råd och möjlighet till det.

Namnsdagarna har kristet ursprung. Den äldsta bevarade svenska almanackan är skriven för år 1585, och skrevs av den i övrigt okände Petrus Olai Vadstenensis. Den finska almanackan utkom för första gången 1608. Namnlängden var kopierad ur katolska helgonkalendrar. Allt eftersom tiden gått har namnlängderna fått tillägg och ändrats, influerande av den svenska historiska tiden och den likaså ryska. Vårt lands poeter och sagoberättare har fått egna dagar noterade i almanackan, så som Runebergsdagen (5 februari), Topeliusdagen (14 januari) och Aleksis Kividagen (10 oktober), liksom också vissa bestämda veckor under året har betydelse för det organiserade jordbruksarbetet. Den svensk- och finskspråkiga befolkningen har sedan 1929 separata namnsdagskalendrar. 


Husbonden på Stor-Kansbacka i Karis gjorde i början på 1900-talet ett fynd på sin åker, en tobaksdosa i mässing. En kalender var ingraverad på dosans lock och botten. Den gällde från år till år och betecknade de mera betydelsefulla namnsdagarna för helgon och var dels också försedd med figurer som hänvisade till dagliga jordbruksgöromål. Almanackan kunde hänvisas till 1700-talets Sverige, tillverkad i Skultuna mässingsbruk.


En tobaksdosa med almanacka liknande den som hittades på Stor-Kansbacka har auktionerats ut på Bukowski.
Foto: Bukowskis

 

I högre ståndsfamiljer firades namnsdagar redan på 1600-talet och till Finland kom traditionen ett århundrade senare. Här var de sydvästra kuststäderna först med att anamma traditionen som influerades av tyska handelsmannafamiljer.

Namnet Wilhelm var ett familjenamn som gick i arv inom familjen på Karsby herrgård i Tenala under 1800-talet. Namnsdagen firades den 6 april. Då ställde familjen till med namnsdagsbjudningar som omfattade middagar och kaffekalas. De som inte kunde närvara skickade  ofta gratulationsbrev. Som kuriositet kan nämnas att boken Finländskt herrgårdsliv – En etnologisk studie över Karsby gård i Tenala utkom 1978 med Bo Lönnqvist som redaktör.

Namnsdagarna under fruntimmersveckan mellan den 20–24 juli hör kanske i våra dagar till de mest firade, eftersom det då är sommar och familjemedlemmarna mera tillgängliga på grund av sommarledigheter. Då kan Sara, Margareta, Johanna, Maria och Christina sjungas upp och bjudas på ett kaffekalas i naturen med närvarande släkt och vänner, även om just de här julidagarna har rykte om sig att vara regniga.
Text: Beatrice Blåfield

    
  En namnsdagshälsning från en vän 1914.
Foto: Bildsamling J. Henriksson, Lokalarkivet Arresten.

 

1. FÖRKRISTNA JULEN

 
Solnedgång och soluppgång från bron över Pojoviken i Ekenäs.
Foto: Tor-Erik Stolpe

 

Den hedniska “julen” bestod även i Norden av dragkampen mellan ljus och mörker. Då vintersolståndet nalkades och mörkret bredde ut sig växte osäkerheten om solens återkomst. Därför betonades mörkret och döden innan det kristna ljusare  budskapet fick  spridning från och med 300-talet. Redan under sagornas tid i Norden talades det om att “dricka jul”. Det dracks sanslöst och själen upplevde sig närma döden.  Under denna tid trodde man sig kunna se in i framtiden. För de avlidna skulle mat ställas fram på bordet och dörrarna vara olåsta. Först mot nyåret kvickande man till och befallde tomtar, de avlidnas själar och själva döden att avlägsna sig från stugan.

I antikens Grekland och Rom var jultiden solgudens, Saturnus födelsefest, som firades i början av januari. I Rom kallades “julfesten” Saturnalia och under festtiden upphävdes klasskillnader och slavarna fick håna sina värdar hur mycket de ville. Saturnalias  karnevalistiska stämning nedtonades av kyrkan  på 300-talet och den kristna julen flyttades till den 25 december. I stället för Saturnus låg ljuset i form av Kristusbarnet i stallens krubba eller lyste upp grottans mörker.

Text: Meri Arni-Kauttu




I väntan på julen tänder vi ljus och fördriver mörkret.
Foto: Wallhere.com


 

./_ds_consent_unset