”De gula våningslamporna tändes en i taget tills hissen stannade i sjätte våningen. Han puffar upp hissgrinden med foten och gick fram till den bastanta dörren där firmans namn står ingraverad på en glänsande mässingsplåt. Om den långa nyckeln går att vrida runt i säkerhetslåset vet han att ingen annan hunnit före honom”.
Ett enkelt klick hörs då han vrider om nyckeln i låset. Dörren som är av äldre modell knarrar en smula då han öppnar den. Han för handen snabbt över den skrovliga väggytan för att hitta strömbrytaren och till slut lyckas det. Lampan tänds och han går fram mot klädhyllan där han knäpper upp rocken för att hänga upp den på klädgalgen som någon i tidernas morgon försett med ett fult virkat skydd i en ärggrön nyans. Han blir stående med klädgalgen i den ena handen, medan han greppar rocken under den andra armen allt medan han stirrar på det ärggröna handarbetet. Slutligen lyfter han upp galgen mot näsan och snusar. Rocken har för länge sedan fallit ner till golvet men det märker han inte. Han snusar på galgen gör en grimas och vänder sig sedan om och går med galgen i handen in genom den brunfärgade dörren och vidare fram till det mörka stora skrivbordet som tyvärr sett sina bästa dagar. Där öppnar han den översta lådan där den gamla papperssaxen borde finnas. Han lyfter upp den och kör in den med kraft i det gröna virkade skyddet och klipper till. Han arbetar målmedvetet vidare allt medan den gamla saxen motvilligt tuggar sönder det gamla solkiga garnet. En stund senare går det bra att befria galgen helt och hållet. Med kraft river han bort den återstående delen. Han känner sig samtidigt iakttagen och mycket riktigt möter han Bergmans gråblåa blick. Han har tydligen också anlänt i förtid för nu står han där i dörröppningen med nyckeln i den ena handen och ser mer än förvånad ut.
”Är det din rock som ligger här på golvet”, får Bergman slutligen fram och visar med handen ner mot golvet.
”Ja, ja den förbannade galgen”, får han till svar. ”Den har hängt här i all oändlighet”
Bergman iakttar sin chef, som han jobbat för i många år redan, men böjer sig sedan ner och lyfter upp rocken från golvet. Innan han hinner resa sig helt och hållet hör han steg som närmar sig samtidigt som den gamla klädgalgen körs framför näsan mot honom. Han tar emot galgen och hänger upp rocken på den medan han försiktigt sneglar mot sin chef. Mumlar sedan ett ”god morgon” och försvinner in i sitt eget arbetsrum samtidigt som han stänger dörren ut mot entrén efter sig. Chefen går tillbaka in i sitt rum och sätter sig bakom skrivbordet. Skjuter in den halvöppna lådan, men öppnar den igen en stund senare. ”Var finns pappas sax” säger han halvhögt för sig själv, men redan följande stund får han syn på den där den ligger i bakre hörnet av bordet. Han norpar den till sig och mer eller mindre slänger ner den i skrivbordslådan. Efter det skuffar han igen lådan med en smäll.
Det gamla vägguret tickar på den ena kortväggen. Det har det gjort så länge någon kan minnas. Det är gammalt, säkert från farfars tid. Vackert i och för sig, urtavlan försedd med romerska siffror och dekorativa visare. Pendeln som taktfast rör sig, som aldrig sviker, utom för tre år sedan då den plötsligt stannade. Svårt var det dessutom att få tag i en urmakare som behärskade gamla urverk. ”Men nu går det igen”. Han skuffar av misstag till blyertspennan som rullar iväg ner från bordet vidare ner på golvet och in under skrivbordet. Lite stel böjer han sig ner för att fånga pennan då han hör steg utanför den öppna dörren. Han tittar upp över skrivbordskanten och ser Bergman som tittar in i rummet samtidigt som han passerar på väg till herrummet. Mödosamt reser han sig upp med pennan i handen. Då passerar Bergman igen dörröppningen, men nu åt andra hållet. Den här gången går han bara förbi utan att titta in genom dörröppningen. ”Tvättar han aldrig händerna efter toalettbesöken?” tänker han och ropar samtidigt ”BERGMAN SKA VI GÅ PÅ LUNCH?” Men dörren in till Bergmans arbetsrum stängs och svaret uteblir. ”Jag får väl gå ensam då” tänker han och reser sig upp från stolen. I entrén klär han snabbt på sig rocken och lämnar byggnaden för en timme.
