Julgubben och tåget Ukko-Pekka vid Karis järnvägsstation, ca 1980-tal.
Bild: Henrik Rantas vykortssamling, Lokalarkivet Arresten, Karis

 

Julgubbens urbild är ingen mindre än de fattigas givmilda Nikolaos undergöraren som levde på 300-talet i Myrra (nuv. Turkiet). Den protestantiska kyrkan ersatte dock honom som gåvogivare med Kristusbarnet som i sin tur ersattes med “julmannen”, föregångaren till den nuvarande julbocken. På 1700-talet blev julbocken julklappsutdelare.

S:t Nikolaus givmildhet levde kvar i välgörenhet och insamlingar för de fattiga under jultiden.

I Ekenäs utdelades till den blinde ”Lillskräddaren” Anders Jönsson, vid jultiden år 1682, inalles fyra daler kopparmynt från fattigbössan som var upphängd i kyrkan.

I de högre samhällsskikten som i Anders Ramsays (1832-1910) hem trädde julgubben in i salen med gyllene horn på huvudet. Han var en sann julbock, vars förebild i legenden är en bock som vägrar ge ull åt det nyfödda barnet i Betlehem. Som straff får bocken vandra land och rike runt och dela ut gåvor. Det finns i folklore många variationer av julgubben. Genom industrialismens ekonomiska tillväxt och konsumtion spred sig bilden av den övergödda Santa Claus i västvärlden. I Finland förekommer julgubbar av olika slag sida vid sida härstammande från olika traditioner.

Viktor Rydbergs “Tomten” (1881) och Jenny Nyströms vykort ger bilden av tomtar som välvilliga hjälpredor. Samma år 1881 uppträdde Aino Järnefelt (Sibelius), Helmi och Ilmari Krohn tillsammans med andra barn utklädda i tomtedräkter på Nya Studenthusets scen. Grunden till hur tomten såg ut var lagd. Under medeltiden, vid sidan av den välvilliga urgamla vitskäggiga hem-, kvarn- eller rietomten förekom även illdådare som påminde mera om troll. Julbockens hjälpredor blev de smärta tomtenissarna (härlett av namnet, Nils av Nikolaus) klädda vanligtvis i gråa skjortor.
Text: Meri Arni-Kauttu

    

Jultidens mörker lyses upp med granens ljus. Julen är den levande eldens årshögtid och i “dess ljusskrets blanda sig det gångnas skuggor med nuets levande gestalter och barnens framtidsdrömmar”, skriver Hilding Celander, den framstående svenske högtidsforskaren.
Foto: Torsten Rancken, Ekm TR 6340

 Hyllningen av Jesus barnet i Betlehem.
I de  nordiska stjärngossespelen, rikliga i Österbotten men fåtalt förekommande i västra Nyland, föreställs dramatiska händelser.
De tre vise männen sviker Herodes och han sätter i gång med barnamord.
Foto: Public domain

 

I Karelen firades den 6 januari till Jordandopets ära. I  östkyrkan är  festen den egentliga julfesten som också är nämnd som epifaniafest. Benämningen hänvisar till ljus och till de tre vise männen Kaspar, Melkior och Baltasar från Österland som var på väg för att skänka Kristusbarnet myrrha, rökelse och guld genom att följa den gåtfulla Betlehemstjärnan. Dagens astronomer anser stjärnan ha varit en konjuktion av Saturnus och Jupiter.

 

Så här  sjöng djäknarna fordom, då de vid juletid drog landet runt för att uppbygga folket med det gamla sångspelet om Herodes och "morianernas" kung.
Text och bild: Kaffeannons i VN 13.12 1949

 

Då de “farliga“julens helgdagar (se 1.12: FÖRKRISTNA JULEN) hade utlösts av nymånen, rörde sig sällskap med vända kappor omkring i byn och krävde öltraktering. Bytet fördes till största huset i byn där man drack och dansade julen ut. I svenska trakter runt Borgå  kördes julen ut även med en halmkärve.

