Julkalender 2025 - Gardberg Center

Gardberg Centers julkalender 2025 öppnar dörrar till ett tema som berör oss alla: krig och fred. Bakom varje lucka döljer sig berättelser som inte bara handlar om historiska händelser, utan om människor som levde mitt i dem – evakueringar, militära slag, propaganda och censur, krigsbarnens upplevelser, och vardagens kamp för att skapa trygghet när världen stod i brand.

Följ med Gardberg Centers julkalender 2025 – en ny lucka öppnas varje dag fram till jul, då julefriden får ta vid.

Textförfattarens namn visas under respektive text.

Bland dem som ger respons på julkalendern utlottas de tre senaste Ta Plats som pris. E-post: gardbergcenter(at)gmail.com

Lycka till och trevlig läsning!

Lucka 23

Porkalaparentesen

Enligt vapenstilleståndsavtalet i september 1944 utarrenderades Porkala udd med omgivningar på femtio år till Sovjetunionen. Området måste tömmas på hela sin befolkning, drygt sjutusen personer, som fick tio dagar på sig att ta med sig lösöre och boskap över den statsgräns som mitt i allt uppstått i det bördiga Nyland. In flyttade i stället tiotusen sovjetiska soldater, som medförde familjer och servicepersonal, vilket gjorde att invånarantalet steg till uppemot trettiotusen.

Vapenteknologins utveckling gjorde att Sovjetunionen 1955 meddelade att marinbasen i Porkala skulle läggs ner och återbördas till Finland i förtid. Detta glädjebudskap kablades ut över världen under en kort tövädersperiod i det kalla kriget.

Finska trupper marscherade in på området den 26 januari 1956. Den så kallade Porkalaparentesen var därmed till ända. I efterhand kan man betrakta arrendetiden i Porkala som en verklig parentes, som bromsade upp utvecklingen från jordbruksbygd till industrisamhälle.

Ryska inskrifter på en vägg i Sjundby, som 1944-1956 låg på det sovjetiska arrendeområdet. Man kan urskilja bland annat "första maj", skrivet med kyrilliska bokstäver. Foto: Henrik Ekberg.

Henrik Ekberg

Lucka 22

Hjältegravar i Karis

Uppvaktning vid hjältegravarna i Karis 16.5.1943 under ledning av major Ingiald Lassenius. Foto: Privat ägo.

Vissa händelser under krigen har speciellt etsat sig in i människors minnen. Bland dessa finns de första hjältebegravningarna. Det var då som många verkligen kom till insikt om vad ett krig innebär.

Så småningom vande man sig vid kriget, alarmen och livsmedelsbristen, men aldrig vid att ta del av rapporter om stupade.

Det var prästens uppgift att meddela dödsbudet och prästen blev därmed en fruktad person i de hem som hade någon ute vid fronten.

Med stor omsorg vinnlade sig vår försvarsmakt om att få hem de stupade, något mycket ovanligt i andra arméer. I december 1939 fick församlingarna i uppgift att reservera plats för kommande hjältegravar. I Karis var hjältegravarna både i centrum och i Svartå klara när de första jordfästningarna skulle ske.

I Karis hölls den första begravningen 24.1 1940 kl 18.00 i månsken, när Ture Nyman och Harald Lindroos lades i graven. Klockslaget förklaras av bombfaran som rådde dagtid.

1945 högtidlighölls på begravningsplatsen i Karis den första ”de stupades minnesdag”. Köpingsdirektör Rudolf Eriksson och Ruben Nyberg uppvaktar från köping och kommun. Ett enkelt träkors av obarkad björk hade då rests, minnesvården kom senare. Foto: Runar Bäckström, privat ägo.

Jan-Erik Till

Lucka 21

Censur och propaganda

Finländsk propaganda där man uppmanas att kväva ryktesspridning.

Den finländska propagandan lyckades rätt bra under vinterkriget. Utomlands lyckades man skapa en odelat positiv bild av landets försvarskamp och i hemlandet var propagandan en av de viktigaste komponenterna, när det gällde att mana fram den legendariska vinterkrigsandan. Inför fortsättningskriget intensifierades verksamheten.

Myndigheterna ville få information om spionageverksamhet, sinnestämningen i landet och förhindra att man behandlade förbjudna frågor i försändelserna.

