”De gula våningslamporna tändes en i taget tills hissen stannade i sjätte våningen. Han puffade upp hissgrinden med foten och gick fram till den bastanta dörren där firmans namn stod ingraverat på en blänkande mässingsplåt.”
Hon tar av sig glasögonen, hjärtat bultar, hon fortsätter
”Om den långa nyckeln gick att vrida runt i säkerhetslåset visste han att ingen annan hunnit före honom.”
Kan det vara sant?
Hon sätter boken åt sidan och försöker minnas.
Solen gick ner över medelhavet. Hon hade parkerat sin husbil högt uppe på en kulle med utsikt över Sardiniens sydkust. Hon drack ett glas rött vin och åt traktens delikates ostar då hon såg en man komma gående med ryggsäck. Hon lade genast märke till hans slängiga nonchalanta stil och långa ljusa hår. En nordbo - tänkte hon. Han kom närmare och sade ciao,
Hon svarade go kväll och fick önskad effekt.
-Nämen hej!
Efter lite småprat satte han sig ner och hon bjöd på ett glas vin. Han bodde på ett hostell i närheten. Hon beslöt sig för att stanna kvar en längre tid än hon tänkt sig, innan hon körde vidare. Han kom ofta förbi hennes husbil och de tog långa promenader längs kusten. Som ensam resenär var hon alltid på sin vakt, men för honom fick hon snabbt förtroende. I motsats till andra män var han intresserad av vad hon tänkte och hon var glad över uppmärksamheten. Hon berättade att hon livnärde sig på att åka runt och fotografera. Vid sidan om höll hon på med ett deckarmanus. Då hon bad honom berätta något om sig själv svängde han skickligt över samtalet till att handla om henne. Obemärkt tog han reda på allt om henne, hennes vänner, arbetskontakter, e post och telefonnummer. Hon visste inte ens vad han hette i efternamn.
Det hade regnat på morgonen, nu sken solen. Hon tog kameran med sig och vandrade upp i bergen. Purpurhönorna och klipphönorna sprang undan då hon närmare sig men getterna gick omkring utan att ta notis om henne. Hon fick några närbilder av getter och det turkosa havet som bakgrund. En bra dag. Hon närmade sig husbilen och fick onda aningar. Hade hon satt för gardinerna? Bilen var olåst. Hon öppnade dörren och märkte att skåpdörrarna var öppna och innehållet utkastat på bilgolvet. På sängen låg hans skärmmössa. Hon var säker på att hon hade låst bilen. Datorn var borta, minnesstickorna med säkerhetskopiorna var borta, alla hennes anteckningshäften var borta. Passet var borta, hennes bankkort var borta.
Resan hem var tung. Av försäkringsbolaget fick hon kalla handen, de ersatte inget eftersom hon lämnat bilen olåst. Men hon hade ju låst dörren, det gör hon alltid. Förklaringen kom då hennes bror berättade att om någon varit i närheten då hon låste sin bil, kunde hen med en apparat förhindra att låset gick i lås. Hon hade klickat på nyckeln, trott att dörren var låst och gått sin väg.
Hon läser sin bok. Författaren är Henry Abrahamsson. Nu vet hon hans efternamn.
Ann-Marie Lindqvist