Den legendariska  stjärnan gav i Norden upphov till nya festseder med influenser från Tyskland, bland annat stjärngossespel. Seden kom till på 1600-talet i skolorna där studeranden skulle samla in pengar för sitt uppehälle. Stjärngossarna blev i det svenska bondesamhället en viktig del i att sprida julens budskap. Det var en dramatisk och rörande helhet som förvandlades med tiden genom humoristiska gestalter till en sed som fick spridning på finskt håll från Uleåborgstrakten.  

Text: Meri Arni-Kauttu

 

På Ekenäs torg firades julen avslutning av stadsbor och gäster. En sed som stärkte gemenskap människor emellan.
Foto: Harri Kaunisranta, 1976/1977

Torpet i Fanjunkars där Aleksis Kivi bodde 1864–1871 hos Charlotta Lönnqvist.
Foto: Heikel, A. O. år 1913. Historiska bildsamlingen,  Museiverket.

Vårt lands nationalförfattare Aleksis Kivi (1834–1872) var den första författaren som skrev på finska. Till minne av honom firar vi den finska litteraturens dag på hans födelsedag den 10 oktober. Han bodde i Sjundeå under sin mest produktiva tid. Han kom första gången till Sjundeå 1858 och flyttade efter några år in hos Charlotta Lönnqvist på Fanjunkars.

Under hans tid var den bildade klassen i Finland helt svenskspråkig och all högre undervisning gick på svenska. Verken Kullervo och Nummisuutarit utkom 1863 och hans främsta verk Seitsemän veljestä utkom 1870. Han upplevde en lycklig skaparperiod i Sjundeå men kände sig främmande i den svenskspråkiga bygden och saknade den gemenskap han upplevde bland finskspråkiga. Hans dag uppmärksammas som allmän flaggdag. Sedan 1953 har Nurmijärven Kivi-juhlat ry ordnat sommarteater i närheten av hans barndomshem. Under åren har man spelat många av Kivis verk och haft som målsättning att göra hans produktion känd. Finska Litteratursällskapet (SKS) delar vart tredje år ut ett Aleksis Kivi pris till en meriterad finländsk författare, i år gick priset till Rosa Liksom.

I västra Nyland har tidigare funnits en tradition i skolorna att ordna dagsfester under den finska litteraturens dag. Numera har man övergått till att under finskalektionerna läsa Kivis texter och diskutera hans författarskap. En bok som man brukar läsa är Mauri Kunnas lätt tillgängliga bok Seitsemän koiraveljestä.

Text: Ann-Marie Lindqvist

Aleksis Kivi, teckning av Albert Edelfelt, Finna fi

Sommaren 1863 bodde Kivi på Fanjunkars gård i en liten stuga som kallades ”Alppila”. I stugan skrev han boken Kullervo och Sockenskomakarna. Stugan flyttades från Sjundeå 1913 till Fölisön i Helsingfors. I samband med flytten brann den upp men byggdes på nytt 1914.
Foto: Byggnadshistoriska bildsamlingen. Museiverket.
 

 

 På Mikaelskolans gård  inleds Mikaelfesten med dikter och sång.
Foto: Annika Kurtén

 

Den mest betydande höstfesten under medeltiden var ärkeängeln Mikaels minnesdag. Bland bönderna och allmogebefolkningen var dagen skördetidens höjdpunkt även i Norden. Boskapen stängdes in i ladugårdar och herdarna slutade valla får.

 

Den gamla folkliga festtraditonen, Mickelmässan med marknad då skördetiden närmar sin slut, markerar övergången till vinterhalvåret. Då skulle förråden vara fyllda med mat.
Foto: Annika Kurtén

 

Mikael hade en mäktig religiös betydelse som överbefälhavare av himmelska krafter med en apokalyptisk betoning. Han troddes ledsaga de dödas själar och uppvecka dem ifrån dödens dvala.  Dessutom stred han mot draken, symbolen för all ondska. Han har varit en av de främsta och mest anlitade änglarna i den kristna, judiska och muslimska traditionen.

