Kajsa slog motvilligt upp ögonen. Hon hade en känsla av att hon drömt något otrevligt, fragment av drömmar som hon nu inte fick tag på, något som gjorde att hon kände sig vagt olustig.
Så med ens slog henne vetskapen med full kraft. Det var ingen dröm. Den bistra verkligheten hade hemsökt henne i drömmen.
Idag var dagen när det skulle ske - hon skulle in på Hem. Åldringshem, där det bodde verkligt gamla människor, medelåldern var säkert över 85 . Hon kände sig inte gammal på det sättet. Må vara att hon var skröpligare än förr, men hon kände sig fortfarande ung till sinnet. Mot hennes vilja skulle det dessutom ske. Hennes son hade försökt övertala henne i månader och nu hade hon slutligen fallit till föga.
- Mamma, du måste förstå att du inte längre kan bo hemma! Du klarar dig inte ensam och jag är rädd för att du skall falla och bli liggande utan att kunna kalla på hjälp.
- Det är bara för ditt eget bästa! hade han tillagt vädjande och det var som ett eko från tiden när barnen var små och inte ville lyda. Då klipptes onödigt resonemang av med just de orden. Nu var det ombytta roller, hennes auktoritet hade smulats sönder.
Kajsa tänkte surt att det knappast bara var för hennes eget bästa. Sanningen var den att hennes barn skulle slippa oroa sig för sin gamla mamma om hon bodde på ett servicehem. Ansvaret tyngde som det nu var.
Hon suckade. Nu var hon förstås orättvis. Hon visste nog med sig att det skulle vara den bästa lösningen, men när det bar så emot! Hur skulle hon kunna lämna sitt älskade hem med alla kära minnen?
Hon satte sig mödosamt upp i sängen och lät fingret löpa över den broderade duken som täckte nattduksbordet intill sängen. Så vacker den var! Duken hade hon broderat under sin förlovningstid när hela livet låg som ett outforskat äventyr framför henne.
Allt hon behövde fanns här i hennes rymliga och trivsamma tvårummare. Hennes älskade krukväxter, böckerna, fotoalbumen som fyllde flera hyllmeter, tavlorna som de köpt utomlands och som påminde henne om alla de hem som hon delat med sin man. Det förekom perioder när de måste byta bostad med jämna mellanrum då mannen fick en ny utlandskommendering. Att bryta upp då hade inte känts svårt, de var unga och anpassningsbara och de hade varandra. De hade levt ett hektiskt men intressant liv, men som pensionärer var de nöjda med att slå sig till ro i den gamla hemstaden. Hon hade känt då att hon hittat hem, härifrån skulle hon aldrig flytta hade hon tänkt.
Hennes älskade man hade gått bort för 10 år sedan, hon saknade honom varje dag, men hon kände att hon rotat sig i sin nya miljö och ville bo kvar. Hon hade blivit bekant med flera av grannarna, de bytte ofta några ord i trappan och hon visste att hon kunde ringa på om hon behövde hjälp. Hon kände sig inte ensam. Tv:n stod i ett hörn, den tittade hon sällan på, men radion var hennes trogna sällskap. Tidigt på morgonen lyssnade hon på radioandakten och utmed dagen följde hon med nyhetssändningarna.
Det fanns många trevliga radioinslag och hon hade papper och penna liggande inom räckhåll för att skriva ner värdefulla tips.
Ännu för några år sedan hade hon gjort sina uppköp i kvartersbutiken och t.o.m cyklat till gravgården sommartid.
Men nu hade saker och ting förändrats. Kajsa drog sig till minnes episoden när hon fallit på köksgolvet för ett par månader sedan. Hon hade snubblat över en trasmatta och innan hon visste ordet av låg hon i en hög på golvet och hade inte haft krafter att komma sig upp för egen maskin. Trygghetsarmbandet fanns runt handleden, men hon hade inte kommit sig för att trycka på larmknappen. Kanske för att hon innerst inne avskydde att vara beroende av vilt främmande människors hjälp, tänkte hon.
