Irja Bergmans artikel i Ta Plats nr 11:

Översättning till svenska: Kristina Ek

Östkarelskt inflytande i Raseborg

Karelen, den blå blommans land

Jag överraskades av att höra namnet Arhippainen i Karis. Man kunde tro att det svenskspråkiga västra Nyland är den sista plats där ett vitahavskarelskt (vienankarjalainen) släktnamn förekommer. För mitt inre såg jag bilder av Arhippa Perttunen och Miihkali Arhippainen, båda kända vitahavskarelska runosångare.

Varför gör tanken på det vitahavskarelska ett så starkt intryck på mig? Jo därför att begreppet Vitahavskarelen (Viena) innebär en sådan mängd nationalromantik och därför stora känslor.

Karelen är den blå blommans land: ett land av längtan, hägring, melankoli och kanske också landet hinsides. Landet bortom gränsen accentuerades under den sovjetryska tiden, då gränsen var lika tvär som döden: ingen kunde överskrida den.

Den finska folkdiktningen har samlats in i Karelen och speciellt i Vitahavskarelen.  Vi finnar är stolta över Kalevala, som sammanställts av Elias Lönnrot. Vi kan vara stolta inför hela världen, för den är ett epos utan like. Eddan är t.ex. mycket mer krigisk, medan man däremot i Kalevala litar till ordets kraft och makt. Kalevala höjde de finskspråkigas självkänsla. Också de finlandssvenska, som i något skede känt sig överlägsna de finskspråkiga och åberopat sitt äldre kulturarv, var tvungna att erkänna att också de finskspråkiga var begåvade och aktningsvärda.

Under senare delen av 1800-talet ”fann” den finska intelligentsian Karelen, östra Karelens urskogar, ödemarkernas djupa tystnad, de blånande bergen, de glänsande sjöarna och de dunkla rökpörtena uppförda i grånande stock, som också I.K. Inha hade fotograferat. Nu väcktes karelianismen, folkstamsromantiken. Finländarna kände, att Karelen betydde ursprung, forntid och hemkomst. Karelen var längtans land. Karelianerna fann här en ny inspiration och skaparkraft. Såväl finskspråkiga som svenskspråkiga finländare besökte Karelen: Axel Gallen-Kallela, Eino Leino, Sibelius och många fler. Folkdiktningen och Karelen gav upphov till en enorm mängd stoff. Låt oss bara tänka på Gallen-Kallelas målningar och fresker, Eino Leinos Helkasånger och Sibelus Kullervo-symfoni och Kareliasviten. Sibelius har berättat att han i Karelen mötte den arkaism, som var en ständig grogrund för skaparkraften. Också Louis Sparre, svensk greve och konstnär och C.G. Mannerheims svåger, blev förtrollad av Karelen. Han har skrivit boken ”Bland Kalevalafolkets ättlingar”, på finska ”Kalevalan kansaa katsomassa”, som bygger på de intryck han fick under sin vandring i Östkarelen år 1892.

Den romantiska Karelen-bild, som entusiasterna hade, var långt ifrån den karga verkligheten i det fattiga Vitahavskarelen.  Men resan till Karelen var för konstnärerna en resa till egots omedvetna djup, säger Karelen-forskaren Hannes Sihvo.

Det karelska språket är närbesläktat med finskan. I mina öron låter det poetiskt och melodiskt, eftersom det rikligt använder sig av metaforer och liknelser och språket har, uppenbarligen beroende på ryskt inflytande, de sju olika s-ljuden. Det karelska språket har i Finland fått status som officiellt minoritetsspråk, och har en professur i universitetet i Joensuu.