I Finland är ärkeängeln Mikael ägnad tio kyrkor, bland dem Kyrkslätts kyrka, S:t Mikaelskyrkan från 1400-talet. 

Ljus och mod, det är Mikaelidagens festspel gjord av. Triumf över det onda firas högljutt och glatt. I den episka kampen höjer ärkeängeln Mikael sin svärd mot draken och den ger sig.
Foto: Annika Kurtén

 

I Mikaelskolan i Ekenäs ordnas årligen en så kallad Mikaelifest med ett återkommande skådespel där ärkeängel Mikael övervinner draken. Klassläraren Annika Kurtén berättar att hela skolan deltar i Mikaelifesten med någon uppgift. En klass tar hand om dräkter, en annan grupp ackompajerar och alla sjunger.  Den dramatiska scenen kulminerar i att draken hotar sluka en ung mö, prinsessan. Dock inför Mikaels kraft förvandlas odjuret, blir tämjt och ger sig. Skådespelaren tar av sig drakhuvudet och publiken jublar. Att fira en sådan fest förstärker skolans gemenskap, bekräftar Annika Kurtén.
Text: Meri Arni-Kauttu

Karisdagen 1983.
Foto: Jörgen Michelsson/Lokalarkivet Arresten, Karis.

 

Karisdagen fick så gott som alla Karisbor att gå ”man ur huse”. Dagen brukade infalla kring det andra veckoslutet i juni. Längs med Centralgatan i centrum stod marknadsstånden i rad och här presenterade brukligt nog också de lokala föreningarna sin verksamhet. Det var också nu som Karis stolt vågade visa upp sin mångkulturella sida.

Tidigare år hade Faces-festivalen tagit försprång under Karisdagen genom att bidra med musik, sång och smaker, för att därpå följande dagar blomma ut till en etnisk festival. Dofter av grillkorv och mera exotiska rätter, lockade från stånden som brukligt var utplacerade i en lång rad vid Centralgatan. Karisdagen var rätt och slätt en sommarmarknad, dock i liten skala.

Den första Karisdagen inföll den 2 juli 1949 kallad ”Nils Grabbe-fest”. Då berättade tidningen Västra Nyland om en omfattande utställning där forntiden förevisades. ”De väldigt fina fornfynd som under de senaste årtiondena gjorts i Karistrakten hör till de absolut märkligaste i hela vårt land. Karistrakten tycks ha varit bebodd i årtusenden och stundom har väl Karis ansetts som 'Finlands huvudstad'.”

Nils Grabbe-festen innehöll tal av professor Erik af Hällström och samtliga ungdomsföreningar i Karis med omnejd medverkade. Alla hus i köpingen flaggade dagen till ära. ”Lyckas det riktigt bra kommer denna speciella dag att i framtiden bli Karisdagen framom alla andra. Man har nämligen tänkt sig att festen skall bli regelbundet återkommande”, skrev en entusiastisk reporter.

Här några exempel på hur Karisdagen har firats i mera modern tid:

År 1996 höll Karis hembygdsförening öppet hus i Antkärrgården, invid Strandparken, med försäljning av lantbruksprodukter samt kaffeservering i det gröna.

År 2002 invigdes Luckan i Karis av dåvarande Västnyländska kultursamfundets ordförande Fredrik Åberg och likaså av dåvarande stadsdirektör Kaj Lindholm. Ännu i början av 2000-talet fungerade det legendariska Café Portman vid Köpmansgatan, dit folk vandrade trötta efter folkyran för att få sig en kopp gott kaffe med läckerheter.

År 2007 förevisade biblioteket i Karis en utställning under namnet ”Gammalt och nytt om gatunamn i Karis”. Utställniingen var sammanställd av Barbara Rosenqvist-Pettersson och Satu Suomela.