I Karis fungerade under vinterkriget Karis telefoncensuranstalt. Censorer följde hela tiden med telefontrafiken över Karis. Om man ansåg att samtalet innehöll opassligheter gick man in på linjen och påtalade detta eller så avbröts samtalet. Den vanligaste orsaken till avbrott var omnämnande av ”de platser som utsatts för bombning”. Ibland angavs ovanligare orsaker som t.ex. ”för användning av italienska enär censuren icke behärskar detta språk”.

Den ryska propagandan kunde lindrigt sagt betecknas som både grovkornig och aggressiv, samtidigt som den avslöjade en häpnadsväckande brist på kännedom om de finländska förhållandena och det finländska psyket. Sovjetpropagandans löften om åtta timmars arbetsdag, skolgång för barnen och gummistövlar åt arbetarnas hustrur väckte finländarnas munterhet.

Affisch som fanns häftad på väggarna överallt i Hangö efter Sovjetunionens reträtt 1941. Observera att Sovjettrupperna kallar sig Hangöbor.

Jan-Erik Till

Lucka 20

Skyddsorganisationerna - hemmatrupperna i Karis

Karislottor vid fältkök. Från vänster Majgret Stenman, Elsie Palmroth, Brita Nylund, Greta Lassenius, okänd, Astrid Grönholm. Foto: privat ägo.

I Finland bildade skyddskårsorganisationen stommen för hemmatrupperna, vars främsta uppgift var att trygga säkerheten på hemmafronten. Men de hade även många andra uppgifter, viktiga för att hålla igång samhället i krigstid.

Karis och Svartå skyddskårer grundades officiellt hösten 1918. Som medlem antogs varje medborgare som hyste ”trohet mot fäderneslandet och dess lagliga samhällsordning”.

Karis skyddskår våren 1918 med sina tyska instruktörer. Foto: Lokalarkivet Arresten, Svaetichins samling.

Till aktiv medlem i skyddskåren kunde man antas det år man fyllde 17 år. De som var yngre kunde ansluta sig till pojkavdelningen. Soldatgossarna fick träning i militärutbildning, marscher, terränglöpning, kartritning, orientering, gevärshantering och skytte.

1921 lösgjordes lottaverksamheten från skyddskåren. Lottorna i Karis bistod ortens skyddskår bl.a. genom att ha hand om bespisningen vid skyddskårens övningar och kurser. I övrigt handlade det mycket om att understöda skyddskåren ekonomiskt. När kriget bröt ut ökade uppgifterna bl.a. med luftbevakning.

Vid sidan om lottorna verkade flicklottor, i åldern 8–17 år. De deltog efter bästa förmåga i lottornas arbeten och hjälpte till där det behövdes.

Skyddsorganisationerna upplöstes 1944 med stöd av stilleståndsavtalet, eftersom Sovjetunionen betecknade dem som fascistiska.

Jan-Erik Till

Lucka 19

De evakuerade som sökte sig till Hangö

Närmare 400 evakuerade, främst urbana karelare, sökte sig till hamn- och industriorten Hangö år 1945. Vid sidan av karelare sökte även evakuerade från Porkalaområdet ett nytt liv bland annat i Hangö.

Men nästan hälften av de arbetsvilliga karelarna blev tvungna att ändra på sina planer då bostadsbristen gjorde det omöjligt för dem att stanna.

Det bombade stadtshuset röjs i Hangö den 18.8.1942. Källa: SA-kuva.

Hangö var den mest bombade staden i Finland under kriget. Reparationerna och återuppbyggandet drog ut på tiden på grund av brist på byggnadsmaterial, spikar, hammare och annat nödvändigt. År 1945 rapporterades 305 bostadsansökanden stå i kö i Hangö för tillgängliga rum med spis, eller lägenheter, för några fiskelägen och jordbruk.

Omständigheterna kunde vara sådana att en familj på sju personer bodde i ett litet kök. Hyrorna var högre än i Ekenäs.

En skoaffär i Hangö har slagit upp dörrarna och det vimlar av kunder. 26.10.1942. Källa: SA-kuva.

Men då Hangö inspekterades av statliga myndigheter 1948 gällande försörjningen av de evakuerade, visade det sig att bara 0,6% av karelarna behövde socialhjälp. De evakuerade var urbaniserade, vilket jordbruksräkningen år 1959 visade; det fanns bara sju jordbruk i Hangö.

Meri Arni-Kauttu

Lucka 18

Då Finland slöt fred

Då Finland hösten 1944 slöt fred med Sovjetunionen, blev förlusterna obarmhärtiga för karelarna och även för de evakuerade från Porkalaområdet, Lappland och Salla. Närmare 422 000 finländare miste sina hem, av dem 406.000 karelare.

