Konsul Höijers interiör, Kungsgatan 4 (Vidar Lindqvists samling).

 (Ekenäs Fotoklubb, Peter Sjöstrand)
 Kungsgatan 4 i Ekenäs.

Romantikens idé- och stilriktningar var en reaktion mot upplysningstidens rationalism och stramhet. I inredning och möbeltillverkning från och med början av 1800-talet ses en frammarsch av upprepningsstilar. Renässans-, nybarock-, och rokokostil samt kombinationer av dessa gav form åt möbler och interiörer i ståndskretsar. Rummen fylldes med möbler, mattor, textilier. Tunga gardiner användes också vid dörröppningar. Uppfinningen av skruvfjädern gjorde stolen och soffan bekväma och stora.
Konsul Frans Höijer inledde tillverkning av lack, polityr, brännvin och likörer vid hemgården på Kungsgatan i Ekenäs. Han var även en uppskattad kommunalpolitiker och kulturmecenat. Hos Höijers möter vi i hans herrum (se bilden) den s.k. Petersburg-Ludwig XVI-stilen, en kombination av nyrenässans och -barock med en fläkt av den populära turkiska stilen: plyschöverkast, tunga borddukar och dynor med stora ornament samt mjuka stolar. Bakom möblemanget står en replika av Venus från Milo. Hyllor, väggar och bordsytor svämmade över av dekorationsföremål. 
 

1800-lukua kutsutaan porvariston vuosisadaksi, jota voi luonnehtia tekniikan ja teollisuuden muutosprosessin ohella myös luonnontieteen vallankumoukseksi. Kansallismieliset ja kansalaisyhteiskuntaa rakentavat liikkeet raivasivat tieltään vanhaa aatelistoa. Porvaristo halusi näyttää vaurautensa ja yhteiskunnallisen painoarvonsa nousua esinepaljoudella. Vallitsi tyhjän paikan kammo ja runsaus miellettiin kauniina. Porvariston asuintalon pohjapiirros muuttui keskeissalista eriytyneiksi maailmoiksi, jossa palvelusväki, perheen asuintilat ja edustuspuoli olivat toisistaan erillään. 

 Barnens dag och simpromotion 1955 i Fiskars. På lastbilsflaken sitter Fiskars hornorkester. Kortegen startade vid samlingslokalen och åkte till simstadion vid Degersjö. Byggnaden längst t.v. är vagnslidret; sedan stall-byggnaden med tornuret och t.h. nya kasernen (Fiskars museums bildsamling).


(Ekenäs Fotoklubb, Viveka Rabehl)
Dagens simundervisning sker till största del vid Ekenäs simhall.

I slutet av 1920-talet blev simundervisning en viktig del av Samfundet Folkhälsans (grundat 1921) verksamhet. Med lek, gymnastik och rörelse inledde man först kampen mot tuberkulos. Enligt statistiken drunknade år 1936 inalles 89 barn och siffran blev allt dystrare år för år. Folkhälsan tog ansvar för att starta simundervisning. Den första livräddningskursen ordnades 1937 och den populära kursen var sedan dess återkommande. Säkerhet, utrustning och underhåll på badstränder på svenskspråkiga orter förbättrades. På 1950-talet ansvarade Folkhälsan nästan helt ensam för simundervisning i Nyland och Åboland.

1880-luvun alkupuolella oli Suomeen kotiutunut Ruotsista uimapromootiot, joissa akateemisten esikuvien mukaan jaettiin uimareille laakeriseppeleitä ja uimamerkkejä. Kuvassa uimapromootioon Degersjön rannalle matkaava seurue vuodelta 1955 Fiskarsissa. Meidän päivinämme perusopetuksen opetussuunnitelman mukaan uimataidon alkeet opetetaan koulussa 1–2 luokan aikana.  

Ramsholmen. Musikfest 1891 (EKTA museum).