Då Karis upphörde med att fungera som stad (31.12.2008) för att ansluta sig till den större stadshelheten Raseborg, tillsammans med Ekenäs och Pojo, firades inte längre Karisdagen.

Beatrice Blåfield

  

Karisdagen på järnvägsstation 1982.
Foto: Mikko Nieminen /Hembygdsarkivet, Lokalarkivet Arresten, Karis.

Skolavslutningen vid vårterminens slut kallades förr examen. Bakgrunden är från tiden när examen var skolårets höjdpunkt. Då förhördes eleverna i alla ämnen de hade läst under skolåret. Det var en högtidlig tillställning som pågick i många timmar innan sommarlovet började. Förutom elever och lärare närvar även personer med hög ställning i samhället i den stad där skolan fanns. Då examen var avslutad fick eleverna veta om de flyttades upp till följande klass eller om de måste gå om klassen.

I och med folkskolförordningen i mitten av 1800-talet föll examen så småningom bort och man började i stället hålla prov under terminen. Utifrån de resultaten gavs terminsbetyg där det stod om de kunde flyttas upp eller stanna kvar på klass. Benämningen examen kvarstod ändå länge. Numera avser examen student-,  yrkes- eller en akademisk examen.

Ännu på 1960-talet visade man i folkskolan, där det var möjligt på skolavslutningen, upp olika arbeten som eleverna hade gjort. Man hade tecknings-, slöjd- och handarbetsutställningar. Eleverna i de olika klasserna fick sjunga i kör sånger de hade lärt sig under året. De duktigaste fick sjunga solo eller deklamera dikter. På så sätt fick alla visa någonting av vad de hade lärt sig. Läraren fick tacka för året och önska eleverna en vederkvickande sommar som skulle ge dem ork för följande läsår. De som avslutade sin skolgång med en yrkesexamen tillönskades naturligtvis en lycklig framtid i de yrken de kom att välja.

Elever som klarat sig ända upp till gymnasiet och blivit godkända i studentskrivningarna fick sjunga om studentens lyckliga dag efter att ha blivit prydda med en ny fin och vit studentmössa. I Västnyland har det länge varit sed att samlas till fest på restaurang Knipan i Ekenäs innan alla sprids åt olika håll för fortsatta studier. 
Text: Synnöve Mansikkaniemi

De första studenterna från Karis-Billnäs samskola 1942. Här står de på Betels trappa eftersom den nya skolan inte var färdig än efter att den gamla brann ned 1941. Barbro Gardberg andra från vänster i första raden.
Foto: KBS bildsamling, Lokalarkivet Arresten, Karis.

På examensdagen är det tradition att de nybakade västnyländska studenterna samlas på restaurang Knipan i Ekenäs. 
Foto: Rita Pihl

 
Under pingst firas den helige andes utgjutande över lärjungarna och anses vara den tredje största kristna högtiden efter påsk och jul. Ordet pingst kommer från grekiskans ord för den femtionde, pentekoste. Pingsten ligger alltid 50 dagar efter den rörliga påsken och innebär att den inträffar ungefär i medlet av maj eller i början av juni, vanligtvis tiden mellan hägg och syren.

Pingstdagen är numera alltid på en söndag. Ända till 1773 firade man pingsten i fyra dagar men 400 år senare, 1973, avskaffades slutligen pingstannandag.  Anledningen var att industrin ville få fler arbetsdagar.

Kristna pilgrimer döps i Jordanfloden i Israel 2012.
Foto: Dreamstime

 

Pingsten kan också kallas för kyrkans födelsedag. Det var under firandet av att Gud gav Moses de tio budorden som tusentals människor var samlade när apostlarna blev fyllda av den helige ande och började predika på olika språk till folket runtomkring. Aposteln Paulus döpte då tusentals människor till kristna. De började gå ut och predika om Jesus och hans gärningar och småningom organisera sig som en kyrka.