Lyckligtvis var inga ben brutna, hon hade kommit undan med blåmärken. Sonen hade ändå reagerat med bestörtning när det gick upp för honom att hemvården hittat hans mamma på golvet och det framgick att hon legat hjälplös där i flera timmar. Och dessutom vägrat att tillkalla hjälp. Varför? Det var bara en tidsfråga innan hans mamma skulle falla igen.
Kajsa suckade när hon i tankarna återvände till den tråkiga incidenten. Hon visste med sig att hon var halsstarrig som få, men hon ville inte godkänna att hon var så gammal att hon skulle behöva hjälpmedel. Ute på terassen fanns rollatorn som var lånad via hjälpmedelscentralen. Där hade den nu stått oanvänd i snart ett halvår och hon tyckte att den blängde förebrående på henne varje gång hon hade vägarna förbi. Käppen som hon använde var mera diskret och hon kunde ta stöd mot väggen om yrseln slog till, resonerade hon.
Hon skulle ändå inte komma undan det oundvikliga. Dagens datum var inringat med rött i almanackan. Sonen och ledande hemvårdaren skulle dyka upp klockan 10 för att ta henne till åldringshemmet "Aftonsol". Kajsa fnös. Vilket namn! Det kunde ju lika gärna ha hett "Resans slut", det skulle ha varit mera passande.
Kajsa klädde sig mödosamt, det var tur att hon hade sin griptång, den underlättade när hon inte kunde böja på ryggen. Hon drog på sig sockorna och stack fötterna i de luggslitna tofflorna. Sakta hasandes tog hon sig fram till badrummet och skvätte lite vatten i ansiktet. Spegelbilden som mötte henne var ingen upplyftande syn. En sky av vitt rufsigt hår och ett bekymrat veck mellan ögonbrynen. Kajsa prövade att le. Nej, det här dög inte, nu måste hon rycka upp sig! Här hjälpte det inte att gråta och knarra. "Allt har sin tid" Var det inte så hennes mamma brukade säga?
Efter toalettbestyren gick hon de få stegen till köket där hemvårdarna föregående kväll hade förberett dagens morgonmål. Bordet var färdigt dukat, i ett medicinglas fanns dagens piller och i kylskåpet färdiga skinksmörgåsar. Vattnet i kaffebryggaren var uppmätt, det var bara att trycka på brytaren.
Det dunsade till i postluckan och morgontidningen damp ner på tamburmattan. Så hon skulle komma att sakna det ljudet! Kajsa plockade upp tidningen med griptången och slog sig ner vid köksbordet och plöjde som alltid först igenom dödsannonserna. Inga bekanta den här dagen, alltid en tröst.
När morgonrutinerna var avklarade slog hon sig ner i sin favoritlänstol, den gråblå med diskreta rosengirlanger som följt med i alla flyttningar och som hon låtit klä om för ett par år sedan. Hon väntade. Vad annat kunde hon göra nuförtiden? Hon var beroende av hjälp, hon som aldrig tidigare trott sig kunna ta emot hjälp och alltid varit den som skyndat till när hon såg att det behövdes en handräckning.
Det ringde på dörren. Den överenskomna signalen. Pling! Pling! Pling! Tre gånger, inte mera och inte mindre.
Glada, energiska röster hördes på avstånd, det rasslade i låset och hemvårdaren och sonen steg in i tamburen.
- Gomorron mamma! Sonens röst var varm och uppmuntrande. Han klappade henne lite tafatt på armen,
- Nu har vi kommit då mamma, har du packat ner de viktigaste sakerna som du behöver? Vi hämtar mera sen undan för undan. Säng finns redan där på ditt nya rum. Sonen bytte en blick med hemvårdaren och såg okynnig ut.