(Ekenäs Fotoklubb, Peter Sjöstrand)

I det autonoma Finland ordnades tvåspråkiga musikfester enligt tyska och estniska förebilder. Festerna var fosterländska och folkliga. Klasskillnader borde avskaffas, skrevs det i pressen på 1870-talet. Idealet var att sångfester skulle bringa det högre samhällsskiktet närmare allmogen och att festerna skulle vara fosterländska. Musikalisk bildning skulle spridas och förstärkas på landsorten. Språkstriden i Finland ledde till att sångfester ordnades huvudsakligen skilt på svenskt och finskt håll. Den första svenskspråkiga musikfesten ordnades 4 – 5.7.1891 i Ekenäs. Över 1000 deltagare strömmade in i Ekenäs. Deltagarna inhystes i seminariebyggnader under de två dagarna som musikfesten och de tillhörande sångtävlingarna varade. I juryn satt bl.a. Jean Sibelius, som hade återvänt efter två års studier utomlands. Första pris tilldelades Arbetets Vänners kör i Helsingfors.

Tammisaari oli kietoutunut juhla-asuun. Asemalta satamaan vievillä kaduilla liehuivat liput ja talot oli kiedottu köynnöksin ja viirein. Juhlaväki marssi kulkueissa kansallispukuihin sonnustautuneina upeasti koristetulle Ramsholmenin laulupaviljongille. Sipoon lauluyhdistyksen esitys oli vaikuttava koska sen katsottiin ilmaisevan ruotsinkielisen ”rahvaan” keskuudessa elävää musikaalista tunnetta. Juhlien pääpuhujana oli professori Fridolf Gustafsson. Hufvudstadsbladet kertoi, että poliittinen puhe sai tuhatpäisen väenjoukon kyynelsilmin kajauttamaan eläköön-huudon Suomelle. Laulujuhlilla järjestettiin lukuisia ekskursioita ja luentoja. Helsingin Taideyhdistyksen järjestämässä taidenäyttelyssä vieraili yli 5000 katsojaa. 

 (Dragsvik fångläger (Kansan Arkisto1919)


 (Ekenäs Fotoklubb, Peter Sjöstrand)

En av inbördeskrigets konsekvenser tog plats i det dystra fånglägret i Dragsvik sommaren 1918. Enligt fånglägrets överläkare Robert Tigerstedt tilltog dödligheten i augusti. Dödligheten var den högsta bland alla fångläger i Finland, då var tredje fånge dog där år 1918. Fångarnas obefintliga hygien ledde till rekurensfeber och den ruttnade klippfisksoppan försvagade motståndskraften. Den röda fången Emmi Lehtonen har beskrivit hur fångarna måste sova på kalla cementgolv i Dragsvik men senare förflyttad till Sveaborg fick hon säng och strömadrass. Efter att Tigerstedts hemliga rapport såg dagsljus i Sverige förbättrades omständigheterna i fånglägret en aning. Brukspatronen i Svartå, Hjalmar Linder hade redan i maj vädjat om försoning. Men hatets atmosfär var så kraftig att Linder blev persona non grata, utfryst och såg sig tvungen att emigrera.

Valtionhoitaja Svinhufvud pienensi yli puolella punavankien määrää kahdella armahduksella syksyllä 1918. Vuoden 1921 jälkeen Dragsvikiin keskitetyt poliittiset vangit saivat pakkotyöleirillä poliittisen vangin statuksen. Vähäisemmän työvelvollisuuden vuoksi vangeilla oli mahdollisuus opiskella ja lukea. Edistyneemmät vangit toimivat opettajina. Dragsvikin leiriä kutsutiin siksi Tammisaaren yliopistoksi. Oikeistoradikalismin vahvistuttua 1920-luvun lopulla pienenivät opiskelumahdollisuudet. Vangit lakkoilivat ja aika ajoin heidän kovakourainen pakkoruokintansa johti kuolemaan.  Nimettömiin hautoihin haudattujen punavankien hautakummulle pystytettiin 1951 muistomerkki ja 1986 kaiverrettiin vainajien nimitauluun noin 3000 nimeä. Piispa Erik Vikström siunasi vainajat 1992. Kangerteleva sovintoprosessi oli saanut alkunsa. 