 

När man inom kyrkan förr i världen firade, och ännu i dag firar den helige anden, var pingstens betydelse för det vanliga folket i tiderna mer jordnära: man gladde sig åt att vintern definitivt var slut och att våren var kommen och sommaren på väg. Korna släpptes på grönbete, om man inte redan hade gjort det till Kristi himmelsfärdsdagen.

Vidskeplighet och spådomar hörde också till pingstfirandet. Det sades att man kunde spå hurdant sommarens och hela årets väder skulle bli. Man kunde också se var den kommande maken bodde, om man var ogift, och hur snart det skulle bli bröllop om man slängde upp bastukvasten på bastuns tak efter pingstbastun. Ju närmare stuprännan bastukvasten låg, desto närmare var bröllopet.

Under medeltiden firades pingsten med en speciell festvecka. Köpmannagillen samlades till mässor och fester. På landsbygden innebar pingsten att man flyttade ut till bodarna för att sova. Naturen var som vackrast och flertalet blommor skulle precis slå ut i full blom. Detta inspirerade diktaren Esaias Tegnér att kalla helgen hänryckningens helg.

För de unga var pingsten en tid för lekar, dans och flirt. Ungdomarna klädde ut sig till  pingstbrudpar och firade pingstbröllop. Att gifta sig vid pingst, också på riktigt, är en gammal svensk tradition och populärt också i Finland.

Pingströrelsen, som betonar speciellt pingstens bibliska händelser, är internationell, och grundades i USA av fattiga före detta slavar runt sekelskiftet. Grunden i läran är den personliga upplevelsen av kontakt med Gud, frälsningen, innan man låter döpa sig som vuxen genom nedsänkning i vatten.

Text: Synnöve Mansikkaniemi

   

Baptiströrelsen kom till Finland i mitten av 1800-talet. Ur den uppkom senare pingstförsamlingar. Baptistförsamlingen i Karis bildades 1887. Bruksherren Fridolf Linder på Svartå bruk ville förbjuda den helt, och fördrev 19 familjer från bruket. Men hos bruksherren i Billnäs, Fridolf Leopold Hisinger, fann de stöd. Han lät bygga Templet i Billnäs 1905. Olika skismer uppstod och församlingen fick problem. Till slut klarade man krisen och kunde inviga Betel vid Centralgatan mitt i Karis 1911. Läs mer i Ta Plats nr 6.
Foto: Templet i Billnäs och Betel i Karis, Synnöve Mansikkaniemi

En kyrka är givetvis den naturligaste platsen om man vill fira Kristi himmelsefärd. Altartavlan i S:ta Katarina kyrka i Karis är ett konstverk av den glaskonstnären Gunnar Forsström, född i Svartå, Karis. Altartavlan är indelad i tre sektioner. Den understa beskriver medeltidskyrkan där kyrkans skyddshelgon Sankta Katarina tillbeds av hjälpsökande människor. Den mellersta beskriver jordelivet omkring 1948 då tavlan skapades. Den översta beskriver Kristus med den heliga anden svävande över huvudet och upptagen till himlen ovanom molnen med dyrkande änglaskaror på båda sidor.
Foto: Synnöve Mansikkaniemi

 

Kristi himmelsfärdsdag infaller alltid på en torsdag, men inte alltid på samma datum, eftersom dagen infaller 40 dagar efter påsk. Det är dagen då Jesus enligt Apostlagärningarna i Bibeln togs upp i skyn. Dagen kan tidigast infalla den 30 maj och senast 6 juni. Eftersom det inte fanns någon naturlig koppling till årstiderna som, jul och midsommar, började man fira dagen först när kristendomen hade brett ut sig bland folket.

I våra dagar är inte Kristi himmelsfärdsdag någon stor kyrkhelg som jul och påsk. Gustav III strök 19 helger ur almanackan under sin tid på Sveriges kungatron, men han lät Kristi himmelsfärdsdagen stå kvar. Senare har man försökt flytta den till en lördag, men inte lyckats. När lördagen sedermera blev en ledig dag, kunde vissa yrkesgrupper få en långhelg då fredagen blev en klämdag. De fick därmed mera tid för utflykter i naturen. Att på en picknick njuta av den späda grönskan och fågelkvitter en tidig vårmorgon kallades förr för gökotta.