Vurmen för Storfinland

I 1930-talets Europa rådde en atmosfär av militarism och extremhögern skördade framgångar. I Tyskland rustade man för ett Stortyskland, och i Italien sände Mussolini sina trupper för att erövra Etiopien. Också i Finland väcktes tanken på ett Storfinland. Speciellt den bildade ungdomen, Akademiska Karelen-Sällskapet, drömde om ett Storfinland, som skulle förena alla finska folkstammar, östkarelare och ingermanländare, inom samma stat. I AKS-marschen med Reino Hirviseppä som upphovsman sjunger man ”Från Vitahavets bukt till Ladoga, drar vi med svärd upp gränsen”. ( svensk övers. Kristina Ek). Redan i Heikki Nurmios Jägarmarsch sjöng man: ” Vårt hugg är hårt och vårt hat är kallt, vår hämnd är gångna släktens, ett värjhugg gör lyckan, ett vågspel allt, och lagen är morgonväktens. Var redo när ropet kring bygden går, vårt krigsrop av skalderna siat. Att fylkas och strida tills dagen är vår och Finland störst och befriat.” (svensk övers. Jarl Olof Wegelius). Östkarelen måste befrias från det ryska oket och införlivas i den finska och västerländska civilisationens krets. I AKS-marschen diktades också: ”Vi kan höra den karelska kantelen, ännu gråtande med fångad tunga. Det skär som knivar i broders hjärta och ger Kullervo styrka”.

Max Arhippainen anser att vitahavskarelarna inte alls delade AKS-medlemmarnas entusiasm. Vitahavskarelarna hade på känn att AKS hade för avsikt att förfinska dem och att omvända östkarelska ortodoxa till lutheraner. Den ortodoxa läran var för östkarelarna en fråga om tro och identitet. Max Arhippainen berättade, att den dåvarande unga militärpastorn och senare ärkebiskopen Paavali, under fortsättningskriget förde allvarliga samtal med de lutherska omvändarna.

Idealet och hjälten för AKS var den unga Bobi Sivén, karelian och aktivist, som påverkats så starkt av den nesliga freden i Dorpat, att han sköt sig själv. I fredsförhandlingarna i Dorpat medverkade bl.a.  J.K. Paasikivi, Väinö Tanner, Rudolf Walden och Väinö Voionmaa. Enligt Bobi Sivén överläts ödemarkssocknarna Repola och Porajärvi alltför lätt åt Sovjet-Ryssland.

AKS flagga var svart, och Bobi Sivéns dödskula var fäst i dess blå-vita band. Under den här flaggan svor alla AKS anhängare en djärv, storslagen ed som skrivits av de hängivna AKS-medlemmarna E.E. Kaila och Elias Simojoki: ”Under och inför vår flagga / svär jag vid alla de namn / som för mig är heliga och dyra /  att offra mitt arbete och liv / åt mitt fosterland / för Finlands nationella väckelse / för Karelen och Ingermanland / för ett stort Finland / ty lika sant som jag tror / på en stor Gud / tror jag på ett Storfinland / och dess storartade framtid”. (svensk övers. Kristina Ek)

Också den vita generalen C.G. Mannerheim greps av tanken på Storfinland. År 1918 gav han sin berömda dagorder, som egentligen var en hälsning 23.2.1918, där han vägrar sätta sitt svärd i skidan innan laglig ordning råder i landet … ”och innan den siste av Lenins soldater och huliganer är fördriven såväl från Finland som Fjärrkarelen. I förlitande på vår rättvisa och ädla sak, i förlitande på våra tappra män och uppoffrande kvinnor skola vi skapa ett mäktigt och stort Finland." Idén i denna hälsning från 1918 framförde Mannerheim ännu i början av fortsättningskriget 1941, vilket föranledde skarp kritik.

Så här sade Mannerheim 1941: ”Kämpar från frihetskrigets tider, hjältar från vårt vinterkrig, mina tappra soldater! Den nya dagen har randats. Karelen reser sig” … ” Under frihetskriget år 1918 gav jag Karelens folk på ömse sidor om vår östra gräns löftet att inte sticka mitt svärd i slidan förrän Finland och Fjärrkarelen voro fria” …  ”Ett fritt Karelen och ett stort Finland stiger fram för våra blickar ur mäktiga världshistoriska händelsers svall. Må försynen, som länkar folkens öden, förunna Finlands armé att infria löftet jag givit Karelens folk.”

Under fortsättningskriget levde karelianismen och tanken på ett nationalromantiskt Östkarelen ännu kvar.  Martti Haavio, som diktare känd under pseudonymen P. Mustapää, samt författaren Olavi Paavolainen förtrollades av Olonets-Karelens (Aunus) och Östkarelens byggnadskonst och kultur. De såg i Östkarelen folkdiktningens ursprung och ansåg landet som de djupa urskogarnas och finskhetens urkälla. Hur har det vitahavskarelska  inflytandet  påverkat den finlandssvenska kulturtraditionen och arvsanlagen i Västnyland? Jag som finskspråkig har goda vänner i Sverige, men finlandssvenskarna är ju i genomsnitt mer orienterade mot Sverige och har vänner och släktingar där.

