Ett ord som kommer för mig när jag ser på utrymmet där jag för det mesta lagar mat är ”susi”, ett
ord som finskspråkiga använder när de vill beskriva en grov miss av något slag. Vid förevisningen
av hyreslägenheten använde hyresvärden just det ordet. Min lilla tvåa är hemtrevlig och ljus, men
kök saknas. ”Köket” är en liten fördjupning i anslutning till vardagsrummet, arbetsytan finns på
elspisen.
Men. Som min väninna sa; ”huvudsaken är att det finns en ugn” när det blev min tur att bjuda på
middag. Att diska för hand – och genast – är ett måste, minsta lilla mellanmål, en mugg, en smörig
kniv gör att kokvrån ser överbelamrad ut.
Köksbordet i vardagsrummet får tjänstgöra som arbetsyta och där förbereds matlagningen, julbaket,
sopporna, köttgrytorna, ugnsrätterna, salladerna. Jag har insett att det sparar tid och pengar när man
gör större satser mat och fryser in. Mera sällan känns matlagningen lustbetonad nuförtiden. Den är
ett nödvändigt ont – ett evigt kretslopp. Laga mat – äta – röja undan, laga mat - äta – röja undan. I
all evighet.
När jag var yngre var matlagningen mera lustfylld, jag samlade på nya recept och testade olika
maträtter. Jag minns att mina väninnor avundades mig – vi gjorde oftast mat tillsammans med min
man och samarbetet var som en väl inövad dans. Han skötte grillningen och stekte biffarna och
fisken, jag gjorde salladerna, såserna och efterrätterna. När dottern ännu bodde hemma var det hon
som bakade. Ofta. Högar av disk väntade hemma efter en lång arbetsdag. Vi skaffade senare en
diskmaskin som blev mycket uppskattad av alla förutom av far i huset. Han diskade och diskar
fortsättningsvis för hand.
På sommarstugan har vi en I- formad köksvrå som fungerar bra. Ingen invecklad matlagning.
Sommartid är det mest potatis, sallad och rotfrukter från egna grönsakslandet som gäller. Lätta fisk-
och grönsaksrätter, svamp- och olika sorters bär plockade i närskogen och på gårdstunet.
De stora bjudningarna har blivit en sällsynthet, nu är det mest knytkalas som gäller.
I min tvåa är det just diskmaskinen jag saknar allra mest. Jag undviker engångstallrikar, hellre äter
jag då direkt ur stekpannan när ingen ser.
Trots att matlusten inte är den samma som förr så finns det ännu maträtter som väcker aptiten.
Lasagne, broilerlår i vittvinssås, gammaldags korvsås med senap och lök, köttgryta med mör
rostbiff och ugnsrotsaker, ugnsköttbullar med potatismos, fylld köttfärs, hemgravad lax med dill,
späda nya morötter och egen nypotatis, nyss upptagen.
Listan kunde göras mycket längre. Men jag har kommit fram till att sällskapet, miljön och
sinnesstämningen är det som avgör hur maten smakar, inte hur lång tid man har satt ner på
matlagningen eller vilka ingredienser man har valt.
Sommarstugan en kväll i augusti när vinden är ljum. Små doftpustar av kaprifol. Solen glider sakta
ner och älvorna dansar sin kvällsdans på låglänta ängar. Då smakar maten som bäst.