Eftersom det är vår har olika traditioner bildats beroende på var man bor. Förr kallades dagen för "första metaredagen". Då kunde man se vilken tid på dagen det skulle nappa allra bäst det året om man satte sig att meta hela dagen. Den kunde också vara dagen då man släppte ut korna för första gången efter den långa vintern. Vanligt var också att det var första dagen man skulle ta sig ett dopp eller börja gå barfota.
Text: Synnöve Mansikkaniemi

 

Om Kristi himmelsfärdsdag infaller tidigt i maj blommar vitsipporna överallt i Västnyland. Mest känd för vitsipporna är kanske ändå Ramsholmen i Ekenäs där vitsipporna bildar en vit matta när blomningen är som bäst.
Foto: Anita Valtonen

Till Hangö udd kom efter fortsättningkriget flera hundratals karelare. De förstärkte firandet av östliga påskseder på orten.
Dagen före eller på palmsöndag gick man omkring i staden och hälsade på bekanta och främmande med dekorerade kvistar.
Foto: Påsknatt i Hangö ortodoxa kyrka, ledd av fader Kalevi Kasala. Fotografen okänd

 

Påskägg, påskliljor, påskhäxor och påskharar vimlar det av under vårens största fest. Men vad ligger bakom denna äldsta kristliga fest?

Ordet påsk härstammar från judiska pesha, en fest som firades till minnet av judarnas uttåg ur Egypten. Däremot Easter och Oster i de anglosaxiska språken hänvisar till en hednisk vårens gud. I antikens Grekland firades på våren en mysteriefest där modern Demeter möter sin i jordens dunkla hålrum gömda dotter och får vandra med henne på jorden en stund. Grunden till den hedniska vårfesten, föregångaren till påsken, ligger i ljusets tillväxt efter vårdagsjämningen.

År 325 bestämde kyrkomötet i Nicea, att påsken som Kristus uppståndelsefest skulle firas efter vårdagsjämningen, den söndag som följer närmast efter fullmånen. Det blev alltså olikt julen en tidsbestämd fest.

Då kyrkan delades 1054 till väst- och östkyrka utvecklades påskritualer på olika håll.

Man närmar sig påsken med  en fastlagsfest före den 40 dagar långa fastan, i östkyrkan kallad den stora fastan.  Denna asketiska väg leder enligt Tito Colliander till självrannsakan och  övervinnelse av egoism.

På palmsöndagen vandrar utklädda barn med dekorerade kvistar och rabblar ramsor från dörr till dörr. Kvistar läggs vid ikoner, vilka får ligga kvar till Kristi himmelsfärd.

I den västliga folktraditionen i Norden och i Österbotten ansågs onda makter härja från skärtorsdag till påskmorgon. Då trodde man sig kunna se påskhäxor som hade kontrakt med själva djävulen. “Göra påskilla” var tillåtet inom vissa gränser och ungdomar utnyttjade tillfället. I början av 1900-talet kom seden från Sverige att klä ut sig till påskhäxor och vandra runt i jakt på godis på påskaftonen.

Östkyrkans ritualer kulminerar på påsknatten då den mörka kyrkan med ens förvandlas vid midnatt till ett böneljushav. Kyrkofolket vandrar sjungande runt kyrkan med ljus i händerna. Många glada hälsningar hörs på olika språk “Kristus är uppstånden”. Påskbordet står dukat med pasha och kulitsa utöver påsklamm. Rödmålade påskägg, urbild av det eviga livet delas ut.