Östkarelska och fjärrkarelska släkter

I Karis finns många familjer som härstammar från släkten Arhippainen, med ursprung i Vitahavskarelen.  Dessutom finns här många släktingar till dem med ett annat släktnamn. Hur har de hamnat i det övervägande svenskspråkiga Raseborg?

Jag gjorde en intervju med Max Arhippainen. Han har tjänstgjort som Hufvudstadsbladets chefredaktör och verkar numera som kommunikationsdirektör för Försvarsministeriet. Han är släkt med Karisborna som härstammar från byn Kiisjoki i Kiesting kommun i Vitahavskarelen. Den andra släkten Arhippainen bor i trakterna kring Uleåborg. De härstammar från Uhtua i Vitahavskarelen och är åtminstone inte närbesläktade med karis- släkten.

I Ilmari Kiantos bok Det röda strecket beskrivs vitahavskarelaren Simana Arhippainens besök i Korpilouko i Kajanaland: ”Vem är det som färdas här?” ropade Topi. ”Kristet folk som ni själv, och från Finland kommer jag”, hördes en mjuk röst i mörkret ur skidlöparens mun, och efter en stund klev en yvskäggig fjärrkarelare in i stugan, med en skinnränsel på ryggen. Det var Simana Arhippa, en duktig man, bekant av gammalt.” (svensk övers. Olof Enckell).  Ilmari Kianto var en ivrig vän av Vitahavskarelen och besökte området ofta. Titeln på hans dikt- och pamflettverk ”Suomi suureksi – Viena vapaaksi” blev ett slagord och senare ett paroditema. Juhani Aho har i sin Juha-roman beskrivit gårdfarihandlaren Uhtua Shemeikka som en mycket motbjudande, pyntad och lömsk kvinnotjusare och -utnyttjare, vilket förargade Vitahavskarelens vänner. Zachris Topelius har berättat hur hans far, en förlamad och sängliggande distriktsläkare i Nykarleby, bjöd in vitahavskarelska köpmän till sitt hus och lyssnade på deras dikter. Det väckte förvåning och häpnad i hans omgivning.

Släkten Arhippainen var ryggsäcksryssar, nasare och gårdfarihandlare. Fastän Vitryssland enligt många är vackert, är det mycket kargt, och därför har invånarna verkat som gårdfarihandlare redan i århundraden. Vid Vitahavets strand fanns fordom det sägenomspunna Bjarmia, Bjarmaland, köpmännens land.

Ryggsäcksryssarna bar i sina ryggsäckar (sumptsa), som var tillverkade av kohud och sydda med stark becktråd, tygrullar, dukar, pälsverk, knappar och nålar. Ibland bar de på ryggen koffertar av trä. De saknade officiellt tillstånd för gårdfarihandel i Finland, eller som de själva sade i Ruottshi, och var därför tvungna att försöka undvika myndigheterna. Men folket på landsbygden uppskattade dem, eftersom de hade ett slipat sätt och var klädda i omsorgsfullt blankade stövlar och hade ståtliga fickur - undantag förekom naturligtvis också.

Gårdfarihandlarna innebar ett välkommet avbrott i vardagen och hade med sig nyheter från världen utanför. Många handelsmän var läs- och skrivokunniga, eftersom skolorna i Ryssland var fåtaliga i motsats till förhållandet i Finland. Här lärde sig många läsa och skriva med hjälp av lärda kvinnor.

De unga gårdfarihandlarna var ofta snobbar med mustasch, de medelålders männen hade polisonger och de äldsta männen hade helskägg. På huvudet hade de på sommaren en filthatt eller en skärmmössa, som hade en blank läderskärm. På vintern bar de skinnmössor och hade handskar av hundskinn.

Kofferten vägde 50-80 kg, för unga pojkar litet mindre, men för friska karlar upp till 100 kg. Den typiska gårdfarihandlaren gick framåtböjd. I den ena handen hade han en spetsig träpåk som stöd, vid behov som försvar eller en kortare, lagenlig måttkäpp, för tyguppmätning. Handelsmännen drack mycket och gärna te (tsaiju). De hade också alltid te med sig. Där de fick husrum bad de om kokande vatten. De var vanligtvis måttliga i användandet av alkohol.

