Fornborgarna i Karis

De etablerade järnålders samhällen runt Läppträsket och Svartån levde vidare in i tidig medeltid, men nu i en tid då handel, rörlighet och politiska spänningar ökade ytterligare. I hela Norden blev kontroll över höjder, vattenleder och kuststråk allt viktigare.

I denna omvandling spelade fornborgarna en central roll. De finländska borgarna liknar dem på det svenska fastlandet men bär också östbaltiska drag. De byggdes på branta berg och åsar, med kraftiga stenvallar som bar timrade överbyggnader. I södra Finland har vallarna ofta rasat, men deras placering avslöjar deras funktion. De gav skydd vid hot, överblick över farleder och kunde ingå i större regionala nätverk. Längs kusten användes dessutom vårdkasar – signaleldar som snabbt kunde sprida varningar över långa sträckor.

Vy över Läppträsket i Karis. Okänd fotograf, okänt år. Källa: Hembygdsarkivets diabiler, Lokalarkivet Arresten.

Vy över Läppträsket. Okänd fotograf, okänt år. Källa: Hembygdsarkivets diabiler, Lokalarkivet Arresten.

I Karisområdet finns flera sådana borgar, bland annat Junkarsborg och de tätt placerade höjdfästena runt Läppträsket. De användes främst under yngre järnålder och vikingatid, men vissa förstärktes eller fortsatte att spela en roll in i medeltiden. Deras lägen visar att området var strategiskt. Det handlade om viktiga platser där lokala grupper behövde kunna hantera både handel och hot.

Fornborgarna Sutarkulla (89), Bockklint (78), Grabbacka (80), Haveråkersberget (81) och Junkarsborg (84) i Karisområdet. Källa: Wikimedia, OpenStreetMap.

Sutarkulla

Sutarkulla är den sydligaste av fornborgarna kring Läppträsket. Längs kullens södra kant löper en bred vall av sten och jord. Direkt utanför vallen finns en markerad terrass som tolkas som en förborg, eller yttre försvarsplattform. På höjden finns även andra stenläggningar, men deras samband med själva borgen är osäkert. En kallmurad struktur på västsidan är troligen en senare, historisk stengärdesgård.

Fynd från området, bland annat ett fragment av en järnålderskeramikkärl och kvarts, visar att platsen varit i bruk redan före medeltiden. Själva borgens konstruktion dateras utifrån sina strukturer till tidig medeltid.

Sutarkulla har inventerats flera gånger sedan den först dokumenterades 1931. Området är natur- och kulturmiljöskyddat, och vallarna hålls öppna genom regelbunden röjning för att bevara anläggningens form och synlighet i landskapet.

 Sutarkulla. Fotograf: Kaisa Lehtonen, 5.9.2005. Källa: Museiverket, Kyppi.fi.

Deltagare i arkeologikurs vid Sutarkulla. Okänd fotograf, okänt årtal. Källa: Hembygdsarkivets diabiler, Lokalarkivet Arresten.

Utsikt från Sutarkulla mot Läppträsk. Okänd fotograf, okänt år. Källa: Hembygdsarkivets diabiler, Lokalarkivet Arresten.

Bockklint

Bockklint är en fornborg i Karis, dokumenterad första gången 1928. Den ligger på ett bergigt moränkrön cirka 200 meter från Läppträskets strand. Från toppen öppnar sig utsikt över sjön.

Borgen utnyttjade de naturligt branta sidorna, men på den flackare syd–sydöstra sidan har man i tiderna byggt en kraftig stenvall. I den nordöstra delen finns ett avbrott som tolkas som borgens ungefär två meter breda port. Vallarna är uppförda av stora stenar och block, typiskt för fornborgar i regionen.

 Läppträsket fotograferat från åsen. På andra sidan träsket syns Bockklint. Fotograf: Stig Nyström, 1975. Källa: Stig Nyströms samling, Lokalarkivet Arresten.

Grabbacka

Grabbacka i Karis är en plats med lång kontinuitet. De bevarade vallresterna visar att höjden använts som befäst plats redan från järnåldern till medeltiden. När havsytan stod högre nådde vattnet närmare berget.

Under 1400‑talets slut lät Måns Andersson Grabbe, domare i Raseborgs östra härad, uppföra en medeltida stenborg på platsen. Den var troligen tre våningar hög, byggd i sten och tegel, och hade minst ett torn. Borgen byggdes i flera etapper och blev senare hem för bland andra hans son Nils Grabbe. Enligt tradition besökte kung Gustav Vasa gården år 1555.