 
 Efter 40 dagars fasta är det dukade påskbordet överflödande.
Pasha, kulitsa, baba är delikatesser som serveras vid kaffebordet i ett ortodoxt hem.
Foto: Bild med mat, Pokrovan veljestö 2023

Gravfynd av skyter och etrusker bevisar att dekorerade ägg hänger ihop med odödlighet. Målade påskägg kom till Finland från Karelen och mötte en västlig äggmålningstradition inhämtad från Skåneområdet.  

På 1900-talet då sekulariseringen blev allmännare importerades påskharen och överraskningsägg från Tyskland. Långsamt men säkert har påskens urprungliga rika traditioner försvagats och anpassats till dagens jäktade människor.
Text: Meri Arni-Kauttu

Finland blev en självständig stat 1917 som en följd av den ryska revolutionen. Den 6 december godkände riksdagen i Finland senatens föreslagna självständighetsförklaring. År 1919 fattades beslutet formellt att den 6 december skulle vara Finlands nationaldag.

Under den här dagen står statsmakten, militären och nationella organisationer i centrum. Självständighetsdagen hedras lokalt runt om i landet med flaggning, uppvakning vid de stupades grav, gudstjänster och högtidliga fester. Utdelning av en lång rad förtjänstmedaljer hör även till nationaldagen som kulmineras med slottsbalen med presidentparet som värdar.

Traditionen att lägga ljus i fönstren räknas till en nationaltradition som härstammar från 1800-talet då nationalskalden Johan Ludvig Runeberg hedrades i samband med hans födelsedag den 5 februari. I slutet av 1800-talet blev två tända ljus i fönstren en protestyttring mot förryskningssträvandena. Senare ansågs ljus i fönstren på självständighetsdagen stå för borgerlig fosterländskhet. Numera associeras ljusen i fönstren inte med politisk tillhörighet eller samhällelig position utan anses som en vacker symbolisk handling för att ära fosterlandet, en tradition som alla medborgare i landet såväl fattig som rik, oberoende av politisk tillhörighet har möjlighet att medverka i.
Text: Beatrice Blåfield
 

För att hedra självständigheten tänder vi två ljus i fönstret. 
Foto: Synnöve Mansikkaniemi
 

Hedersvakt vid hjältegravarna i Karis 1970-talet.
Foto: Hembygdsarkivet, Lokalarkivet Arresten.

Penkis eller bänkskuddardagen 1963, Karis-Billnäs samskola
Foto: KBS bildsamling, Lokalarkivet Arresten.

 

I februari vid sportlovstider är den sista terminen i skolan slut för skolans äldsta studerande, abiturienterna och därefter följer förberedelserna inför studentskrivningarna. Några har redan inlett en del av proven under föregående höst. Nu är det också fritt fram för skolans näst högsta klass att morska upp sig.

Abiturienterna tar på olika sätt med spex och glam avsked av skolan, sina lärare och av den näst högsta klassen. Det nya skedet går under namnet bänkskuddardagen, man skuddar så att säga skolans stoft av sig, på finska penkinpainajaiset. Av tradition åker ofta utklädda abin ropande och gastande på utsmyckade lastbilsflak runt stadens gator och kastar mängder av karameller över bord under färden, till de yngres förtjusning.

Fram till år 1921 avlade alla abiturienter i vårt land studentexamen vid Helsingfors universitet men efter det arrangerade var och en skola det praktiska kring examensskrivningarna. Balen som av tradition ordnas i skolorna är inte längre abinas utan nu en begivenhet för de äldsta studerande i skolan.