Under somrarna höll sig handlarna hemma och hjälpte sina makar i jordbruket.

Den 14 april 1907 höll gårdfarihandlarna möte i Karis. På plats fanns 30 handelsmän. V.I. Arhippainen valdes till ordförande och man skickade en delegation och skrivelse till senaten för storfurstendömet Finland och generalguvernören, där man framförde en önskan om att man skulle lätta på reglerna för gårdfarihandeln mot en rimlig skatteavgift.

En pojke kunde följa sin far som gårdfarihandlare redan från tio års ålder, men vanligen var handlaren i medelåldern eller äldre. Han vandrade vanligen längs stigar där vägar saknades i Vitahavskarelen.  Vattenvägen från Vitahavet till Ule träsk, Pielisjärvi och Saimen var populära rutter. Då handelsmannen blev välbärgad skaffade han sig en kälke, häst och kärra och slutligen bil.

De svenska socknarna i Västra Nyland och östra delen av Egentliga Finland hörde till de områden som Kiesting-borna besökte. Här drev de husvilla omkring år efter år och längtade hem. Larin Kyösti diktar i den sång som kallas Reppurin laulu och som översatts av Iivo Härkönen till karelska: ”Kierdelin ja kierdelin / on selkä sumtshan painos. / Mieroh matka – mielenibä / omah kodih on ainos. / Karjalan mail kuldakägözet kukkuu / kirikön ristat ne kiildelöö / taljankka illoin tansshiloih kuttshuu / kandeleh hembiezeh helizöö.” Gårdfarihandlarna längtade hem, men att leva husvill kunde också förbytas i hemkänsla: många lärde sig svenska och bosatte sig här i Västra Nyland.

I Finland var levnadsstandarden högre och de samhälleliga förhållandena tryggare. Många gårdfarihandlare bosatte sig på Kimito. Max Arhippainen har sagt att svenskan är hans själs språk. Karelen glömdes. Det var företagsamma och initiativrika män som blev gårdfarihandlare.

Handlarna från Vitahavskarelen ville gärna vara finnar, fastän de ibland fick öknamnet ”ryssar”. Många bytte också sitt ryska namn till ett finskt.

Max Arhippainen berättade för mig om släkten Arhippainens rötter i Vitahavskarelen. Max kusin Christel Wikström, som bor i Karis, har år 2003 skrivit ett detaljerat kompendium om släktens olika skeden.

På 1850-talet kom Juakko Arhipoff till Karis. Han bodde först på Lojoön och kom sedan till Kasaby i Backgränd. Han var ogift och barnlös och begravd på Karis kyrkogård. I början av 1900-talet bosatte sig Max Arhippainens farfars far Vasili Iivana Arhippainen i Karis och grundade en butik i Kasaby. V.I. Arhippainen hade gift sig med Katri Loskin. Sedermera har Arhippainens grundat en butik i Karis centrum, på Köpmansgatan, invid den nuvarande Sparbanken och en annan i närheten av dagens Fokus.

V.I. Arhippainen var samhälleligt aktiv. Han deltog i Karjaan Suomalainen Seura och stödde den finska folkskolan i Karis.

Bröderna Arhippainens bror Miitrei hade ett mycket tragiskt liv. Han hade helskägg och ett glatt skratt.  Miitrei längtade till Karelen. Han var en av grundarna till Karjalan Sivistysseura. 1924 återvände Miitrei till Kiisjoki i Kiesting. Här verkade han aktivt för att befria Vitahavskarelen.  Han tillfångatogs, fördes till Solovetskis fångläger och slutligen till bygget av Muurmanskbanan, där han som så mången annan omkom. Ingen förde överhuvudtaget bok över de döda.

Max Arhippainen värdesätter sin släkts historia högt. Arhippainens omvände sig  i allmänhet till lutheraner på 1930-talet. Max Arhippainen har konverterat tillbaka till den ortodoxa läran, tillbaka hem, som han själv säger. Han har t.o.m. studerat ortodox teologi vid Östra Finlands universitet.

