Det var kanske nu jag beslöt ta över bestyren i köket. Steka, koka och önska alla välkomna till bords under många år. Inga protester inte heller några tack.
I tidiga tonåren och framåt, blev jag ofta bjuden till min väninna Y:s hem. Där huserade Y:s pappa oftast vid spisen. Pappan kom som vanligt instormande till köket med sina inhandlade proppfulla matkassar, kavlade upp ärmarna och så började det hända. Kanske var hans fru och jag i vägen vid sådana tillfällen då middagen förbereddes. Men jag insamlade hungrigt alla knep över hans axlar: hur spagettisåsen skulle tillredas, mera tabasco, mera stekt lök, mera vitlök - fast på den tiden hällde han inte i rödvin och lade inte heller med sardeller i såsen som jag brukar i mitt kök. Hans frikadeller var ett recept att ta tillvara där de små gröna kaprisen är ett måste.
Receptet till Y:s pappas grillade broilers med den hemlagade Grillsåsen, med stort G, har jag aldrig riktigt kunnat rekonstruera. Jag kommer nära men ändå inte riktigt. Kanske beror det på den förr så goda stämningen hos familjen: pappans sprudlande glada sångröst, där han står i sina simbyxor med den stora bruna magen utanför, och med en kall öl i handen. Alla vi kring bordet i solskenet hungriga som små grisar, för det hörde därefter till att man åt med händerna. Såsen förblev pappans hemlighet liksom många andra delikata recept. Men inspirationen och kärleken till matlagning, dessa två viktiga ingredienser fick jag ärva. Dem har jag burit med mig längs med åren ända fram till mitt eget kök var det än varit.