Genom krigsskadeståndet till Moskva, som främst bestod av industriprodukter, blev det fart på Finlands industrialisering. På grund av kraftig tillväxt som krävde arbetskraft, bosatte sig närmare hälften av de evakuerade karelarna i städer. I Helsingfors 30 000, i Lahtis 10 000, i Hangö ca 211, och i Karis köping 75. I Ekenäs stad bodde år 1949 39 st finskspråkiga karelare, av vilka nio personer kom från Viborg.

Hangö evakueras den 20.3.1940. Okänd fotograf. Källa: SA-kuva.

Karelarna blev inte alltid väl bemötta i Västnylands svenska bygder. Men i Borgå ordnades en tillställning våren 1941, vars ändamål var att föra de krigsförflyttade i båda språklägren närmare varann. Evakuerade karelare bjöd evakuerade hangöbor på fest i Martahagården. De hade dukat bord dekorerade med blommor och bjöd på kaffe med sötsaker. Karelska klubbens ledare, läraren A. Metiäinen tröstade hangöborna och uppmuntrade dem att arbeta för helhetens väl även i sorgens stund. Skolrådet J. Roos höll tal. Man stämde upp till allsång, kantele spelades och det reciterades. Talen översattes till båda språken av konstnären Lennart Segerstråle.

Evakueringen av Hangö. En träkrona, använd juletid, och annat möblemang står vid vägkanten på den finska sidan av den nya gränsen, lämnade där för att hämtas senare. Okänd fotograf, 1940. Källa: SA-kuva.

Meri Arni-Kauttu

Lucka 17

Militärpolisen i Karis

Junapartio på matpaus vid Landsbro. Foto: privat ägo.

Militärpolisen övervakade främst vägarna, järnvägsstationerna och tågen samt människorna, civila och militärer, som rörde sig där.

Landsvägspatrullerna inspekterade fordonen och personerna i dem. Man arresterade personer, ofta militärer, som saknade eller hade oklara identitetshandlingar. Alla soldater och officerare befann sig inte heller alltid där de förväntades vara – vid fronten.

Juna- ja asemapartio (som Karisborna oftast kallade enbart junapartio) sysslade med rätt likadana fall som landsvägspatrullen. Även här handlade det om personer med oklara papper, rymlingar och fyllon.

Speciellt under sommaren och hösten 1944 sysselsattes militärpolisen av desertörer som rymt från sina truppförband. Och efter att vapenstilleståndet ingåtts med Sovjetunionen, rörde det sig även många ryska krigsfångar på rymmen i trakten.

Ett stort arbetsfält var förstås svarta börsen. Ute på landsvägarna rörde sig ibland rejäla lass olagliga transporter, inte sällan livsmedel.

Militärpolisen övervakade även nöjeslivet – som ju egentligen var förbjudet under krigstiden. T.ex. avbröts en fest i Mjölbolsta i juni 1943. En grammofon och 30 skivor konfiskerades. 22 personer skulle infinna sig på polisstationen i Karis för förhör.

Jan-Erik Till

Lucka 16

Då Hangö återerövrades

Då Hangö i början av fortsättningskriget 1941 återerövrades, började de evakuerade hangöborna inom de kommande åren återvända till sin hemstad. Major Hille Aarva och hans fru Sofia (Pipsan) Aarva hade sina rötter i Karelen. De hade evakuerats till Bromarv men bosatte sig därefter i Hangö, på Russarö, där det förfinskade kustartilleriregementet var placerat.

Familjens näst yngsta son Kari Aarva berättar i en intervju hur de bosatte sig i ”Villa Kajatski ” där ryska krigsfångar hjälpte till med det praktiska och var omtyckta av barn. Maten var på kort och bristfällig, men höns på villans bakgård gav ett välkommet tillskott till matbordet.

Hangö återuppstår: Hangö är åter den prydliga smästaden. Foto: Fänrik L. Zilliacus, 6.8.1942. Källa: SA-kuva.

I backen, som kallades Mau-Mau, mot Boulevarden hade flera pojkar samlats med barnvagnar. De lekte ”formula” och skulle tävla om vems vagn kom först ner till torget. Backen var brant, det såg skojigt ut och alla förbipasserande tänkte att vagnarna var tomma.

Men där låg pojkarnas småsyskon som de skulle ”valla”. Den farliga leken ledde dock inte till skador, men nog till stryk.