Emma Irene Åström (Jacobsson, Selma; H. Holmström,  Finna  Helsingin yliopistomuseo)


 (Ekenäs Fotoklubb, Peter Sjöstrand)
 

Ekenässeminariet, som var ämnat för skolning av blivande svenskspråkiga kvinnliga folkskolelärarinnor, invigdes 1871. Staden Ekenäs borgare ställde sig välvilliga gentemot seminariet och erbjöd seminariet byggnader tillhörande säteriet Ekenäs Ladugårdkostnadsfritt. Den mest namnkunniga seminarielärarinnan var banbrytaren Emma Irene Åström, Finlands första kvinnliga magister och en enastående pedagog. Hon blev ledstjärna för den svenska kvinnorörelsen. Som lärare blottade hon för eleverna betydelsen av att uppfylla livet med sanningssökande. Emma Irene till ära skrev Z. Topelius berättelsen ”Stjärnornas kungabarn”. Hon blev hyllad även i Sverige. Den kända pedagogen Ellen Key skrev om henne och som musa inspirerade hon Viktor Rydberg.

Kansakouluopettajan tuli 1800-luvun Suomessa osallistua kansankunnan rakentamiseen ja hänen oli asetuttava mallikuvaksi kansan yläpuolelle. Naisten tulo koulutuksen piiriin vahvisti suomalaisen kansalaisyhteiskunnan syntyä. Koulutetut naiset tulivat yleensä virkamies-, porvaris- tai korkeimmista yhteiskunnallisista luokista. Emma Irene Åströmin taloudelliset mahdollisuudet koulutukseen olivat olemattomat, mutta isoisältä saadut vahvat sivistykselliset esikuvat kannustivat häntä jo lapsena voittamaan opiskelun esteet. 

  Fångst håvas i slädarna, Bromarf 1928 (Segerstråle Curt, Finna SLS)


 Fiskhandlare på Ekenäs torg (Ekenäs Fotoklubb, Peter Sjöstrand)

På vintrarna drog man not i Bromarf. Ett notlag bestod vanligtvis av 12−14 män. Till förman för laget valdes en notkung som bar ansvaret för arrangemanget. I Wättlax var Gustaf och sonen Vilhelm Lignell kända notkungar. I tiderna fanns det t.o.m. fyra notlag i trakten. Notan kunde vara ca 150 famnar lång och 40 alnar djup. Notan sattes i vaken och drogs upp med hjälp av en vinsch dragen av starka händer eller med häst. Fisk, främst strömming kunde fångas upp till 1000 kg/dag. Omkring första världskriget levererades all fisk med segelbåtar till Hangö, senare även till Reval.

Ammattikalastajien määrä on voimakkaasti laskenut ja valtaosa suomalaisten syömästä kalasta on tuonnin varassa. 2010-luvun lopulla Suomessa laskettiin olevan enää noin 700 päätoimista kalastajaa ja määrän odotetaan romahtavan eläköitymisen vuoksi. Kalastuksen merkitys sekä ravintona että Itämeren tilanteen kohentajana on merkittävä. Ympäristökuormitus on vähentynyt parin vuosikymmenen aikana 70% kalastuksen kun on osoitettu poistavan rehevöitymistä. Silti suomalainen syö vuodessa keskimäärin vain 13 kiloa kalaa fileeksi laskettuna. Minkkituotanto lisäsi väliaikaisesti silakan pyyntitarvetta. Teolliset menetelmät ja kalakantojen väheneminen verottivat työvoimavaltaista pyyntimuotoa, nuotanvetoa. Kalastajien määrä on romahtanut ja verkkokalastuksella on vastuksenaan merimetsot ja hylkeet. 