- Det väntar en trevlig överraskning på dig där framme, du får se sen!
Kajsa nickade tyst. Hon kände sig inte upplagd för glättigt prat nu. Det var väl ändå huvudsaken att hon fogat sig och gått med på flytten.
Resan till Servicehuset tog alldeles för kort tid i Kajsas tycke. Utanför bilens fönster passerade bekanta platser revy. Där var närbutiken med de trevliga expediterna, där skulle hon aldrig sätta sin fot mera. Där var torget med frihetsstatyn och alla torgförsäljarna. Och där vid gågatan låg det stora köpcentret där hon varje vecka brukade lämna in sin lottokupong. Alltid samma rad, familjens olika födelsedatum, hon trodde benhårt på att någon dag skulle hon vinna mycket pengar. Då skulle hon dela med sig åt barnen. Det hade dom gjort sig förtjänta av. Det hade hänt att hon vunnit. Små summor, men det hade uppmuntrat henne att fortsätta. Det var kanske litet synd att spela på tipset, men en rad var väl inte så farligt? Kajsa kramade en näsduk hårt i handen. Varför skulle allt gå så snabbt? Hela livet hade gått så snabbt och inför den här sista flytten skulle hon ha behövt mera tid att förbereda sig.
Framme vid servicehuset stod den unga föreståndarinnan och höll välkomnande upp dörren till foajen. Hennes handslag var varmt och fast och hon verkade uppriktigt glad att se Kajsa.
-Välkommen hit till oss! Hoppas nu att du skall börja trivas, jag tror nog att det skall gå riktigt bra!
Föreståndarinnan steg åt sidan och öppnade mellandörren till följande korridor. Kajsa slogs av att det inne i byggnaden var ljust och luftigt, gröna växter ramade in stora fönster i sällskapshörnan. Hon gick vidare i korridoren medan hon tog in mera detaljer. En brokig hög med storbrättade solhattar fanns på en stol innanför ytterdörren. Skira akvareller som husets invånare av allt att döma målat, var upphängda till påseende i glasgången. Det satt några gamlingar i sofforna och plirade nyfiket på nykomlingen. I en högryggad länsstol satt en äldre man med dagens tidning uppslagen framför sig. En dörr ut mot den prunkande trädgården stod på glänt, det hördes fågelkvitter och ett svagt porlande från en liten springbrunn. Doften av syren blandade sig med förföriska dofter från köket - tydligen skulle middagen serveras alldeles snart.
Föreståndarinnan gick före och slog upp dörren till Kajsas rum som visade sig ligga längst bort i korridoren. I samma ögonblick öppnades dörren till rummet intill och
hennes granne visade sig i dörröppningen. Hon kände hur hon tappade hakan av häpnad. Men var det inte? Kunde det faktiskt vara?
En halvt glömd lite pirrande känsla i maggropen, en stöt av glädje. Hon gamla människan - att hon faktiskt ännu kunde bli så här glad!
Hon rätade instinktivt på ryggen och fick med ens en ny spänst i stegen. Där i dörröppningen stod Elof, hennes gamla klasskamrat från folkskolan! En lätt böjd Elof med snövitt hår och med fåror i det väderbitna ansiktet, men ändå samma skojfriska Elof med pigga bruna ögon och ett pillemariskt leende. Hon kände att det hettade till i kinderna - hon ville bestämt minnas att de hade haft ett gott öga till varandra då för länge, länge sedan. Så var det nog, nu hon var alldeles säker. Elof blinkade glatt mot henne, allt tydde på att han på förhand känt till vem som skulle bli hans nya granne. Det verkade som om hon var den enda oinvigda i sällskapet.
Kanske, det inte skulle bli så tokigt i alla fall? Det här med att bo på hem. Livet var ju inte precis slut för det. Det var kanske här det började? Ett annat liv än det hon var van vid, men kanske det fanns en guldkant ändå?
Elisabeth Liljeqvist