I något skede flyttade familjen till Boulevarden 20, ritat av arkitekten Lars Sonck. Det var ingen idyll, men lekens värld känner inga gränser och det efterkrigstida Hangö erbjöd gränslös stimulans.

Meri Arni-Kauttu

Lucka 15

En svensk i kamp för Finland

Orvar Nilsson (1919̶ 2008) var en svensk officer som med utmärkelse deltog som frivillig i både vinter- och fortsättningskriget. Tillfrågad om varför han och hans svenska vapenbröder vågat livet i kamp för ett annat land svarade han så här:

Mellan rikssvenskar och finländare fanns familjeband och båda länderna knöts samman av historisk och kulturell gemenskap. Fänrik Ståls sägner var välkända i både Sverige och Finland. Det var ett broderfolk i Norden, som i nödens stund vädjade om hjälp.

Finlands vädjan bevekade inte de svenska socialdemokratiska politikerna, som vägrade sända reguljära trupper men tillät värvning av frivilliga samt lämnade ett omfattande materiellt bistånd. Det är mycket sannolikt att Stalin hade tänkt sig för två gånger innan han gick till angrepp om han ställts inför en enad front bildad av Sverige och Finland.

Den enade fronten har i våra dagar åstadkommits av Stalins sentida arvtagare.

Orvar Nilsson var i många år ordförande för Svenska Finlandsfrivilligas minnesförening och dekorerades 2003 av president Halonen med Frihetskorset av 2:a klass med svärd.

Marskalk Mannerheim håller en truppinspektion för de svenska frivilliga i Hangö, och tackar dem för deras tapperhet och uthållighet. Foto: Fänrik Pentti Nikulainen, 14.12.1941. Källa: SA-kuva.

Henrik Ekberg

Lucka 14

Karis fadderort Alingsås

Rubrik i Alingsås Tidning 13.12 1939

Under en konferens i februari 1940 i Stockholm, på initiativ av Stockholms stad, kom man överens om att varje stad eller köping i Sverige skulle hjälpa en stad eller köping i Finland. Karisborna hade tur. De fick Alingsåsborna som faddrar. Karis landskommun fick en egen fadderort, Askers härad, i oktober 1944.

Alingsås skickade bl.a. pengar, kläder och skodon, livsmedel, byggnadsmaterial och annat man behövde i stora mängder. Delegationer från orterna besökte varandra och idrottskontakter knöts. Det är alldeles tydligt att denna fadderortsverksamhet inte enbart handlade om ekonomiskt bistånd. Speciellt under vinterkriget och strax därefter fick Karisborna uppleva att de inte var ensamma i sin kamp.

Alingsås Tidning 4.3 1940. Stadens brandchef besökte Karis för att se hur Alingsåsborna på bästa sätt kunde hjälpa Karisborna.

När fadderortsrörelsen upphörde under 1948 började man istället etablera vänortskontakter. I oktober 1948 blev Alingsås och Karis vänorter.

För att visa sin tacksamhet beslöt Karis köpingsfullmäktige i november 1940 att döpa en av köpingens gator till Alingsåsgatan. Efter litet tvistande om vilken den gatan skulle vara stannade man för att döpa om Åsvägen till Alingsåsgatan.

Jan-Erik Till

Lucka 13

Karis aktiva luftvärn

Boforskanonen har bemannats. Från vänster: Veikko Reinikka sidoriktare, Paavo Pajari ”asentaja”, Viljo Rossi laddare, Veikko Luukkonen höjdriktare, Lars Rejström ammunitionsbärare och Matti Pajunen pjäschef. Foto: Privat ägo.

När vinterkriget bröt ut räckte luftvärnet till för hembygden endast på 14 orter. Bl.a. försökte man skydda trafikknutpunkter. Det verkar som om Karis tillhörde dessa orter redan fr.o.m. december 1940.

Under vinterkriget fanns det Boforspjäser nära korsningen i Landsbro. På taket till ett hus på Landsbrovägen fanns ett luftvärnsmaskingevär. På Hammarberget i Billnäs fanns också ett sådant.

Det finns även uppgifter om luftvärn placerat - sannolikt tidvis - på andra ställen, som Olabäcks berg, kärret bakom idrottsplan, Stationsbacken, Kila och Kroggård (dagens Tallmo).