 Järnvägsbygge i Ekenäs (EKTA-museum, Fagerska samlingen)

 (Ekenäs Fotoklubb, Peter Sjöstrand)

Järnvägsbygget som inleddes i Finland på 1860-talet gynnade städernas borgerskap. En av drivkrafterna bakom Hangö-Hyvingebanan var Ekenäsbon, konsul Frithiof Hultman. Åbo och Helsingfors bekämpade planen för banan eftersom de betraktade Hangö vinterhamn som sin konkurrent. Enligt Hultman skulle utrikeshandel och transitotrafik året om främja alla, inte minst Ekenäs. Ekenäs skulle bli stapelplats för trävirke. På grund av intriger, påbörjades bygget på allvar först 1872. Mark exproprierades, järnvägen korsade gamla vägar och på stadens gator hördes svenska, finska, ryska och tyska.  

Kaupungin porvarit auttoivat auliisti rakennustyön etenemisessä, vaikka muutamat heistä menettivät kaupungille maitaan. Belgiasta ja Englannista toimitettiin viidestä eri työpajasta rakennusmateriaalia Pohjanpitäjänlahden yli rakennettuun rautatiesiltaan vuonna 1873. Kun ensimmäinen juna tuli lopulta Tammisaareen 30.7. ryntäsi suuri väkijoukko ”Hanko”-nimistä suurta ja kirjavaa veturia katsomaan. Sen ääntä verrattiin lehmän ammuntaan. Silta jouduttiin rakentamaan myöhemmin ilmenneiden vikojen vuoksi uudestaan muun muassa Hangon Kuningatarvuorelta toimitetulla graniitilla. 

 Växthus och drivbänkar i Fiskars, ca 1915-20. Fiskars äldsta växthus. Nytt växthus byggdes på samma plats. Mannen som kör hästen är s.k. "Trädgårds - Karlsson". Mannen längst t.v. trädgårdsmästare Karl Fredrik Ekholm (s.k. "Gamla Knalli" (Fiskars museums bildsamling).


Juholan Puutarha, Mustio / Svartå (Ekenäs Fotoklubb, Satu Wikström)

Akademin i Åbo och Åbo botaniska trädgård har format trädgårdskulturen i Finland från mitten av 1700-talet. Det var nyttans tidevarv och trädgården skulle förutom estetiska ändamål bringa nytta åt hushållet. För de högre samhällsskikten skulle trädgården bestå av ”lustgård”, ”fruktträdgård” och ”köksgård” med bl.a. örter. På Fagervik gård hade man på 1780-talet två växthus där det experimenterades med exotiska växter som mimosa, citrusfrukt och fikon. I orangerier som blev allmänna på stora gårdar i mitten av 1800-talet växte ananas och tropiska arter.

Fiskarsissa ruukinkonttorin läheisyydessä sijaitsivat 1800-luvun alkupuolella paikkakunnan ensimmäiset kasvihuoneet. Hyötypuutarhaharrastus ja vuoroviljely levisivät myös työläisten keskuuteen. Rankkoina lamavuosina alueella säästyttiin nälänhädältä. Työläisten palstat tuottivat lähinnä perunaa, pinaattia ja kaalia. Eksoottiset persikkapuut kuuluivat von Julinin valikoimaan. Kuvassa vasemmalla näkyy Fiskarsin vanhin kasvihuone. ”Gamla Knalliksi” nimetty puutarhamestari Karl Fredrik Ekholm vasemmalla, hevoskuski tunnettiin nimellä ”Trädgårds Karlsson”.

Fiskars bruk, Övre bruket
Från vänster i förgrunden transformatorbyggnaden gjord av slaggtegel. Bakom Slaggbyggnaden bostadshus som brann vintern 1932.  Åkerradens villor, vita huset t.h. Nya Ladugården 1919 - 1921. Huset i bildens mitt - med vita "fönsterluckor" - är s.k. mejerskans hus, pepparkakshus. Ovanför ladugården ser man skomakarbacken med bl.a. Wilhelmshöjd. Fiskars vykort från 1920-talet. Såldes i Fiskars Minuthandel. Tid före 1923 (Fotograf Gustaf Welin, Fiskars museums bildsamling).