Grabbacka förstördes i en brand 1672. Delar av det välvda källarplanet står ännu kvar. Ovanpå ruinerna byggdes 1684 en träbyggnad som stod kvar till 1865. Den nuvarande byggnaden på platsen fick sitt utseende på 1930‑talet.

I dag syns både fornborgens och den medeltida gårdens lämningar i terrängen.

Grabbacka var strategiskt placerad högt ovanför det omkringliggande vattendragen. Fotograf: troligtvis John Gardberg, oktober 1965. Källa: Hembygdsarkivets diabiler, Lokalarkivet Arresten.

Grabbacka ruiner. Okänd fotograf, okänt årtal. Källa: Hembygdsarkivets diabiler, Lokalarkivet Arresten.

Haveråkersberget

Haveråkersberget är en fornborg i Karis, belägen på en hög och brant bergshöjd nordost om Läppträsket. Berget stupar särskilt brant i norr och väster, och från toppen öppnar sig vida vyer från sydväst mot norr. Under järnålderns början nådde havet ända fram till höjdens fot.

Borgen består av två separata vallanläggningar på olika nivåer. På bergstoppen finns en låg vall av jord och sten. Längre ned, på den södra sluttningen, ligger en tydligt avgränsad terrass som tolkas som en en förborg eller yttre försvarsplattform. Vid utgrävningar 1945 hittades spår av en eldstad i form av brända stenar och sot.

Historiskt har delar av den nedre vallen plockats bort för att användas som byggnadsmaterial. En lokal tradition berättar att man en gång övervägde att bygga Karis kyrka här, vilket påvisar platsens framträdande läge i landskapet.

Haveråkersberget dokumenterades första gången 1915 och har sedan dess inventerats flera gånger. Området sköts som kulturmiljö, så bergstoppen, sluttningarna och förborgens terrass hålls öppna från vegetation för att bevara vallarnas form och synlighet.

Ritning av Haveråkeråkerbergets stenvall. Källa: Redogörelse för undersökningen av en fornborg på Haveråkersbacken i Finnbacka by av Karis Köping, Olof af Hällström, 1945, s. 5.

Junkarsborg

Junkarsborg ligger på en udde i Svartån, strax sydost om Päsarträsket, på en plats som under järnåldern och medeltiden hade ett idealiskt läge vid viktiga vattenleder. Härifrån kunde man färdas både upp mot Lojo sjö och ut mot kusten vid Pojoviken, och bara några kilometer bort löpte den medeltida huvudvägen Kungsvägen, eller Stora Strandvägen. Under borgens brukstid stod vattnet betydligt högre än i dag, och flera forskare har föreslagit att borgen haft en vattenfylld vallgrav.

Flygfoto av Junkarsborg och Svartån. Fotograf: Stig Nyström, 1975. Källa: Stig Nyströms samling, Lokalarkivet Arresten.

Borgen var i bruk under sen järnålder och medeltid. De äldsta konstruktionerna dateras till 1100–1200‑talen, och var troligen en träbefästning. En senare fas med trä- och stenkonstruktioner dateras genom myntfynd till 1300‑talet. Vid utgrävningar har man funnit keramik, metallföremål, ben och silvermynt präglade mellan 1320 och 1420, med tyngdpunkten på 1300‑talets slut. Bland keramiken finns fragment som liknar Siegburg‑keramik från Rhenområdet, vilket visar att Junkarsborg hade kontakt med vida handelsnätverk. En äldre tradition berättar att en träborg brunnit och ersatts av en vallborg, men detta kan inte bekräftas. Junkarsborgs aktiva period sammanfaller med en tid av politisk oro i Norden.

Junkarsborg jordvall. Fotograf: Stig Nyström, 1973. Källa: Stig Nyströms samling, Lokalarkivet Arresten.

När Raseborgs slott anlades som regionens huvudfäste under slutet av 1300‑talet förlorade Junkarsborg gradvis sin betydelse och övergavs omkring sekelskiftet 1400. Museiverket har röjt fram en stig och öppnat delar av området för att göra lämningarna tillgängliga.

Det tidigmedeltida Karislandskapet vävde samman gammalt och nytt. Äldre byar levde vidare, nya vägar som drogs genom terrängen, och fornborgar byggdes om och användes i flera etapper. När Raseborgs slott började byggas på 1300‑talet placerades det medvetet mellan inlandets äldre bosättningsområden och den livliga kustzonen. Det blev ett nytt maktcentrum i ett område som formats av årtusenden av bosättning, handel, försvar och lokala nätverk. Mer om Raseborgs slott presenteras i ett senare inlägg.

Katarina Willberg, 2026.