Sommaren 1940 anlände ett luftvärnsbatteri till Karis. Truppen placerades i Borgkila. Nu byggdes luftvärnställningar, en ställning byggdes på kanten till sandgropen i Tallmo och en på åkrarna i Läpp. Ställningen från vinterkriget bakom idrottsplanen förbättrades.

När fortsättningskriget bröt ut förändrades situationen. Batteriet behövdes nu på olika ställen vid Hangöfronten.

Intensivt radiolyssnande vid ställningarna i Kroggård (Tallmo) i samband med upptrappningen mot fortsättningskriget midsommaren 1941. Foto: Privat ägo.

I och med att Tyskland nådde fram till Estland och Finland tog tillbaka Hangö minskade bombanfallen. Efter att batteriet flyttades bort från Karis fanns inget egentligt luftvärn på orten. Dock installerade man ett maskingevär på Bio Pallas tak under senare delen av fortsättningskriget. Även på Mjölkcentralens tak vid Bangatan verkar det, åtminstone tidvis, ha funnits ett luftvärnsmaskingevär.

Jan-Erik Till

Lucka 12

Barnen fick ett nytt liv

Med öppet hjärta togs Solveig och Synnöve emot av husfadern Rasmussen, som var krearturshandlare, och ”mor” Signe (se bilden). Vägen gick från Köpenhamn till Langeland med ”far” och ”mor” där en större gård stod med hästar, kor, grisar, gäss och kattungar. Synnöve fick en egen häst, Gulan.

Solveig och Synnöve med husfadern Rasmussen och ”mor” Signe. Foto: Privat ägo.

Syskonen hade ett eget rum i den stora karaktärsbyggnaden. De blev ompysslade av hembiträden och deras danska fosterföräldrar såg till att flickorna alltid var rena och välklädda.

De åt gröt om morgonen men till middag blev det ofta gåsstek och leverpastej, maträtter som man bara kunde drömma om i det fattiga Finland. De lekte, sjöng och kände sig trygga. Om några år började skolan.

Syskonen med sina klasskamrater på skolbild. Foto: Privat ägo.

Alla tyckte det var särskilt med finska krigsbarn i skolan, och syskonen blev väl bemötta, aldrig mobbade. Solveig hade lärt sig en nyanserad och felfri danska, både i tal och skrift. För det blev hon fem gånger prisbelönt och hyllad av hela skolan. Det danska språket tog över, och svenskan föll i glömska.

Meri Arni-Kauttu

Lucka 11

Fagerökatastrofen

Två tyska jagare (”Zerstörer”), Z 35 och Z 36, gick i mitten av december 1944 på minor ute i Finska viken. Den tyska sjökrigsledningen hade gett order om att en minspärr skulle läggas ut vid en estniska kusten, en i det rådande läget fullständigt onödig operation.

De som överlevt explosionerna och inte drunknat i det iskalla vattnet drevs av vinden på olika flytetyg mot Ingå skärgård, där 187 man lades i en massgrav på Fagerö, en långsträckt skogbevuxen grusbank vid Barösundsfjärden ett stycke söder om kyrkbyn. Omkring sjuttio överlevande måste enligt vapenstilleståndsavtalet överlämnas till ryssarna, som vakade som hökar över att ingen undkom.

Enligt författaren Hans Ruin som sommartid vistades i Ingå var detta ”en av andra världskrigets bortglömda katastrofer”. Massgraven på Fagerö fanns kvar fram till början av 1960-talet, då kropparna grävdes upp och flyttades till den tyska soldatkyrkogården i Furumo i Vanda.

De fallna tyska marinsoldaterna välsignas till gravens ro på Fagerö senhösten 1948. Fotografen okänd. Källa: Privat arkiv.

Henrik Ekberg

Lucka 10

Från Hangö till Danmark

I Finland arbetade Mannerheimförbundet, Röda Korset och Barnförflyttningskommittén i samförstånd med motsvarande skandinaviska organisationer för barnförflyttning. I Danmark var man mer än villig att ta emot barn från Finland, och man var beredd att ta emot närmare 10 000 barn. Eftersom Danmark var ockuperat av det nationalsocialistiska Tyskland, beslöt man att placera de evakuerade finländska barnen i tryggare förhållanden ute på landsbygden.

En grupp barn från Hangö promenerar mot järnvägsstationen i Helsingfors och stannar utanför Nationalteatern för fotografering. Det är en vacker dag i maj-juni 1942. Foto: Privat ägo.