  Fiskars bruk, övre bruket (Ekenäs Fotoklubb, Outi Karikivi) 

Fiskars ligger omringat av åkerfält och furuklädda höjder. Landsvägen för oss mot bruket och det första vi ser är Samlingslokalen. Den invigdes 6.11.1896 med en stor folkfest. Skådespel, sång och dans ljöd glatt i det av Fiskarsbördige Waldemar Aspelin ritade husets sal. Även brukets bibliotek inrymdes i Lokalen. Vid invigningen spelades pjäsen ”En midsommarnatt i Dalarna”. Salen hade även en ypperlig flygel, vilken möjliggjorde högklassiga konserter. Sedan frivilliga brandkårens uppkomst spelades hornmusik på fester utom- och inomhus på orten, och körerna leddes i tiderna av en kapellmästare som huvudsyssla. Horn- och stråkorkestrar samt sångföreningen jämte andra föreningar övade och samlades i Lokalen. 

Fiskarsin odotetuimpia juhlia olivat palokuntalaisten juhlat. Lapset tuskin malttoivat odottaa soiton ja liehuvien viirien juhlistamaa marssia kylän halki. Rumpali kulki kärjessä, musikantit seurasivat valkoisin myssyin ja välkkyvin vaskisoittimin ja vihreät banderollit kannoillaan, perässään punaisiin vaatteisiin sonnustautunut sammutuskomppania. Ohjelma oli tasokas ja kunnianhimoisesti toteutettu. Eräänäkin vuonna esitettiin marionettiteatteria. Legendaksi tuli hienoseppä Levinin ilmestyminen valkoisella hevosella Kustaa II Adolfiksi pukeutuneena. Odotetuin huipentuma oli kuitenkin juhlan päättävä ilotulitus. Tuolloin jo iltahämärissä tanssahdeltiin saksalaista polskaa ja nukahdeltiin juhlan uuvuttamana, mihin sattui. Juhlien maine kiiri kauas ja se veti vuosittain ulkopuolisia paikalle. 

(Fiskars Pehr Adolf Kruskopf 1845,  Finna Museiverket​)

(Ekenäs Fotoklubb, Outi Karakivi)

Pojo var föregångare i järnproduktion på 1600-talet i Finland. Peter Thorwöste från Åbo stod inte blind inför de möjligheter som skog och vattendrag erbjöd. Under drottning Kristinas tid 1649 fick han rättigheten att grunda en masugn och att bygga stångjärnshammare. Valloner och tyskar flyttade som yrkeskunnig arbetskraft till orten. Då apotekaren Johan Jacob Julin köpte bruket 1822 utvecklade han verksamheten i bruket som en visionär. På sina studieresor utomlands förstod han att nya industrigrenar och maskinell verksamhet måste tillämpas för att överleva. Förutom fabriksproduktion tillämpades de modernaste metoder i hälsovård, skolgång, skogs- och lantbruk. Under tider av hungersnöd och depression klarade bruksinvånarna sig tack vare brukets självförsörjning. Som nybyggare lät Julin på 1820- och 30-talet uppföra kontor, ekonomibyggnader, apotek, arbetarkaserner och en tegelbyggnad med klocktorn ritad av Carl Ludvig Engel.

Fiskarsin ruukkialueen päärakennus Kivilinna on tyyliltään uusklassinen ja siinä näkyy Charles Bassin ja C. L. Engelin kädenjälki. Julkisivussa keskikerros on suunniteltu ilmentämään asemaa rakennuksen pääkerroksena. Engelin piirtämät rakennuksen sivusiivet toteutuivat vain osittain. Säätyläiselämä kokosi vuorineuvokseksi nimetyn ja aateloidun Johan Jacob eli John von Julinin linnassa Suomen niukkalukuisen aateliston suuriin juhliin. Raudantuotannon kannattavuuden heiketessä ja epäonnisen perinnönjaon jäljiltä elämä saattoi olla Kivilinnassa ajoittain vaatimatonta. Hildur von Julinin kerrotaan omakätisesti repineen salongin verhot alas ja verhonneen niiden kankaalla huonekalujen kuluneet päällykset.