Under krigsåren ordnades inget penkisfirande. Men några mera högtidliga begivenheter kunde stå på programmet. I Helsingfors uppvaktades till exempel Runebergsstatyn med sång. Våren 1940 fick abina på grund av kriget sina avslutningsbetyg utan att ha genomgått kunskapsprövningar i form av studentskrivningar.
Text: Beatrice Blåfield

Texten i gratulationsbrevet lyder:
”Welment
GRATULATION
Till
KNIPSMEDEN A-
DOLPH KLOKER
Uppå Namnsdagen
Som fires den 23 Junij 1829”
”Må Adolph må helt Glad.
Uppå sin Namnsdag
Med stor frögd, sin Namns-
Dag fira, O, Herre Stor, Som i Hög-
den bor, Eder med all Sällhet fira.
Lef förnögder då, med Moder lika så.
Äfvenledes Syskon och Wänner alla
Att ADOLPH må helt glad.
Säga Gud är Far
Dem som honom uppå Kalla
Lef förnögd till Er sista lefnads qvell
Må intet Moln Er Himmel Hölja.
Utan i en Öm Makas famn lefva väl,
Och Göra dess dagar Säll”
Foto: Hembygdsarkivet / Lokalarkivet Arresten
 

Den som fått sig tilldelat flera egennamn kan se fram emot många namnsdagskalas. Jo så var det förr, men i våra dagar är påståendet missvisande, för numera är det mera vanligt att namnsdagsföremålet inte får ta emot en endaste gratulation. 

Förr firade familjer sina medlemmars namnsdagar med kaffekalas, man kunde till och med ställa till med större middagsbjudningar, åtminstone alla som hade råd och möjlighet till det.

Namnsdagarna har kristet ursprung. Den äldsta bevarade svenska almanackan är skriven för år 1585, och skrevs av den i övrigt okände Petrus Olai Vadstenensis. Den finska almanackan utkom för första gången 1608. Namnlängden var kopierad ur katolska helgonkalendrar. Allt eftersom tiden gått har namnlängderna fått tillägg och ändrats, influerande av den svenska historiska tiden och den likaså ryska. Vårt lands poeter och sagoberättare har fått egna dagar noterade i almanackan, så som Runebergsdagen (5 februari), Topeliusdagen (14 januari) och Aleksis Kividagen (10 oktober), liksom också vissa bestämda veckor under året har betydelse för det organiserade jordbruksarbetet. Den svensk- och finskspråkiga befolkningen har sedan 1929 separata namnsdagskalendrar. 

Husbonden på Stor-Kansbacka i Karis gjorde i början på 1900-talet ett fynd på sin åker, en tobaksdosa i mässing. En kalender var ingraverad på dosans lock och botten. Den gällde från år till år och betecknade de mera betydelsefulla namnsdagarna för helgon och var dels också försedd med figurer som hänvisade till dagliga jordbruksgöromål. Almanackan kunde hänvisas till 1700-talets Sverige, tillverkad i Skultuna mässingsbruk.

En tobaksdosa med almanacka liknande den som hittades på Stor-Kansbacka har auktionerats ut på Bukowski.
Foto: Bukowskis

 

I högre ståndsfamiljer firades namnsdagar redan på 1600-talet och till Finland kom traditionen ett århundrade senare. Här var de sydvästra kuststäderna först med att anamma traditionen som influerades av tyska handelsmannafamiljer.

Namnet Wilhelm var ett familjenamn som gick i arv inom familjen på Karsby herrgård i Tenala under 1800-talet. Namnsdagen firades den 6 april. Då ställde familjen till med namnsdagsbjudningar som omfattade middagar och kaffekalas. De som inte kunde närvara skickade  ofta gratulationsbrev. Som kuriositet kan nämnas att boken Finländskt herrgårdsliv – En etnologisk studie över Karsby gård i Tenala utkom 1978 med Bo Lönnqvist som redaktör.

Namnsdagarna under fruntimmersveckan mellan den 20–24 juli hör kanske i våra dagar till de mest firade, eftersom det då är sommar och familjemedlemmarna mera tillgängliga på grund av sommarledigheter. Då kan Sara, Margareta, Johanna, Maria och Christina sjungas upp och bjudas på ett kaffekalas i naturen med närvarande släkt och vänner, även om just de här julidagarna har rykte om sig att vara regniga.
Text: Beatrice Blåfield

    
  En namnsdagshälsning från en vän 1914.
Foto: Bildsamling J. Henriksson, Lokalarkivet Arresten.