De två syskonen, Solveig 4 år och Synnöve 3 år (främre raden, längst till höger), har sina pappersskor på sig. De ska åka från Hangö till Sverige med en färja som för dem till Köpenhamn. De har inte så många minnen från avfärden, bara att Solveig håller Synnöves hand i sin. ”Solveig hjälper”, sades det.

Syskonen berättar att de inte sörjde över att komma bort från fattigdomen i Hangö. Sorgen dök upp först då de måste återvända till sin hemstad.

Solveigs namnlapp. Foto: Privat ägo.

Solveig bar en namnlapp med snöre om halsen. Lottorna skötte om hygien, mat, klädsel och tröst vid behov. I Köpenhamn blev de granskade av läkare och vaccinerade. Sedan fick de möta sina danska föräldrar!

Meri Arni-Kauttu

Lucka 9

Luftbevakningen av Karis

Lisa Holmberg i tornet vid Gålisjö sommaren 1943. Foto: privat ägo.

1939 bildades 53 luftförsvarsområdescentraler, IPAK (Ilmapuolustusaluekeskus). I Karis fanns IPAK:s telefoncentral nere i källaren på Socis.

Brankistornet var också en central plats för luftbevakningen. Bl.a. kom alarmsirenen där på plats genast i början av vinterkriget. Alarmet skulle testas varje dag klockan 12.00 med en 15 sekunder lång signal.

Under vinterkriget skötte 10 000 lottor om luftbevakningen från 650 stationer. En av dessa fanns på Stationsberget i Karis. Lottorna berättar att det inte var nådigt att stå i tornet när det var flyganfall, tornet var ju placerat på en mycket synlig och utsatt plats.

Luftbevakningstornet på Stationsberget sett från Kila. Detalj av fotografi. Foto: Runar Bäckström, privat ägo.

De tekniska hjälpmedlen som stod till buds var kikare för att upptäcka fiendeplanen och telefon för att meddela centralen om upptäckten. Alarm kunde i allmänhet ges i mycket god tid, så att befolkningen hann sätta sig i säkerhet.

Billnäs var centrum för ett eget befolkningsskyddsområde. Befolkningsskyddslagen delade in industrin i olika viktighetsklasser. Vattenkraftverket i Billnäs tillhörde högsta viktighetsklassen och fabrikerna var en del av krigsindustrin.

Personalen var ovillkorligt beordrad att stanna på sina platser också under luftalarm.

Jan-Erik Till

Lucka 8

Hotet från luften över Karis

Tupolev SB-2 tvåmotorigt bombplan, max hastighet 410 km/h, bomblast 600 kg, räckvidd 1 200 km. Teckning: Stig A. Nyström

Västnyland utsattes för omfattande luftangrepp under vinterkriget. Hangö och Russarö, broarna i Ekenäs, bangården i Karis och kalkfabriken i Virkby var begärliga mål för det sovjetiska flygvapnet.

De flygplanstyper som sågs ovanför Karis under vinterkriget var oftast olika Polikarpov jaktplan och bombplanet Tupolev SB-2.

Karis anfölls ungefär 45 gånger under vinterkriget. Närapå 1000 bomber fälldes. Ingen köpingsbo dödades men en fänrik vid luftvärnet stupade. Två personer omkom när ett tåg i närheten av Karis anfölls. 50 byggnader skadades. 13 bostadshus var obeboeliga efter kriget.

Hus i Stationsbacken efter bombträff. Privat ägo.

Fortsättningskriget blev annorlunda för Karisborna beträffande hotet från luften. P.g.a. frontsituationen kunde inte Sovjetunionen lika lätt som under vinterkriget bomba våra städer.

Sommaren 1941 bombades Karis ett par gånger av jaktplan som startade från fältet i Täktom. I juni föll bomber över Stationsbacken där en person dog och flera skadades. I juli träffades Konsums lager vid Bangatan.

Polikarpov I-16 Endäckat jaktplan med indragbara landningsställ. Världens bästa jaktplan när det lanserades i mitten av 1930-talet. Max hatighet 465 km/h, bomblast 100 kg, räckvidd 700 km, fyra maskingevär. Teckning: Stig A. Nyström.

Jan-Erik Till

Lucka 7

Hangöfronten

Den sovjetiska marin- och flygbasen som efter vinterkriget upprättats i Hangö utsattes under fortsättningskrigets inledningsskede för belägring av finska trupper. Garnisonen i Hangö bestod av cirka 27 000 man välutrustade elittrupper.

