Jag vaknar varje morgon till att radion slår på vid sjutiden och lyssnar till nyheterna och sen en stund till de pladdrande Vega-reportrarna. När jag gjort mina morgonbestyr går jag ner till köket och ser fram emot att ordna med min frukost. Frukosten börjar ju dagen. Den är och har varit den samma varje morgon för lång tid tillbaka.
Klockan är vanligtvis då runt åtta. Bredvid mig på bordet har jag alltid min iPad. Lättare att läsa tidningarna på den än från en papperstidning som tar plats. Sist gör jag en smörgås av ett tunt, hårt surbröd och dricker en kopp kaffe till. Ibland brukar jag också koka ett ägg. Det är så skönt att slippa tänka på vad ska jag ha till frukost. Det är så bekvämt med det jag har vant mig vid.
Så småningom när tidningarna är lästa vid niotiden börjar jag så smått fundera på vad jag skall laga till lunch. Det får inte vara samma mat varje dag, måste variera med fisk och nöt-, gris- och kycklingkött. Oftast potatis till, ibland ris eller makaroner. Beroende på vad jag tillreder väljer jag isbergssallad med tomater, gurka och kiwi, eller kokta grönsaker som broccoli eller blomkål. Ibland också inlagda grönsaker som ättiksgurka. Det här planerar jag inte långt i förväg, men jag har försökt, utan att tycka att det underlättar. Jag vill inte ägna så mycket tid åt att planera mat eller att tänka på mat överhuvudtaget. Mat har aldrig varit min favoritsyssla. Att baka är lite roligare.
Till eftermiddagskaffet tar jag till vardags en ostsmörgås, lite senare frukt som jag råkar ha hemma och sist te med några ostsmörgåsar som kvällsmål.
Mina kök
Mitt första barndomskök hade min mamma planerat. Huset hade mina föräldrar byggt andra sommaren efter att de hade vigts. Utrymmet där mamma förberedde maten var smalt och avlångt med öppning bara mot spisen mellan sovrummet och det stora stugköket. Skåpdörrarna var i lindblomsgrönt. Det enda som var synligt från matbordet var vedspisen. Dessutom fanns det en serveringslucka mellan skåpen; lätt att ställa tallrikar och bestick på arbetsbänken, där man lätt kunde nå dem utan att bära dem via spisen. Matbordet var ställt vid fönstret mot landsvägen. Där kunde vi tillika som vi hade frukost eller middag följa med vem som körde förbi. Till frukost hade vi havregryns- eller rågmjölsgröt varje morgon. Till middag var det oftast kokt blodbröd med någon fläskbit, stekt strömming eller strömmingslåda och naturligtvis potatis och rotfrukter till. Jag fäste mig inte vid hur min mor tillredde maten när jag var under skolåldern. Minns inte heller att jag hjälpte till på något sätt.
Förutom matbordet med stolar i stugköket fanns det en pinnsoffa av trä, två fåtöljer med ett litet bord emellan och så en stol under telefon. Fanns mycket utrymme att leka på.
Golvet hade parkettliknande plastmatta. Den var fin att leka på. Jag ville inte flytta från dessa rum när det blev tal om flyttning. Jag hade velat ta väggarna med mig.
Efter detta första kök blev det många olika kök i gamla hus och nya hus, där alltid någon annan bott tidigare tills jag med mina söner flyttade till Karis, pappan kom senare.
Det var härligt att flytta in ett hus där ingen annan bott tidigare. Men vi flyttade ändå in efter att allt var färdigplanerat. Det hade någon annan gjort som sen ändå inte ville ha lägenheten. Mörkbruna kakel var inte så praktiska. Minsta stänk syntes ju genast och trots allt torkande såg de aldrig riktigt rena ut. Dörren mellan hallen och köket var alltid i vägen när vi bar in våra matkassar. En lättgropig plastmatta på golvet såg med tiden smutsig ut. Skåpdörrarna i beige började hänga i skåpen av sågspånsskivor. Allt var ju planerat enligt Aravastandard.
När vi hade bott här ca 20 år började jag planera att renovera köket. En skjutdörr från hallen till köket i stället för en vanlig dörr var ett måste. Dörren skulle skjutas in bakom ett skåp. Alla skåp revs ner och jag fick välja material till dörrar, kakel och golv. Skåpdörrarna valde jag av ljust askträ, kaklet i ljusbeige, några utsmyckade med en äppelkorg eller en skål med jordgubbar! Golvet var svårt att välja, men så fick jag syn på ett laminatgolv i äppelträ! Det var ju precis det jag ville ha.
Köket blev som en gräddbakelse, tyckte jag. Jag har varit nöjd och glad med mitt val i snart 20 år. Så mycket trevligare att laga mat i ett kök som man tycker om. Och jag är tacksam över att min man äter allt jag lagar utan att klaga. Nu har han ändå knorrat lite. Han mumlade försynt härom veckan att han inte vill ha myslin som jag brukar köpa, utan en mysli som smakar sött. Jag brukar köpa Finax Sunt & Gott utan tillsatt socker.