Den röda Fiaten rusade fram längs den snirkliga skogsvägen. Musiken dånade och skrämde säkert iväg alla fåglar och djur. Inne i bilen satt två sjuttonåriga flickor i baksätet. Framme satt yrkesskolans tuffaste grabb Uffe som just fått sitt körkort. Bredvid honom satt Uffes kaveri och vapendragare Leffe, han som alltid lydde Uffes minsta vink. Flickorna hade glatt stigit in i Uffes bil när han stannade på Köpmansgatan och erbjöd dem skjuts. Dom kände Uffe från Axxell där dom alla gick. Anna gick på frissalinjen men drömde om att bli kosmetolog eller nagelskulptör. Lena gick på kocklinjen men ville egentligen jobba med barn, men då borde hon ju ha åkt bort från Karis och Anna. Det hade hon inte vågat göra. Uffe gick på billinjen och drömde om att köra rally. Leffe var på samma linje men han drömde ingenting – han ville bara bli färdig och få börja jobba på en bilverkstad såsom hans pappa hade gjort.
Alla flickor i Axxell var lite småkära i Uffe. Han hade bruna ögon och långt lockigt hår och en tatuering! Flickorna hade varit hos en kaveri och var på väg hemåt mot Lövkulla när Uffe stannade. Han hade lovat köra dem hem men nu var han på väg till ett ställe som han ville visa dem. Bilen gick fort och Anna mådde lite illa. Hon hade själv druckit största delen av vinflaskan som hon tagit från pappas vinskåp. Lena hade druckit bara lite – vinet var surt och inte alls gott, men det sa hon förstås inte. Båda var lite rädda men vågade inte säga någonting. Inte för att Uffe skulle ha hört något heller, musiken dånade fortfarande. Båda ångrade att dom stigit in i bilen, men inte kunde man ju säga nej åt Uffe.
Bilen rusade vidare och det var beckmörkt i skogen runtom dem. Det var bara billjuset som syntes i augustinatten. Uffe gasade på och hade plockat fram sin tredje ölburk som han just öppnat. Leffe drack också öl men han hade ännu sin första burk i handen. Nu kom dom fram till en liten sjö som Lena kände igen. Hon hade varit där med sin pappa och lillebror under början av sommarlovet. Dom hade metat och fått abborrar, som pappa stekte över elden. Plötsligt saknade Lena sin pappa och lillebror - han som var en sån retsticka!
Alla steg dom nu ur bilen och nu skulle dom simma, tyckte Uffe. Det fanns ett berg som gick en bit ut i vattnet och upp på det berget klättrade dom alla. Från berget kunde man hoppa ner i vattnet, berättade Uffe. Flickorna var båda lite tveksamma; det var så mörkt och vattnet var så svart. Anna var inte så bra på att simma men det sa hon förstås inte. Lena var en duktig simmare men hon var lite mörkrädd. Leffe ville som vanligt inte säga emot kompisen så han tog av sig jeansen. Flickorna tog av sig klänningarna och nu skulle alla fyra hoppa i vattnet. Uffe först som alltid. Han hade druckit många öl och ville ju vara tuff som alltid. Lena visste att det var en djup sjö och att man nog kunde hoppa i sjön från berget. Men nu var det ju så mörkt att man inte såg vattnet nedanför berget. Anna visste att hon inte skulle våga hoppa - hon hade aldrig hoppat i vattnet och absolut inte i mörkret. Men hon ville inte visa sig feg för Uffe, han som hade så fina bruna ögon, så hon var tyst.
Då började Leffe plötsligt prata – han hade som vanligt varit tyst nästan hela resan. Han började berätta om sin pappas kaveri, om hur det gick en gång på 80-talet när pappan och en annan pojke simmade i Gålisjö. Dom brukade också dyka från ett berg och det hade dom gjort många gånger förut. Det var i juni så det var inte ens mörkt. Men den här gången blev det annorlunda. Pappa hade berättat hur han såg vännen dyka och skulle själv dyka efter men han kom inte upp som han brukade. Han flöt upp och låg alldeles stilla. Leffe kom ännu ihåg hur pappas röst ändrade när han berättade hur han hoppade i sjön och drog den andra pojken iland, hur han ropade på hjälp och ingen hörde. Han fick lämna sin vän på stranden, hoppa på cykeln och åka till ett hus en kilometer bort för att ringa efter hjälp - det här var ju före det fanns mobiltelefoner. Leffes pappa hade berättat att hans vän antagligen dykt med huvudet före i ett ikullfallet träd som flöt lite under vattenytan. Hjälpen kom men det fanns inget man längre kunde göra. Leffes pappa simmade aldrig mera i den sjön.
Alla tre lyssnade på Leffe, Uffe lyssnade kanske första gången på sin vapendragare Leffe. Flickorna började också titta på Leffe med andra ögon. Egentligen var Leffes ljusa hår och gröna ögon riktigt fina. Leffe föreslog nu att dom skulle köra in till McDonalds, han hade blivit hungrig och tyckte att en Coca Cola skulle smaka bra. Nu satte sig Leffe bakom ratten och färden gick i betydligt långsammare takt tillbaka in mot stan. Musiken var lägre och Uffe var tyst. Lena satt och funderade om hon ändå skulle ta reda på var man kan bli barnskötare.
Klara Sacklén-Sjöblom