Kulturarv - värd att värna

Före vi fortsätter vår resa genom Karis historia in i den historiska tiden, från en tid då skriftliga källor finns bevarade, bör vi stanna upp vid något som redan nämnts i det första inlägget: kulturarvet och det arbete som gjort det möjligt för oss att överhuvudtaget veta något om förhistorien. Arkeologi, lagstiftning, lokala initiativ, finansiering, identitet är allt delar av samma helhet. Mycket har gjorts, men ännu mer återstår. 

 

Ofta behövs många frivilliga medhjälpare vid arkeologiska utgrävningar. Det är ett mycket konkret och givande sätt att dra sin strå till stacken och lära sig mycket nytt om det förgångna. Utgrävningar av brandgravfältet från järnådern, Storåkerskullen. Fotograf: Carl Hampf, sent 1970-tal. Källa: Hembygdsarkivets diabilder, Lokalarkivet Arresten.

 

Diskussionen om kulturarvets sårbarhet är särskilt aktuell just nu. I år inleddes europeiska kulturdagarna med temaåret Värd att värna (eng. Heritage at Risk), där fokus ligger på hotade kulturmiljöer och varför de är värda att bevara. Under öppningswebinariet den 5 februari delade deltagarna tankar om kulturarvets betydelse och årets tema. 

Kulturarv är inte bara något vi beundrar på museer och kurerade utställningar. Det är en del av vår identitet och en del av samhällets helhetssäkerhet. I tider av kris blir detta smärtsamt tydligt. Under Rysslands anfallskrig i Ukraina riktades attacker medvetet mot kulturarv, och också i Palestina har kulturmiljöer förstörts. Det är lätt att se dessa handlingar som något helt annat än den långsamma skada vi själva orsakar genom att underfinansiera vård och upprätthållande av kulturarv, men i grunden handlar båda om förlust. Förlust av minne, av sammanhang, och av motståndskraft. Att värna om kulturarvet stärker vår resiliens, både lokalt och globalt.

 

Utgrävningar av brandgravfältet från järnådern, Storåkerskullen. Fotograf: Carl Hampf, sent 1970-tal. Källa: Hembygdsarkivets diabilder, Lokalarkivet Arresten.

 

Vi har lärt oss att intresse för förhistoria också i Karis fick fotfäste under den senare hälften av 1800-talet. Fornminneslagen från 1963 ersatte äldre bestämmelser och gav ett tydligare skydd för fasta fornlämningar, lösa fornföremål och skeppsfynd. Bakgrunden var att modern markanvändning allt oftare hotade spåren av Finlands äldsta historia. Syftet var, och är, att bevara lämningar som berättar om landets tidiga bosättningar. Det systematiska underhållet av fornlämningar i Nyland inleddes 1990. Det förbättrade bevarandet, öppnade kulturlandskap och ökade medvetenheten om kulturarvet. I dag sköts underhållet av fornlämningar som till exempel Brobacka i Karis av flera aktörer i samarbete med markägare och Museiverket, vilket är ett konkret exempel för hur vi tillsammans bär ansvaret för vårt gemensamma förhistoriska arv. 

Arkeologi som vetenskap ger oss möjligheten att förstå det förflutna utan skriftliga källor. Men den vetenskapliga kunskapen har alltid gått hand i hand med lokalt engagemang. I Karis grundades Karis fornminnes- och museiförening r.f. redan år 1942, med målet att vårda ortens fornminnen och upprätthålla ett sockenmuseum. Föreningen upplöstes 1967, och uppgifterna övertogs då av en nybildad hembygdsnämnd, gemensam för köpingen och landskommunen. Föreningens arkivsamling bevaras hos Lokalarkivet Arresten.

 

Vid utgrävningarna av brandgravfältet från järnådern vid Storåkerskullen deltog flera generationer av frivilliga. Fotograf: Carl Hampf, sent 1970-tal. Källa: Hembygdsarkivets diabilder, Lokalarkivet Arresten.

 

När vi ser allt detta tillsammans – lagar, lokala initiativ, internationella insatser, och den pågående diskussionen om hotade kulturmiljöer – blir det tydligt att kulturarv inte är något statiskt. Det är ett ansvar som hela tiden måste tas om hand på nytt. Kulturarvet är både skört och starkt. Skört, eftersom det kan gå förlorat. Starkt, eftersom det bär våra berättelser vidare, om vi låter det göra det. 

Med den tanken i bakhuvudet kan vi nu fortsätta vår resa. För nästa steg i Karis historia för oss in i en tid då människor inte bara lämnade spår i marken, utan också i skrift. Då började den historiska tiden, med sina egna berättelser som vi ska få upptäcka från och med nästa vecka.

 

 

Katarina Willberg, 2026