Tanken hade ursprungligen varit att Hangö skulle befrias, men sedan Högkvarteret insett att detta skulle kosta för mycket blod gick man in för att vänta ut ryssarna, som snart befann sig i en ohållbar situation sedan fronten på södra sidan om Finska viken förskjutits långt österut.

Krigshändelserna på landfronten inskränkte sig huvudsakligen till ömsesidig spaning och artilleribeskjutning, medan heta strider utkämpades i skärgården bland annat på fyrön Bengtskär. Ryssarna lyckades kring månadsskiftet november-december 1941 genomföra en lyckad evakueringsoperation och överföra huvuddelen av trupperna till Leningrad, vilket från finländsk synvinkel var ett nederlag.

Många västnylänningar som tjänstgjorde i kustförsvaret deltog i striderna på Hangöfronten. Finska trupper tågade in i det illa förstörda Hangö den 4 december 1941.

Bunker vid Hangöfronten i Harparskog. Den mot ryssarna i Hangö riktade försvarslinjen var av samma slag som Salpalinjen vid gränsen mot Sovjetunionen. Foto: Henrik Ekberg.

Henrik Ekberg

Lucka 6

Sigurdskåren

Gården Sigurds på västra stranden av sjön Humaljärvi i Kyrkslätt var i februari 1918 skådeplatsen för hårda strider mellan en vit frikår som förskansat sig där och på utgården Ingels, och röda belägrare. Sigurdskåren hade bildats av västnyländska skyddskårister, främst Kyrkslättsbor. På Svidja slott i Sjundeå fanns en annan, mindre kår (Svidjakåren), som den 10 februari avslog ett anfall av röda styrkor men en vecka senare anslöt sig till Sigurdskåren.

Sigurds belägrades av de röda mellan den 22 och 26 februari men kåren bröt sig därefter ut och förflyttade sig till Porkala, där den kapitulerade. Efter rikssvensk intervention internerades den i det röda Helsingfors, men befriades den 13 april sedan den tyska Östersjödivisionen erövrat staden. Huvuddelen av kåren överflyttades därefter till Västankvarn i Ingå, där den bildade stommen till Västnyländska bataljonen, ett tillfälligt förband som utförde rensningoperationer efter röda i den omgivande bygden.

Medlemmar av Svidjakåren som flytt till en liten fiskestuga på Engelsmansgrundet i Kyrkslätts skärgård där de höll sig gömda i två månader år 1918. Fotografen okänd. Källa: KAMU Esbo stadsmuseum, finna.fi.

Henrik Ekberg

Lucka 5

Striden vid Vitsand

Vitsand, vid det smala västra inloppet till Ekenäs, var under Krimkriget skådeplatsen för en strid mellan brittiska örlogsfartyg och rysk-finländska trupper. Ångfregatten HMS ”Arrogant” och skonerten HMS ”Hecla” trängde den 20 maj 1854 under livlig skottväxling med bland annat vid Vitsand posterat artilleri fram till Ekenäs, där de kapade ett med salt lastat fartyg som låg på redden. Angriparna avlägsnade sig därefter utan att anställa några skador på staden.

Striden vid Vitsand kostade försvaret ett tiotal man i förluster. Några veckor senare byggdes en spärr över sundet söder om Vitsandsberget. Händelsen gav Zacharias Topelius anledning att skriva sin kända politiska straffdikt ”Den första blodsdroppen”, som i sin ryssvänlighet och västmaktsfientlighet framkallade protester bland studenterna.

"Hecla" och "Arrogant" beskjuter batteriet i Vitsand enligt en samtida engelsk färglitografi, publicerad i London en månad efter skärmytslingen.

Henrik Ekberg

Lucka 4

Slaget vid Älgsjöskatan

I september 1789 utkämpades strider mellan ryska flottan och svenska örlogsmän samt infanteri i Ingå skärgård. En rysk flottavdelning som omfattade en del stora fartyg hade i slutet av maj intagit positioner vid Porkala, och mot hösten började de röra sig västerut. Avsikten var att tränga fram till Barösund och skapa ett brohuvud från vilket man skulle kunna skära av kustvägen för svenska arméns transporter. Försvaret hade låtit befästa det östra inloppet till Barösund, där kanonbatterier placerats på Älgsjöskatan och Jakobramsjö. Sundet mellan de bägge öarna spärrades av två skärgårdsfregatter och fyra galärer.

