Solnedgång och soluppgång från bron över Pojoviken i Ekenäs.
Foto: Tor-Erik Stolpe
Den hedniska “julen” bestod även i Norden av dragkampen mellan ljus och mörker. Då vintersolståndet nalkades och mörkret bredde ut sig växte osäkerheten om solens återkomst. Därför betonades mörkret och döden innan det kristna ljusare budskapet fick spridning från och med 300-talet. Redan under sagornas tid i Norden talades det om att “dricka jul”. Det dracks sanslöst och själen upplevde sig närma döden. Under denna tid trodde man sig kunna se in i framtiden. För de avlidna skulle mat ställas fram på bordet och dörrarna vara olåsta. Först mot nyåret kvickande man till och befallde tomtar, de avlidnas själar och själva döden att avlägsna sig från stugan.
I antikens Grekland och Rom var jultiden solgudens, Saturnus födelsefest, som firades i början av januari. I Rom kallades “julfesten” Saturnalia och under festtiden upphävdes klasskillnader och slavarna fick håna sina värdar hur mycket de ville. Saturnalias karnevalistiska stämning nedtonades av kyrkan på 300-talet och den kristna julen flyttades till den 25 december. I stället för Saturnus låg ljuset i form av Kristusbarnet i stallens krubba eller lyste upp grottans mörker.
Text: Meri Arni-Kauttu
I väntan på julen tänder vi ljus och fördriver mörkret.
Foto: Wallhere.com