(Rilax gård 1910, Brander Signe 1910 , Finna Museiverket)


 (Ekenäs Fotoklubb, Peter Sjöstrand)

Gustavianen Johan Fredrik Aminoff dömdes i Stockholm 1794 att förlora sitt liv men domen stadfästes till livstidsfängelse. Benådad och återupprättad två år senare av den nytillträdde Gustav IV Adolf, återvände han till sin tjänst och återköpte sitt barndoms Rilax. Trogen mot kejsaren som han var, fick han betydande uppgifter i Finska Kommittén och blev upphöjd i grevligt stånd 1819. På Bromarvhalvön i Rilax, släktens hemgård sedan början av 1700-talet, lät Johan Fredrik resa en ny huvudbyggnad ritad av fortifikationslöjtnanten Pehr Granstedt 1804─1806. Den representerade svensk spartansk nyklassicism, och var stilmässigt företrädare för den svenska nyantiken. Landskapsarkitekturen och parken var magnifik, byggd i engelsk stil, en stil som hade blivit känd i vårt land i slutet på 1700-talet.

Englantilainen puutarha ei suitsinut luontoa barokkityylisen puutarhan lailla. Luonnonmuotoja mukaillen hyödynnettiin maastoa ja lisättiin mieltymysten mukaan maisemaan sopivia rakennelmia, esimerkiksi temppeleitä. Riilahden kartanon sisustus heijastaa taitekohtaa Ruotsin ja Venäjän vallan välillä. Johan Fredrikin kotijumala oli Kustaa III, jonka yhdestä kolmesta säilyneestä kuolinnaamiosta säilytettiin mahonkiastiassa kartanossa. Sisustus on pietarilaistyylistä empireä ja muistuttaa paikoin korkea-aatelista tyyliä Nikolai I:n ajalta.

 Karis järnvägsstation och omgivning (M. L. Carstens 1908. Museiverket. Finna Historiska bildsamlingen)


(Ekenäs Fotoklubb, Roland Öster)

I Carriss som Karis hette under medeltiden, befann sig en av de största bronstida bosättningsområdena i Västnyland. En gynnsam handelsplats fanns mellan Svartån och Läppträsk, där en av kustens bästa hamnar låg för drygt 2000 år sedan. Landsbromalmen var bebodd redan på stenåldern. Läppträsk stod i förbindelse med havet och bortom åsarna nåddes Tavastland via en vattenled från Svartå. Ett försök att bygga en kanal har spårats och den har kallats för ”Grabbes kanal”. Senare har Karis kallats för nybyggarsamhälle på urgammal grund. Mot nordväst gränsade området till Pojo-Billnäs brukssamhälle. Längs Fiskarsån och Svartåns nedre lopp hade ett omfattande industriområde uppstått. Då stationssamhället byggdes upp (1873 och 1899) på Kila bys mark tog Karis ett steg in i det förmoderna.

 Arkeologeille Karjaan alue on aarreaitta. Suomen varhaisimpina asutettuina alueina seudulta on löydetty asuinpaikkojen lisäksi muinaishautoja, kummeleita ja muinaislinnoja. Varhaiset asukkaat olivat varsinaissuomalaisia mutta 1400-luvulle tultaessa Karjaa oli ruotsalaistunut. Aikoinaan Karjaan pitäjän alueella sijaitsi Mustion ruukki, joka on Suomen vanhin (1561). Ruukilla ovat vierailleet sekä Ruotsin että Venäjän hallitsijat.  Entisellä Karjaan maalaiskunnan alueella valtaa pitivät mahtisuvut, kuten Grabbe, Stålarm, Horn ja Linder. 1900-luvulle tultaessa kaikki oli toisin. Karjaa muuttui rautatien myötä esimoderniksi yhteisöksi, jossa liikkui raha ja uudet vallankumoukselliset aatteet.