Det ryska angreppet kom den 18 september, och tvingade de svenska styrkorna till reträtt, men ryssarna utnyttjade sin framgång illa och förlorade linjeskeppet Vendiska örn, som gick på grund och sattes i brand av sin egen besättning. Den stora ön Älgsjö blev ett ingenmansland där ryska och svenska patruller strövade omkring i höstmörkret. Striderna slutade en dryg månad senare, då ryssarna lättade ankar och styrde österut.

Elgsö 1789. "Charta öfver Elgsö med dess Batterie d. 18 Sept. 1789." Källa: Riksarkivet i Täby, Krigsarkivet.

Henrik Ekberg

Lucka 3

Slaget vid Landsbro

Den 22 augusti 1713, under stora nordiska kriget, utkämpades i Karis en strid mellan en rysk angripande styrka på drygt trettontusen man, varav omkring fyratusen till häst, och en svensk avdelning på omkring femhundra man, som försvarade västra stranden av Svartån.

Träbron i Landsbro var förstörd, och ryssarna, vars mål var Åbo, försökte komma över vattendraget på det ställe där Stora strandvägen korsade Svartån. Det ryska kavalleriet gick till anfall klockan 8 på morgonen, men satt av sedan det mötts av gevärseld från andra sidan ån och gick därefter över Svartån ett stycke mot nordost och hotade den lilla svensk-finska styrkan i ryggen. Denna måste följaktligen dra sig tillbaka, och efter fyra timmars kamp forcerade ryssarna vadstället där bron stått, och vägen mot Åbo var fri.

En ny ståtlig bro av sten byggdes i mitten av 1800-talet, men revs ett sekel senare, då den ersattes av en ny som snart visade sig för smal för modern trafik. Den nuvarande bron stod färdig 2025.

Uppvaktning vid monumentet i Landsbro på trehundraårsdagen av striden i Karis under stora nordiska kriget. Foto: Henrik Ekberg.

Henrik Ekberg

Lucka 2

Krigets barnoffer

Krigets största offer är barnen. Djupt rotade i deras minnen lever bilder av osäkerhet, hunger, avsked och mötet med det okända då de, med namnlapp på bröstet, skickades bort från sina hem i det krigshärjade Finland. Under andra världskriget, vinter- och fortsättningskriget, ägde den största barnförflyttningen i världshistorien rum!

När vinterkriget bröt ut år 1939 väcktes en stark solidaritet i Sverige, sammanfattad i parollen: "Finlands sak är vår." Trots att Sverige värnade om sin neutralitet under kriget, ville man engagera sig humanitärt.

Idén att skicka små finländska barn till främmande miljöer långt från sina familjer mötte till en början motstånd i Finland. Inledningsvis skickades barnen endast över sommaren, i syfte att de skulle återhämta sig och få vila.

Men när en allvarlig livsmedelsbrist hotade Finland under fortsättningskrigets första krigsvinter, tog de som ansvarade för livsmedelsförsörjningen tacksamt emot möjligheten att skicka krigsbarn till Sverige och Danmark, och under en kortare period även till Norge.

Totalt togs närmare 70 000 finländska barn emot i Sverige, och omkring 3 500 i Danmark.

Evakuerad familj från Terijoki, 1939. Fotograf Thérèse Bonney. Källa: Museiverket.

Meri Arni-Kauttu

Lucka 1

Hur kommer det sig att Gardberg Centers julkalender år 2025 fokuserar på krig och fred i Västnyland?

Ämnar vi skribenter verkligen stjäla julstämningen – och det i detta världsläge dessutom?

Docenten i krigsforskning, Ilmari Käihkö, menar att vi inte har råd att låta bli att förstå vad krig är. Det är nödvändigt att inse vad det faktiskt handlar om. Det förtröstansfulla i Käihkös bok är hans välgrundade övertygelse om att krig inte alls representerar människans innersta väsen. Krig är ingen naturlag. Krig är inte nödvändigt. Det är politiska eliter som driver utvecklingen mot avgrunden.

Historiskt har krig visserligen stimulerat tekniska och vetenskapliga framsteg, men samtidigt stympat människans själ och lemmar, säger Käihkö.

I våra skrifter tar vi fram några axplock från konflikter i äldre tider, men för det mesta fokuserar vi på Finland under andra världskriget ur lokal synvinkel. För det andra ger vi inblickar i hur de evakuerade anpassade sig och hur krigsbarn från Hangö klarade sig hos sina fosterföräldrar i Danmark.

Meri Arni-Kauttu