Också namnet Maksimainen i Karis låter östkarelskt. Familjen Maksimainen har ett eget företag i Karis. Simo Maksimainen berättade för mig, att hans släkt, förfäderna Maria och Sergei Maksimainen, var hemma från Suistamo, som före andra världskriget hörde till det finska Fjärrkarelen (Rajakarjala), ett område där det talades karelska och invånarna bekände sig till den ortodoxa tron. År 1944 omplacerades invånarna tillfälligt i Jalasjärvi, södra Österbotten. Där hånades de för sin kulturella särart och kallades ryssar. Därifrån flyttades de till Pielavesi. Det var orimligt och stressande att röja sitt småbruk mitt i skogen i norra Savolax.  Simos föräldrar, Helvi, född Kärkkäinen från Pielavesi, och fadern Jouko Maksimainen flyttade till Karis och fick arbete på fjäderfabriken. Simo Maksimainen föddes i Pielavesi, men har sen barndomen bott i Karis.

Från Suistamo kommer också de berömda runosångarbröderna Pedri och Iivana Shemeikka och den karelskspråkiga författaren och kulturpåverkaren Iivo Härkönen.

I Tvärminne bor Kalevi Keynäs, som gjort sitt livsverk som biolog och amanuens vid universitetet. Hans farfar Wasili Keynäs härstammade från Vuokkiniemi i Vitahavskarelen och farmodern från de sydliga delarna av Östkarelen, från  Repola i Olonets. Wasili begav sig till Vörå som hjälpreda i sin morbror Kiriläs butik. Han greps av Amerikafebern, som så mången annan i Österbotten. Han skickade sedan därifrån resepengar till sin son, som också reste till Amerika och där gifte sig med Anni Mauranen, bördig från Alavus. Kalevis föräldrar var folkskollärare. Hans far och bror var, liksom den bekanta familjen Arhippainen, aktiva medlemmar i Karjalan Sivistysseura.

Namnet Keynäs är ett karelskt naturnamn och betyder det samma som finskans köngäs.

Karjalan Sivistysseura grundades redan 1906 av gårdfarihandlare som bosatt sig i Finland. Många av tidens kända kulturpåverkare, som t.ex. Ilmari Kianto och Ilmari Krohn, anslöt sig till sällskapet och dess verksamhetsområde omfattade Vitahavskarelen (Viena) och Olonets (Aunus) samt övriga bosättningsområden för de ursprungliga karelska folkstammarna.

Det finns som bekant flere Karelen. Det förlorade Karelen består av Karelska näset, Ladoga och Fjärrkarelen. I Längtans land lövas träden, göken gal och man kan endas suckande önska sig: ”Dit för mig nu bort min längtan stark.” Dessutom finns Vitahavskarelen, Olonets och Tver-Karelen, som inte har hört till den finska staten. I omgivningarna av Sankt Petersburg bor det ingermanländare. Åtminstone under Sovjettiden stod det ”finländare” i deras röda pass, och därför blev de också förföljda. Inom Finlands nuvarande gränser finns Södra Karelen och Norra Karelen.

Östkarelarnas historia är mycket mansdominerad i Finland, eftersom endast männen då för tiden kunde röra sig i yttervärlden – lyckligtvis har tiderna förändrats. Kvinnorna var bundna vid hemmen, och deras förehavanden och kunnande finns inte upptecknat någonstans.

Många gånger påstås det, att finlandssvenskarna och finländarna i allmänhet är slutna och självupptagna. Det här håller inte streck åtminstone i Raseborg. Här har invånarna påverkats både av ett svenskt och ett östkarelskt inflytande.

Källor

Hapuli Ritva (red.): Paavolaisen katse. Hansaprint, Vanda 2012

Karjalainen Elina: Arkkipiispa Paavali. Legenda jo eläessään. Borgå 1973 
Karjalan Sivistysseuran lehti Karjalan Heimo nr 3 - 4 2006

Kianto Ilmari: Punainen viiva. Helsinfors 1958

Naakka-Korhonen Mervi: Halpa hinta, pitkä mitta. Vienankarjalainen laukkukauppa. Aineiston koonnut Karjalan Sivistysseuran tukemana Maiju Keynäs. Raumo 1988.

Niinistö Jussi: Bobi Sivén - Karjalan puolesta. Tavastehus 2001

Paavolainen Olavi: Synkkä yksinpuhelu

Sihvo Hannes: Karjalan kuva. Karelianismin taustaa ja vaiheita autonomian aikana Joensuu 1973.

Wikström Christel: Rusthållare, handlande och smeder. Kompendium 2003.

Intervjuer

Max Arhippainen
Kalevi Keynäs, Pentti Keynäs
Simo Maksimainen