Mellan spisen och skafferiet gick min mamma sina eviga steg, som en väloljad maskin utan avstängningsknapp. Pappa skötte allt arbete utomhus. Vi var ett småbrukarhem och jorden behövde manliga händer, medan potatisen inomhus krävde kvinnlig expertis.
Ofta hörde jag mamma säga:
”Jag hatar att laga mat.”
Hon menade förstås inte hat. Hon menade bara att det tog halva livet att laga och tre minuter att äta, och att applåder uteblev. Maten skulle mätta magen. Smak var en bonus, ungefär som semesterlön för hemmafruar, något man aldrig hört talats om.
Alltid samma fråga ”Vad ska jag laga? Räcker det till alla? ”Och ändå lyckades hon varje dag få mat på bordet. Hon hade kommit till gården via hushållsskola, rädd för att inte duga. Stadsfröken som hon var, beväpnad med förkläde och plikttrogenhet.
Där sprang jag, ett flickebarn i ständig beredskap. Plocka ägg, hämta mjölk från ladugårdens kylrum, skala potatis, hämta ved, potatis från ytterkällaren, vatten från brunnen, duka och diska. En varierad och spännande karriärbana. Hellre hade jag kört hästen på åkern.
Livet gick vidare, och det var dags att flytta hemifrån till andra kök. Där stod jag handfallen, som turist utan karta. Jag kunde ju ingenting och hade heller inget intresse att lära mig. Länge gick det utmärkt. Man kan leva förvånansvärt länge på böckling från torget, lunch på jobbet och hemköpta rester till kvällen.
Tills barnen kom och det gick inte längre. Jag köpte Marthas kokbok men det räckte inte. Plötsligt skulle det inte bara lagas mat, utan rätt mat. Makrobiotik. Antroposofi. Ekologiskt. Som mamma med ansvar över familjens mat, blev på riktigt tvingad in i köket.
Och här sitter jag i dag. Barnen utflugna, två åldringar kvar.
”Vad ska vi ha för mat i dag?”
Frågan har överlevt generationer.
”Vadå, är vi på restaurang eller?”
Men det går. Soppor som räcker i tre dagar. Barnbarnen älskar makaronilåda, lyckligt ovetande om att rätten en gång uppfanns av ren överlevnadsinstinkt. De äter samma mat hela helgen och kallar det tradition.
Helst vistas jag i andra kök. På tv, Masterkock. Där kan jag känna dofter genom skärmen och njuta av dramatiken utan att diska en enda kastrull. Ett idealiskt förhållande till matlagning.
Cirkeln är bruten, tack och lov. Mina döttrar har ett normalt, stabilt förhållande till sina kök. De går in frivilligt. De experimenterar. De ler.
Och jag betraktar mitt kök som en gammal kollega man inte längre arbetar med, men som fortfarande ringer ibland och frågar vad det blir till middag.