Trapporna blir för var dag lite mera påfrestande, konstaterar han då han återvänder tillbaka efter den ensamma lunchpausen. Fläskkotletten med mos, kanske industriellt framställt pulvermos? En enkel sallad och som pricken över iet en Pilsner som alltid piggar upp. Men hissen som vid återkomsten inte fungerar drar ner på humöret och den behagliga värmen som spritt sig i kroppen efter pilsnern är som bortblåst. Nu gäller det bara att kliva uppför ett trappsteg i taget. Solen tittar lämpligt in genom fönstret i trappuppgången och återspeglar sig i ytterdörrens kopparplåt. Firmanamnet är just nu närmast oläsligt. Farfars påhitt, men då var det andra tider. Hela världen var annorlunda då. Men så kom kriget och farfar fick lov att gömma sig. Många män gömde sig utom de som tog geväret över axeln och sökte sig till sina vapenbröder. Farmor stannade hemma med barnen och försvarade hemmet. Hon mutade ut männen som ringde på köksdörren. En av dem var en ung pojke, knappt torr bakom öronen, berättades det senare. Farmor hade förklarat att hon ingen aning hade vart hennes gubbe försvunnit och att också hennes egna barn var hungriga. ”Ser jag ut som om jag skulle ha vapen gömda” hade hon svarat då vapenfrågan kommit på tal. Innan ”pojkarna” vid köksingången avlägsnade sig hade hon i alla fall stuckit till dem varsin smörgås som hembiträdet Hulda skurit upp medan husmor blockerat ingången till köket. Farmor var en modig kvinna, det kunde hela släkten intyga.
I slutet av trettiotalet tog pappa sedan över som direktör och efter därpå följande krig insjuknade farfar. Han orkade inte med flera krig påstod han. Stilla somnade han in på sjukhuset, avmagrad, uttröttad, död. Pappa jobbade på, arbetade upp firman, utvecklade, anställde ny personal, skapade affärskontakter. En dag promenerade han in under spårvagnen och jag fick ta över chefsskapet. Ingen möjlighet att själv välja sin framtid bara jobba på. Vid de tiderna var personalstyrkan en annan. Fem kontorsfröknar arbetade i det rum som idag allmänt benämns som Bergmans rum. Även Bergmans företrädare Karlsson, kontorschefen, hade sitt skrivbord i rummet. Några år senare gick Karlsson i pension och Bergman anställdes i hans ställe. Förutom kontorsfröknarna basade Bergman även över firmans egna representanter som åkte runt i landet och marknadsförde alla produkter som firman saluförde.
Urverket slår två gånger, nu är det inte lång tid kvar mera. Han reser sig och går fram till skåpet där mapparna förvaras öppnar dörren och tittar in, men där är hyllorna tomma, precis som de ska vara. Dörren går fast av sig själv och han återvänder till sin kontorsstol. Där får han syn på blyertspennan som han försiktigt börjar trumma med mot bordsskivan. Minns med ens en av kontorsflickorna eller egentligen var hon väl bara en sommarvikarie. Tog sig definitivt inte ut som de andra flickorna som aldrig såg honom i ögonen, som endast svarade ”Ja, direktören” eller ”Nej, direktören” och fortsatte därefter skriva på maskinen. Knattret från maskinerna ekade under alla arbetsdagar i det lilla rummet. Men den där sommarflickan var helt och hållet annorlunda både i klädsel och uppträdande. För det första duade hon honom helt fräckt medan hon tittade honom i ögonen. När de andra flickorna svarade korrekt jo eller nej kunde hon ifrågasätta hans budskap och komma med egna förslag. För att inte tala om klädseln som var verkligen avvikande från de andras snygga jumprar och skjortblusar och smala välsittande kjolar. Hon kunde komma på arbete iklädd alldeles för korta skjortor och långbyxor med en alldeles för låg linning. Både ryggslut och navel kunde anas, åtminstone när han slöt ögonen. Han var mer än glad då augusti månad kom och sommarfröken ville hålla ledigt för att därpå följande månad återgå till sina universitetsstudier. Hade hon inte varit dotter till en av hans affärsbekanta hade hon rakt fått sluta betydligt tidigare.
Han rycker till då han uppfattar en knackning på dörren, men det är bara Bergman som står där med ytterrocken över armen.
”Jag undrar om det är okej att jag avlägsnar mig redan nu en timme tidigare än vanligt? Det är trots allt den sista arbetsdagen”
”Nej det går nog för sig. Har du annars gjort upp planer inför framtiden?”
”Jag har skickat in en anhållan om pension, det har jag gjort.”
”Sammaledes här”
Bergman sticker fram handen rakt över skrivbordet.
”Jag får väl tacka för alla dessa år”.
”Det är jag som får tacka, men det är ju de där förbannade datorerna” svarar han och skakar
en sista gång hand med Bergman.
När Bergman avlägsnat sig plockar han fram förpackningen med det nyinköpta kastspöet. I morgon kommer flyttfirman och transporterar bort alla möbler. Farfars klocka får hänga kvar, kanske någon tar vara på den, kanske inte. Varken han själv eller barnen är intresserade av den. Den hör helt enkelt till en annan tidsperiod. Ute i trappuppgången ser han sig om för en sista gång. Han skruvar ner den glänsande namnskylten PETTERSSONS GALOSCHER ab och gömmer den i rockfickan. Med kastspöet i handen fortsätter han utför trapporna.
Susanne Kollin